Gotlands järnväg
Från Rilpedia
Gotlands järnväg (GJ) är namnet på det första järnvägsföretaget att öppna en järnväg för allmän trafik på Gotland, vilket skedde 1878. Den första sträckan var Visby-Hemse och utöver passagerare transporterades mestadels lantbruksprodukter. Snart byggdes järnvägen ut och kom till sist fram till Burgsvik i söder och Lärbro i norr. Planer på en förlängning från Lärbro till Fårösund fanns länge men realiserades aldrig.
En av de mest betydelsefulla insdustrietableringarna för järnvägens del var när Roma sockerbruk öppnade 1894. Brukets behov av sockerbetor gav upphov till en kraftig trafikökning varje höst under betkampanjerna och denna utveckling blev även bidragande orsak till att ytterligare järnvägsbolag startade på ön. Som en följd av sockerbrukets närvaro blev Roma snart öns största knutpunkt eftersom GJ där mötte både Klintehamn-Roma Järnväg (KlRJ) och Slite-Roma Järnväg (SlRJ).
Eftersom Gotlands landskap är väldigt platt krävdes det inte många större inrepp för att kunna lägga spår och linjerna blev väldigt raka och utan kraftigare stigningar. Ett undantag var dock den korta sträckan mellan Visby station och Visby Hamn. Spåret lutade kraftigt utför och halvvägs tvingades tågen dessutom byta riktning för att lyckas komma ner till hamnens nivå. Tack vare den i övrigt lätthanterade topografin lyckades dock de gotländska järnvägsföretagen hålla nere kostnaderna och kunde dessutom koppla flera vagnar till loken än vad som var brukligt på motsvarande fordon på fastlandet.
Under mellankrigstiden märkte GJ liksom många andra järnvägar av den begynnande konkurrensen från privatbilismen och beställde därför ett antal rälsbussar för att minska kostnaderna för persontrafiken. Dessa rälsbussar hade en ljust vinröd färg som många gotlänningar fortfarande minns väldigt väl. Rälsbussarna bidrog till en viss förbättring i ekonomin liksom restiderna men inte i en tillräcklig omfattning skulle det visa sig. Ungefär samtidigt som rälsbussarna levererades bröt andra världskriget ut och i den tid av ransoneringar som följde blev järnvägen oumbärlig för att klara av de transporter samhället behövde. Under krigsåren var därför trafiken mycket intensiv.
Efter freden minskade åter trafiken och 1947 gick Svenska Staten in som ägare och tog över samtliga gotländska järnvägsföretag. Under ett år drevs dessa som det statliga bolaget GJ för att sedan bli en del av Statens Järnvägar, SJ.
SJ genomförde en hel del förändringar i de gängse rutiner som tidigare funnits och byggde dessutom upp en ny verkstad för underhåll i Visby. Snart märktes dock att försöken till rationalisering och bättre lönsamhet inte räckte till. Detta ledde till att trafiken upphörde 1953 på banan Hablingbo-Klintehamn-Roma-Slite. Tack vare denna kraftiga minskning av nätets omfattning visade faktiskt siffrorna en mindre vinst året efter men snart var förlusterna ett faktum igen och ett rejält bakslag drabbade järnvägen när Roma sockerbruk valde att övergå till lastbilstransporter 1956. Därmed hade den tveklöst största kunden försvunnit och kurvorna pekade genast brant neråt. Grustransporter till bygget av den nya landningsbanan vid Visby flygplats (som f ö byggdes så att linjen Visby-Lärbro kom att korsa den) gav förvisso en del intäkter men situationen var ohållbar. Snart togs beslutet att trafiken skulle upphöra efter sommaren 1960. Således gick de sista ordinarie tågen i trafik på dem gotländska järnvägen den 30 september.
Ytterligare två år körde dock Andelsslakteriet i Visby trafik mellan slakteriet och Visby hamn (ca 2 km) med diesellok och några kylvagnar. Under 1962 var det däremot helt färdigkört och sedan 1961 hade man ägnat sig åt att riva upp spår, auktionera ut stationshus och andra byggnader samt skrota fordon. Några fordon som tillhörde Sveriges Järnvägsmuseum transporterades 1963 till Roma för att ställas upp framför stationshuset som ett minne av järnvägsepoken. Ganska snart vandaliserades vagnarna och loket vilket ledde till bildandet av Föreningen Gotlandståget som syftade till att rädda fordonen från att skrotas.
Snart hade idéerna utvecklats till att återskapa en bit bana och 1975 återuppstog järnvägen när Hesselby station i Dalhem åter fick spår. Lagom till de gotländska järnvägarnas 100-årsjubileum 1978 kunde man inviga sin en kilometer långa museijärnväg, Gotlands Hesselby Jernväg (GHJ). Under senare tid har man inlett ett projekt att förlänga banan varav en första etapp invigdes sommaren 2007. Denna första etapp innebar att banan förlängdes ca 300 m och parallellt med detta återuppbyggdes även bangården i Tule, en f d håll- och lastplats ytterligare en bitbort längs den tidigare linjen söderut. Tule tillkom som en gåva till föreningen Gotlandståget redan 1982 och visionen att återuppbygga banan skapades redan då. På sikt skall banan återuppbyggas ytterligare sex kilometer till Roma, ett arbete som redan är ganska långt gånget på planeringsstadiet.
