Från Rilpedia

Grilljanne var under 1890-talet en skämtbenämning på tillgjorda unga sprättar och klädsnobbar i Stockholm – som en dandy med vissa inslag av fin de siècle. Uttrycket myntades av Aftonbladets redaktionssekreterare Gunnar Haegerstolpe. Det vann dock stor spridning när tidningsmannen och kåsören Jörgen (pseudonym för Georg Lundström) använde det i sin egen tidning Figaro. Uttrycket kommer av att dessa dekadenta unga män ofta vistades på Jones Grill, som först låg vid Jakobs torg men som sedan flyttade till Norrmalmstorg.

Jörgen beskrev grilljannen på följande sätt: "Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina 'eröfringar' och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne."^[1]

Varietéstjärnan Sigge Wulff gjorde grilljannen historisk genom att beskriva honom i visan "Kalle P".

Senare tiders motsvarigheter till grilljannen har varit jazzgossar och swingpjattar. Numera kan grilljannen snarast liknas vid bortskämda ynglingar, brats eller stekare, som flockas om kvällarna kring Stureplan.

Referens

1. ↑ Johan Grönstedt: Stockholm och stockholmarne för tjugofem år sedan, 1917