Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
Indianapolis Grand Prix 1951 var Indianapolis 500-loppet 1951 och det andra av åtta lopp ingående i formel 1-VM 1951.
Resultat
- 1 Lee Wallard, Murrell Belanger (Kurtis Kraft-Offenhauser), 8+1 poäng
- 2 Mike Nazaruk, Jim Robbins (Kurtis Kraft-Offenhauser), 6
- 3 Jack McGrath, Jack B Hinkle (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1], 2
- = Manny Ayulo, Jack B Hinkle (Kurtis Kraft-Offenhauser) [1], 2
- 4 Andy Linden, George H Leitenberger (Sherman-Offenhauser), 3
- 5 Bobby Ball, John L McDaniel (Schroeder-Offenhauser), 2
- 6 Henry Banks, Lindsey Hopkins (Moore-Offenhauser)
- 7 Carl Forberg, Louis Rassey (Kurtis Kraft-Offenhauser)
- 8 Duane Carter, Rotary Engineering Corp (Deidt-Offenhauser)
Förare som bröt loppet
- Tony Bettenhausen, Rotary Engineering Corp (Deidt-Offenhauser) (varv 178, snurrade av)
- Duke Nalon, Jean Marcenac (Kurtis Kraft-Novi) (151, bröt)
- Gene Force, Brown Motor Co (Kurtis Kraft-Offenhauser) (142, motor)
- Sam Hanks, Peter Schmidt (Kurtis Kraft-Offenhauser) (135, motor)
- Bill Schindler, H A Chapman (Kurtis Kraft-Offenhauser) (129, motor)
- Mauri Rose, Howard Keck Co (Deidt-Offenhauser) (126, olycka)
- Walt Faulkner, J C Agajanian (Kuzma-Offenhauser) (123, motor)
- Jimmy Davies, L E Parks (Pawl-Offenhauser) (110, drivaxel)
- Fred Agabashian, Grancor Auto Specialists (Kurtis Kraft-Offenhauser) (109, koppling)
- Carl Scarborough, Lee Elkins (Kurtis Kraft-Offenhauser) (100, drivaxel)
- Bill Mackey, Karl Hall (Hall-Offenhauser) (97, koppling)
- Chuck Stevenson, Carl Marchese (Marchese-Offenhauser) (93, brand)
- Johnnie Parsons, Ed Walsh (Kurtis Kraft-Offenhauser) (87, tändfördelare)
- Cecil Green, M A Walker (Kurtis Kraft-Offenhauser) (80, motor)
- Troy Ruttman, J C Agajanian (Kurtis Kraft-Offenhauser) (78, motor)
- Duke Dinsmore, Brown Motor Co (Schroeder-Offenhauser) (73, överhettning)
- Chet Miller, Jean Marcenac (Kurtis Kraft-Novi) (56, tändning)
- Walt Brown, Federal Engineering Association (Kurtis Kraft-Offenhauser) (55, tändfördelare)
- Rodger Ward, Bruce Bromme (Bromme-Offenhauser) (34, oljerör)
- Cliff Griffith, Ludson D Morris (Kurtis Kraft-Offenhauser) (30, drivaxel)
- Bill Vukovich, Pete Salemi (Trevis-Offenhauser) (29, oljeläcka)
- George Connor, Lou Moore (Lesovsky-Offenhauser) (29, transmission)
- Mack Hellings, C G Tuffanelli & J Derrico (Deidt-Offenhauser) (18, motor)
- Johnny McDowell, Maserati Race Cars (Maserati-Offenhauser) (15, bränsleläcka)
- Joe James, Bob Estes (Watson-Offenhauser) (8, transmission)
Noteringar
- Teamen Bob Estes, Brown Motor Co, C G Tuffanelli & J Derrico[2], Ed Walsh, Federal Engineering Association[2], George H Leitenberger, H A Chapman, Jean Marcenac, Jim Robbins, John L McDaniel, Karl Hall, L E Parks, Lee Elkins, Lindsey Hopkins, Louis & Bruce Bromme, Maserati Race Cars[2], Pete Salemi, Peter Schmidt och Rotary Engineering Corp gjorde F1-debut.
- Biltillverkarna Bromme, Hall[2], Kuzma, Pawl, Schroeder, Sherman och Trevis gjorde F1-debut.
- Motortillverkaren Novi gjorde F1-debut.
- Manny Ayulo, Bobby Ball, Carl Forberg, Gene Force, Cliff Griffith, Joe James, Andy Linden, Bill Mackey, Chet Miller, Duke Nalon, Mike Nazaruk, Carl Scarborough, Chuck Stevenson, Bill Vukovich och Rodger Ward gjorde F1-debut.
- Murrell Belangers första snabbaste varv och första F1-vinst.
- Lee Wallards första snabbaste varv och första F1-vinst.
- Jean Marcenacs första pole position.
- Motortillverkaren Novis första pole position.
- Duke Nalons första pole position.
- Delad körning
- ↑ 1,0 1,1 Bil nummer 9
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 Deltog endast i detta lopp.
VM-ställning
Förarmästerskapet
Juan Manuel Fangio, Alfa Romeo, 9
Lee Wallard, Murrell Belanger (Kurtis Kraft-Offenhauser), 9
Piero Taruffi, Ferrari, 6
Mike Nazaruk, Jim Robbins (Kurtis Kraft-Offenhauser), 6
.svg){kind=small}
