Havsormar
Från Rilpedia
| ?Havsormar | |
|---|---|
 strimmig havsorm
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Kräldjur Reptilia |
| Ordning: | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning: | Ormar Serpentes |
| Familj: | Havsormar Hydrophiidae |
|
|
|
| §Hydrophiidae Auktor: Smith, 1926 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Havsormar (Hydrophiidae) är en familj i underordningen ormar (Serpentes). Arter av denna familj lever i havet. Några zoologer klassar denna djurgrupp som underfamilj i familjen giftsnokar (Elapidae). Hittills är ungefär 58 arter kända.
Innehåll |
Utseende
De flesta havsormar har en kroppslängd av 120 till 140 cm men det finns även arter som kan bli mer än 2 meter lång. Till exempel uppnår arten Hydrophis cyanocinctus en kroppslängd av 2,5 meter och Hydrophis spiralis upp till 2,75 meter. Oftast är honorna tydlig längre än hanarna. Individernas vikt är beroende på art, kön och tillgång till föda. Den strimmiga havsormen Laticauda colubrina väger i genomsnitt 0,9 till 1,3 kilogram vid en kroppslängd av upp till 1,8 meter.
Även i kroppens byggnad finns variationer mellan de olika arterna. Arten Astrotia stokesii är i jämförelse till kroppslängden kraftig byggd och verkar som plump. Många arter i släktet Hydrophis har en tydlig smal huvud- och halsregion som tidigare medförde uppfattningen att de livnär sig av lika slanka djur som ålfiskar. Idag är det känt att dessa ormar kan sluka bytesdjur som har en dubbelt så stor omfång som ormen själv. Det smala huvudet hjälper ormen troligtvis att upphitta bytet i trånga gömställen.
Havsormar skiljer sig på grund av sitt maritima levnadssätt i några punkter från andra ormar. Ett kännetecken som alla havsormar har gemensam är den vid sidorna avplattade svansen. Dessutom finns ofta ett mindre antal fjäll på buken (med undantag av arter i släktet Laticauda, som har förmåga att röra sig på land) och under tungan en saltkörtel som hjälper djuret att avsöndra det överflödiga saltet. Den högre lungan är förstorade och sträcker sig hos havsormar fram till svansspetsen. Delar av lungan tjänstgör dessutom som hydrostatisk organ. Dessa djur har förmåga att dyka upp till två timmar och till ett djup av 180 meter. Troligtvis har de även möjligheten att uppta syre med huden.
Några av de nämnda kännetecken finns även hos andra ormar som inte är närmare släkt med havsormar. Till exempel har arter av de i bräckigt vatten levande vårtormar (Acrochordus) en saltkörtel och ett mindre antal fjäll förekommer hos flera grävande ormar såsom maskormar (Typhlopidae).
Utbredning
Havsormar förekommer i tropiska havsregioner av Indiska oceanen och Stilla havet. De finns från persiska viken till Japans kustregioner och söderut till sydöstasiatiska öar och Australien. Med undantag av arten gulmagad havsorm (Pelamis platurus), som har ett vidsträckt utbredningsområde, lever alla arter i närheten av kustlinjen.
Den gulmagade havsormen förekommer utanför de nämnda regionerna även vid kusten av sydöstra Afrika och Madagaskar och vid västkusten av det tropiska Amerika. Den iakttogs till och med i Panamakanalen. Några zoologer befarar att arten sprider sig över Panamakanelen till Karibien där den orsakar som inte infödd art stora ekologiska problem.
Arterna i familjen föredrar grunda havsregioner ofta i närheten av flodmynningar. Över dessa floder förekommer de ibland långt in i landet men bara för arten Hydrophis semperi är det känd att den lever längre tider i sötvatten. Denna art lever endemisk i den 270 km² stora sjön Lake Taal på den filippinska ön Luzon. Även några grupper av arten Laticauda crockeri lever på Salomonöarna i sötvatten. I röda havet finns troligtvis inga havsormar på grund av den höga salthalten. Salthalten ligger här vid 4 % medan den i havsormarnas utbredningsområde ligger vid maximalt 3,5 %.
Levnadssätt
De lever på bottnen och sover i grottor och andra ställen och ta skydd efter en lång dag.
Föda
Havsormar är som de flesta ormar rövare och livnär sig huvudsaklig av fisk. I familjen finns några arter som är specialiserade på en viss sorts föda. Laticauda columbrina livnär sig väsentlig av havsål och Hydrophis ornatus äter bara malar. Den gulmagade havsormen jagar uteslutande i zonen där olika vattenskikt träffar på varandra. Här finns oftast mycket plankton som föreställer födan för denna havsorms favoritbyte – små ungfiskar. I ormens mage hittades vid undersökningar 21 olika fiskarter, mest ungdjur. Havsormar som jagar vid korallreven har jämförelsevis stora bytesdjur.
Några arter i familjen jagar även under natten. De hittar bytet med sin bra utvecklade luktsinne.
Bredvid specialisterna finns andra havsormar som har ett stort spektrum av bytesdjur. Aipysurus laevis livnär sig till exempel av fiskar, deras rom och bläckfiskar.
Fortplantning
Havsormar, med undantag av arterna i släktet Laticauda, lägger inga ägg utan föder full utvecklade ungar. Födelsen sker i havet där ormarna tillbringar hela sitt liv. Arterna i släktet Laticauda kryper däremot på land för att lägga ägg. De vistas även utanför parningstiden ofta på land för att vila. För att fortplanta sig bebor dessa ormar i stort antal olika öar, huvudsaklig på Filippinerna förekommer i dessa tider flera tusen individer av Laticauda laticauda och Laticauda semifasciata. Allmänt simmar havsormar nära vattenytan när de behöver ett värmande solbad och så syns ibland stora ormgrupper där.
Naturliga fiender
Bredvid människan har dessa ormar egentlig inga riktiga fiender på grund av deras effektiv gift. Det antas att de ibland faller offer för hajar och valar men det slutgiltiga beviset finns inte. Tigerhajen ska vara immun mot ormarnas gift. Det iakttogs även större örnar som fiskade ormar ur havet för att äta de.
Havsormarnas gift
Gift av havsormar gäller som ett av de starkaste ormgift. Dessa djur har fastsittande gifttänder i käkens främre del. Tänderna är lite kortare än giftsnokarnas tänder men de är tillräcklig långa för att genomborra människans hud. Det enda undantaget bildar några arter som är specialiserade på fiskrom som föda.
Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
