Haflinger
Från Rilpedia
För terrängfordonet Haflinger, se Steyr-Puch Haflinger.
| Haflinger | |
 Haflinger |
|
| Ursprung | Sydtyrolen, Italien och Österrike |
|---|---|
| Utbredning | Globalt |
| Miljö | Bergsområde, svalt klimat |
| Egenskaper | |
| Typ | Ponny |
| Mankhöjd | ca 135-145 cm |
| Färg | Enbart Flaxfux |
| Användning | Körning och ridning |
Haflingern är en hästras som härstammar från Sydtyrolen i Italien under den tiden som området tillhörde dubbelmonarkin Österrike-Ungern och man säger därför att Haflingern har sitt ursprung i Österrike. Rasen har fått sitt namn från byn Hafling. Haflingerns kännetecknas av den speciella färgen. Den är alltid flaxfux, dvs ljust till mörkt gyllenbrun kropp med lingult till nästan vitt tagel. Haflinger är populär som allroundhäst och passar till både ridning och körning.
Innehåll |
Historia
Haflingerns historia börjar för många hundra år sedan. Rasen har sin hemvist i Sydtyrolen kring byn Hafling i Jenesien som gett rasen dess namn. Området tillhörde dubbelmonarkin Österrike-Ungern fram tills efter första världskriget då området förlorades till Italien. I Sydtyrolen har det sedan flera hundra år funnits små energiska bergshästar med orientalisk uppblandning. Ända fram till 1868 var Haflingerns härkomst väldigt dåligt dokumenterat men troligtvis har de gamla bergsponnyerna korsats med både orientaliska, ädla fullblodshästar, samt grövre kallblodshästar.
År 1868 böjade man dock dokumentera aveln mer noggrant när man korsade in den hingst som idag räknas som den moderna haflingerrasens stamfader, El Bedavi XXII. El Badavi importerades från Arabien av en österrikisk kommission El Bedavi fick stå som avelshingst på stuteriet i Tyrolen och idag kan man spåra 4 av de fem blodslinjerna inom Halfingern till El Bedavis, främst genom sonen Follie 249, född 1874, som var avkomma mellan El Bedavi och ett sto av de små bergsponnyerna. Blodslinjerna kallas A efter Anselmo, B efter Bolzano, N (och H) efter Nibbio, S efter Stelvio, SR efter Student och till sist W efter Willi, alla dessa var ättlingar till Follie och El Badavi. Follie betraktades som rasens första hingst som mötte alla de standarder som dagens Halfinger-hästar måste inneha.
För att behålla rasen intakt utavlade man en del Haflingerhästar med andra europeiska ponnyraser som t ex Konik, Hucul och bosniska ponnyer. Stuteriet avlade även med den tyngre och kraftigare kallblodshästen Noriker som gav styrka och mer robust exteriör. Även den speciella färgen gick i arv från Norikerhästarna och blev mer fixerad hos Haflingern. 1898 godkändes Haflingern som en officiell ras.
10 September 1910 föll dock Sydtyrolen till Italien vid Saint-Germain-föredraget och Haflingeraveln fick stora problem. Stuteriet i Jenesien flyttade nu till norra Tyrolen som låg inom Österrikes gränser. Efter uppdelningen så visade det sig att hingstarna stod i Österrike medan stona stod i Italien och stamboksföringen hade legat på is under krigsåren. Eftersom betäckningssäsongen officiellt var över stod enbart 4 avelshingstar kvar på statsstuteriet i Österrike och den enda hingsten som var representant för S-linjen efter Stelvio stod i Italien. 1921 bildades dock en avelsförening i Nordtyrolen och den första stamboken för dessa hästar upprättades 1926. 100 Haflingerston stambokfördes direkt och efter mycket övertalande lyckades man köpa loss 100 ston från Italien och aveln stabiliserades något.
Efter andra världskriget tog Otto Schweisgut, avelsledare i Nordtyrolen, Österrike, initiativet till en ordnad avel. Hans son Hannes Schweisgut leder nu aveln inte bara i Nordtyrolen och premierar i princip alla haflingerhästar anslutna till VHW, där han var ordförande fram till år 2000. Otto Schweisgut skrev även en bok om Haflingerhästarna som kallades Haflinger Pferde, som var väldigt ingående om Haflingerns historia, hur de ska skötas och liknande.
Italien (Sydtyrolen), Tyskland och Frankrike har bildat det Europeiska Haflingeravelsförbundet. I Sverige registreras haflinger av Svenska Haflingerförenigensom som är ansluten till båda förbunden.
Idag finns det ca 250 000 registrerade Halfingerhästar globalt varav 1150 av dessa är registrerade i Sverige.
Egenskaper
Haflingern är alltid fux med ljusare man och svans, så kallat flaxfux vilket är dess starkaste karaktärsdrag. Bläs är vanligt hos de flesta haflingerhästar medan andra vita tecken inte är önskvärda men förekommer. Ursprungligen var haflingern rid- och packhäst i Sydtyrolen men aveln tar sikte på en allround fritidshäst som används för alla former av ridning och körning.
Haflingerponnyer är typiska sega bergshästar som är säkra på foten och robusta. Huvudet är kraftigt men attraktivt och inte för grovt. Ögonen är stora och vänliga. Öronenska vara små och rörliga. Benen är ofta något korta och ryggen är bred med en muskulös bakdel. Bogen är kraftfull och bröstet har ett bra djup. Mankhöjden kan variera mellan 135 och 145 cm men ligger oftast runt 140 cm. Trots den ringa höjden så är Haflingern en mycket stark ponny som kan bära stora eller kraftiga ryttare utan problem. Man och svans är kraftiga och tjocka och växer sig ofta väldigt långa. Halfingerponnyer kan även ha lite hovskägg på benen.
Hingstar döps nästan alltid med namn som börjar på samma bokstav som pappans namn, medan ston i många länder döps med samma bokstav som sin mamma. Detta är dock ingen lag. Men för att få räknas som Haflinger och kunna stambokföras krävs det att hästen inte har mer än 1,5 % främmande blod i sig.
Haflingern är för det mesta lugn och sällskaplig. Den är samtidigt energisk, arbetsvillig och en utmärkt familjehäst som passar inom de flesta ridsporter och även till nöjesridning och körning.
Avelignese
I Italien kallas en del Haflingerhästar även för Avelignese då Avelegno är det italienska namnet för staden Hafling, och under tiden aveln låg koncentrerad i Italien kallades även rasen Avelignese. Men i Italien avlas även Avelignesen som en egen ras, speciellt runt Toscana och i Venetien. Där har de traditionella Haflingerhästarna avlats med Italienskt kallblod för att få fram en större och kraftigare variant. Men vanliga Haflingerhästar kallas ibland fortfarande för Avelignese i norra Italien. Haflingerhästarna som avlas i Österrike brännmärks även ibland med ett sigill, en edelweissblomma med ett H i mitten. Avelignesen (oavsett om det är en Haflinger eller korsningarna) brännmärks aldrig.
Arabo-Haflinger
Haflingern har alltid varit populär i Tyskland och bland annat fanns flera Haflingerstuterier i Bayern. Idag har dessa stuterier även inriktat sig på korsningar mellan Haflinger-hästar och arabiska fullblod. Avkomman korsas sedan ytterligare med Haflinger och dessa avkommor kallas sedan Arabo-Haflinger. I tyskland kallas de även "Edelblut-Haflinger som kan översättas till fullblods-haflinger och vanligast är att man korsar arabiska hingstar med Haflingerston. ARabo-Haflingern har korsats fram sedan 1960-talet.
Detta är ett system inom aveln som enbart används i Bayern och dessa hästar är väldigt ovanliga utanför Tyskland, men dessa korsningar ger en häst som är något ädlare än Haflingern och en utmärkt allroundhäst med en något bättre uthållning och som även har en exteriör som är bättre lämpad för ridhästar än Haflingerns. Arabo-Haflingern har fortfarande kvar många av de karaktäristiska egenskaper som hos Haflingern. Arabo-Haflingern kan numera registreras inom en speciell avdelning i de tyska Haflingerstamböckerna. För att registreras som en Arabo-Haflinger ska hästen ha minst 1,56 % och högst 25 % arabiskt blod i sig. Om arabblodet sjunker under 1,56 % registreras hästen fortfarande som en Haflinger och över 25 % får hästen inte registreras överhuvudtaget. Inga andra raser är heller tillåtet i blandningen.
Se även
Källor
- Svenska Haflingerföreningen
- Haflingerhästarnas historia
- Stora boken om hästar och ponnyer av Tamsin Pickeral. sid 215
