Johan Michael Fant

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Johan Michael Fant, född 14 oktober 1735 i Alfta socken, i Gävleborgs län, död 27 februari 1813 i Leksand, präst, halvbror till Michael Fant.

Fant avlade studentexamen i Uppsala 1751 och promoverades till filosofie magister 1758. Sedan han 1760 blivit prästvigd, kallades han samma år till huspredikant hos dåvarande presidenten i Kommerskollegium friherre Carl Rudenschöld, tjänstgjorde 1766 som ambassadpredikant vid den beskickning, som i Köpenhamn avhämtade kronprinsens brud, blev 1768 ordinarie hovpredikant och förste pastor vid Livdrabantkåren. År 1772 utnämndes han till teologie doktor och domprost i Västerås och kallades 1796 nära nog enhälligt till kyrkoherde i Leksands församling. År 1802 utnämndes han till prost.

Såsom fullmäktig för Västerås stifts prästerskap bevistade Fant de fem riksdagarna 1778-1800 och var därunder tre gånger medlem av hemliga utskottet. Han ansågs vara en av sin tids främsta andliga talare. Efter honom som mönster sökte de unga inom ståndet att utbilda sig, och till deras tjänst utgav han (1783), under titeln Anvisning att predika, en bearbetning av Christian Bastholms Den geistlige talekunst. Utom predikningar och tal utgav han därjämte Salighetens ordning, till de enfaldiges tjenst (1799; flera gånger omtryckt). I sina yngre år uppträdde han även såsom vitter författare. Några av hans skaldestycken är tryckta i sällskapet "Vitterleks" s.k. "öfningar".


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Fant, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg