Hallandsåstunneln

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Koordinater: 56°24′N 12°50′E / 56.40, 12.84

Tunnelns sydportal vid Förslöv

Hallandsåstunneln (även Hallandsåsprojektet) är en planerad och påbörjad järnvägstunnel som består av två parallella cirka 8,6 kilometer långa enkelspårstunnlar, genom en del av Hallandsås i nordvästra Skåne. Tunneln går igenom Båstads kommun från Förslöv i söder till Båstad i norr. Tunnlarna är en del av utbyggnaden av Västkustbanan.

Innehåll

Trafikläge innan tunneln är klar

Idag finns en bana över åsen, och den är enkelspårig, brant och krokig.

De snabbaste tågen Göteborg-Malmö är X2000-tågen. De körs via Markarydsbanan och Södra stambanan via Hässleholm, eftersom Hallandsåsen (och enkelspåret Ängelholm-Helsingborg) fördröjer tågen. Intercitytågen (som kallas Öresundståg) går över åsen, men tar betydligt mer tid på sig än X2000, bland annat för att banan över åsen fördröjer tågen minst 10 minuter jämfört med en tunnel.

Godstågen går via Markarydsbanan istället, trots att det finns en järnväg tillgänglig för godståg söder om Ängelholm, Godsstråket genom Skåne. Det beror på att banan över åsen begränsar tågvikten ganska mycket, och persontågen behöver kapaciteten. Markarydsbanan är även den något för brant på ett par ställen för godstågen som måste hålla nere vikten eller ha två lok. På Södra stambanan begränsar godstågen X2000-tågens hastighet.

Tunnelbygget fram till 1997

1985 gjordes den första utredningen om anläggandet av en tunnel genom Hallandsåsen. Denna utredning gjordes i ett samarbete mellan de tre länsstyrelserna, SJ, Båstads kommun och LO:s näringspolitiska grupp. Utredningen tittade bland annat på vilka miljökonsekvenser en tunnel skulle ha. Det enda negativa för miljön var att skador på Hallandsåsens almskog var ofrånkomliga samt att tågresenärerna skulle gå miste om den naturupplevelse som den gamla järnvägssträckningen innebar. 1990 gjorde miljökonsultbolaget VIAK en mer omfattande utredning om ett tunnelbygge på uppdrag från Banverket. Utredningen ansåg att skadorna för miljön skulle bli få. Utredningen tog dock upp att Hallandåsen inte var särskilt bra att bygga en tunnel genom. Eftersom åsen var sprickig och mycket vattenförande skulle det krävas en speciell byggteknik och särskilda åtgärder för förstärkning och tätning av tunneln. I juni 1991 fattade regeringen beslut att tunneln skulle byggas trots att ansökningarna om bygglov ännu inte hade beviljats och det saknades en vattendom. 1992 lämnade Banverket en ansökan till Vattendomstolen för att fastställa villkoren för tunnelbygget och där tog man upp att åsen var mycket vattenförande på vissa ställen och att det krävdes tätningsarbeten för att inte tunnelbygget skulle sänka grundvattnet. Banverket ansåg sig dock genom tätningsarbeten kunna begränsa läckaget av vatten till endast 3,5 liter i sekunden per 1 000 meter tunnel. Hur tätningen skulle gå till nämndes inte utan framställdes som en teknisk utmaning som var möjlig att lösa.[1]

Som entreprenör valde Banverket bolaget Kraftbyggarna, ett dotterbolag till Vattenfall. Kraftbyggarna hade tillgång till en tunnelborrningsmaskin som de ansåg skulle kunna gräva sig igenom åsen med en hastighet på 100 meter i veckan. Tunnelborrmaskinen Hallborr fungerade inte som avsett utan körde fast efter endast 17 meter, beroende på att bergets egenskaper inte lämpade sig för en sådan maskin. Kraftbyggarna blev därefter tvungna att använda mer konventionella metoder, och mycket tid fick läggas på tätning eftersom mycket mer vatten är tillåtet läckte in. Tunnelbygget hade då blivit försenat. Man kunde se ännu större förseningar framför sig eftersom läckaget gjorde att man inte kunde ha för lång otätad sträcka. För att ta igen förseningar ville Banverket 1994 anlägga en eller två arbetstunnlar för att kunna gräva tunneln även från mitten. Ingången till dessa arbetstunnlar skulle anläggas uppe på åsen och under arbetet skulle det innebära vissa, ehuru tillfälliga, störningar på miljön. Planerna på arbetstunnlar möttes med protester från boende och från kommunen. I augusti förklarade Båstads kommunfullmäktige att dessa planer var oacceptabla. Kommunen vägrade också att ge Banverket bygglov men detta beslut överklagades av Banverket till länsstyrelsen. I början av 1996 gjorde kommunen och Banverket en uppgörelse där man lämnade bygglovet mot att Vägverket tidigarelade vägprojekt till ett värde av 95 miljoner kronor.[2]

Under arbetet med tunneln visade det sig snabbt att vattenläckaget från åsen var mycket större än beräknat. Kraftbyggarna hade dragit sig ur projektet och istället hade Skanska blivit ny entreprenör. Kraftbyggarna fick betala dryga böter för problemen och fick i praktiken inget betalt för bygget. Vattenfall valde att lägga ned Kraftbyggarna. I avtalet mellan Skanska och Banverket fastställdes att bygget skulle vara klart den 25 november 1999, annars fick Skanska betala vite för varje veckas försening. Enligt avtalet skulle Banverket stå för tätningsmedel och fördyrade materialkostnader. Problemet med läckaget verkar ha överraskat Skanska, trots Kraftbyggarnas stora problem, och under det första året bestod arbetet främst i att täta tunneln. Arbetet med att gräva tunneln stod ofta stilla. Problemet var att man inte fick låta det läcka särskilt mycket. Annars hade man kunnat gräva på gladeligt och täta senare. Skanska lät det ändå läcka mer än dubbelt mot tillåtet, och brunnar sinade på åsen. Tätningen bestod av att man dels sprutade in ultrafin cement i sprickor, dels använde sprutbetong för eftertätning.[3].

Det stod så småningom klart att denna metod för att hindra läckage inte hjälpte utan det krävdes ett lättflytande medel som kunde nå alla sprickor och sedan stelna. Våren 1997 hade man börjat pröva Rhoca-Gil från franska Rhône-Poulenc för tätning. Medlet baseras på akrylamid och metylakrylamid vilka är både mutagena och cancerogena samt giftigt vid inandning, förtäring och hudkontakt. Tillverkaren tonade dock ned miljöriskerna och hävdade att de giftiga ämnena skulle bli mycket utspädda och i Banverket och Skanskas kontakter med kommunen framhävdes att riskerna för miljön var små. Kommunens miljöinspektör krävde dock att man skulle använda en annan, mindre farlig, produkt. Även lokala organisationer krävde byggstopp och användandet av alternativa medel. Under våren och sommaren använde Skanska Rhoca-Gil på en sträcka av 100 meter i tunneln men på hösten 1997 kom de första varningstecknen. Mätningar visade att gränsvärdena för formaldehyd och akrylamid hade överskridits. Fisken i Vadbäcken dog och betande kor på åsen visade förlamningssymptom. Korna avlivades eftersom de ansågs inte kunna användas för mjölk- och köttproduktion. Det visade sig att Rhoca-Gil innehöll mer akrylamid än man trodde. I den kalla och fuktiga miljön förenades inte Rhoca-Gils komponenter som man trodde och stora mängder gift följde med det läckande vattnet ut ur tunneln. Det visade sig också att tunnelarbetare hade förgiftats vid handhavandet av medlet.[4]

Rättsprocessen

Banverket beslöt att stoppa bygget. Den 5 oktober 1997 blev Skanska och Banverket polisanmälda av kommunen. Sammanlagt fick polisen ungefär 15 polisanmälningar som riktades mot personer inom Banverket, Skanska och Rhône-Poulenc. I den följande rättsprocessen ansågs Skanska ha haft ansvaret för att gift spreds i området runt åsen medan Banverket ansågs ha haft ansvaret för att grundvattennivån sänktes. I maj 1999 åtalades tre personer vid Skanska av överåklagare Sven-Erik Alhem. Åklagaren yrkade också på företagsbot för både Skanska och Banverket. Åtalen riktades mot två chefer vid Skanska för arbetsmiljöbrott (de förgiftade tunnelarbetarna) samt en direktör vid Rhône-Poulencs svenska bolag för brott mot lagen om kemiska produkter. I juni 2001 dömdes den sistnämnde till 90 dagsböter á 650 kronor, det vill säga drygt 60 000 kronor. I januari 2002 fälldes de två cheferna på Skanska. Den ene Skanska-chefen dömdes till dagsböter på 54 000 kronor för vållande av miljöstörning, den andre Skanska-chefen till dagsböter på 30 000 kronor för arbetsmiljöbrott. Skanska fick betala en företagsbot på maxbeloppet 3 miljoner kronor. Åtalet mot Banverket och tre chefer ledde först inte till något eftersom åklagaren drog tillbaka åtalet några veckor innan rättegången skulle inledas. En månad senare beslutade riksåklagaren att ta upp målet igen. Tingsrätten friade i juni 2002 Banverket och dess chefer. Den friande domen fastställdes av hovrätten 2003. Riksåklagaren överklagade den friande domen till Högsta domstolen som dock valde att endast ta upp frågan om det krävdes tillstånd enligt vattenlagen för att leda bort vattnet från ett bygge. HD ansåg att detta var tillståndpliktigt och med den förutsättningen togs målet upp i tingsrätten igen. Tingsrätten fann i mars 2006 att det var ett brott att dubbelt så mycket vatten som Vattendomstolen hade gett tillstånd för hade letts ut ur tunneln. Av de tre åtalade cheferna på Banverket hade en avlidit och tingsrätten lade ansvaret på denna medan de övriga två friades. Tingsrätten dömde också Banverket till en företagsbot på 1,5 miljoner kronor.[5]

I december 2002 stämde svenska staten Rhône-Poulencs svenska dotterbolag (nu med namnet Rhodia Sverige) för att få ersättning för de kostnader staten hade i samband med miljöskandalen. Företaget menar att det är Skanska som är ansvarigt som inte använde medlet korrekt. Staten förlorade (rättegången ägde rum april-september 2007) och Rhodia anses inte ersättningsskyligt[6]. I februari 2007 åtalades chefer vid Skanska-Vinci och Banverket för vållande av miljöstörning. Bakgrunden är att stora mängder av cement hamnade i Lyabäcken 2003 och dödade djurlivet där. Rättegång i målet började hösten 2007.[7] Båda friades.[8]

Framtiden

Skanska-Vinci och Banverket installerade under 2005 en ny borr i Hallandsåsen - den specialbyggda tunnelborrmaskinen Åsa. Till skillnad från Hallborr som Kraftbyggarna använde ska denna kunna borra i berget och i leran. Samtidigt kommer betongelementslining och andra konventionella metoder användas som tätningsmetoder; dessutom kommer erfaren tunnelexpertis från länder som Frankrike konsulteras. Borren ska borra en tunnel i taget (för närvarande är det den östra tunneln man borrar).

Borren Åsa fick en tuff start och borrade endast 7 meter på 4 månader. Nystarten för borrningarna i november 2005 fick efter inledande provborrningar skjutas upp till februari 2006 på grund av ytterligare vattenläckage.

Sedan dess har man hunnit komma en ansenlig bit in i åsen, och tunnelbyggarna räknar med att komma ikapp förseningen så småningom. I dagsläget (maj 2009) är 60% av tunneln färdigbyggd. Borren Åsa har sedan leveransen byggt cirka 4 000 meter genom åsen. I dagsläget uppskattas kostnaden för tunnelbygget att sluta på 10,5 miljarder kronor (2008 års byggkostnadsläge), vilket är cirka elva gånger mer än vad som ursprungligen budgeterades när projektet påbörjades 1989. Man räknar år 2008 med att normala dubbelspåriga järnvägstunnlar kostar 150-200 miljoner kronor per kilometer[källa behövs], ett antal har byggts, medan denna kostar 1,2 miljarder per kilometer. Tunnelbygget beräknas bli klart 2015, nitton år efter den ursprungliga uppskattningen.

Eftersom återstående kostnad vid nystarten beräknades till 4,5-5 miljarder (ansågs i december 2007 bli 7 miljarder i 2007 års penningvärde[9]) så har det funnits åtskilliga röster för att ge upp hela tunnelbygget. Vissa kritiker menar vidare att bygget inte kan genomföras helt miljösäkert eftersom upprepade utsläpp av grus och betong som grumlat bäckarna i omgivningen inte kan förhindras helt.

Sagt om Hallandsåstunneln

” Om man kan åka till månen fram och tillbaka, så kan man också tycka att det är rimligt att tycka att man ska kunna bygga den här tunneln och andra stora tunnlar miljösäkert. ”

— Uttalande av dåvarande kommunikationsminister Ines Uusmann i SVT:s Rapport, 13 oktober 1997

Källor

Tryckta källor

  • Erland Mårald: Svenska miljöbrott och miljöskandaler 1960-2000, Gidlunds förlag, Hedemora 2007. ISBN 978-91-7844-733-6. 

Fotnoter

  1. ↑ Mårald (2007), s. 94-95
  2. ↑ Mårald (2007), s. 95-97
  3. ↑ Mårald (2007), s. 97-98
  4. ↑ Mårald (2007), s. 98-102
  5. ↑ Mårald (2007), s. 111-117
  6. ↑ Slipper betala skandalen på Hallandsåsen och Inget överklagande av Rhodia-dom
  7. ↑ Stig Strömkvist, "Två tunnelchefer åtalas", Sydsvenskan 15 februari 2007
  8. ↑ http://www.dagensjuridik.se/sv/Arkiv/Ansvariga-for-Hallandsasen-frias/ Ansvariga för Hallandsåsen frias
  9. ↑ ”Nyhetsbrev / Västkustbanan: Projekt Hallandssås”. Banverket. 2007. http://www.banverket.se/pages/4439/December%202007%20Nyhetsbrev.pdf. Läst 2008-01-30. 

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Hallands%C3%A5stunneln"
Personliga verktyg