Från Rilpedia

Gerhard Wihlborg, född 1897 och död 1982 i Ystad. Studerade vid Konstakademin i Stockholm mellan 1919 - 1922. Under det tidigare tjugotalet arbetade konstnären med en färgskala och ett manér som leder tankarna till de gamla holländska mästarna med deras egendomligt lysande färger och nästan emaljhårda yta. Det är ett mycket behärskat måleri, som här kommer fram och med strikt penselföring. Men allteftersom åren gick, märker man att den hårda och distinkta teckningen mjuknar, färgerna mister något av sin emaljton, men lystern döljer sig ännu kvar. Kompositionerna hålls dock samman vare sig det gäller stilleben, ett landskap eller ett porträtt.

Från denna färgkraftiga epok gled konstnären under sitt sökande efter nya uttrycksmedel över i något som recensenterna kallade kritperiod. Då hade Wihlborg kommit ifrån den färgkraftiga perioden. Tavlorna verkade, mera kalla, reflekterat kyliga och opersonliga, även om de i allt bar konstnärens prägel.

Från kritperioden sökte sig Wihlborg över till nya uttrycksformer i fråga om färg och under 1950 - 1960-talen finner man åter färgglädje och värme över dukarna.

Som porträttör har han även hedrats med offentliga uppdrag, till exempel den temperamålningen som finns på Ystads läroverk som fullbordades i början av 1940-talet och som Prins Eugen, då boendes på Österlen, visade ett stort intresse för och berömde konstnärens måleri.

Under mitten av 1930-talet hamnar konstnären i något, som för den som tidigare njutit av hans manligt behärskande konst, mest av allt verkar revoltion. Teckningen och kompositionen håller, men färgerna sprakar. Vore det inte för att rött inte ingår i större utsträckning, skulle man känt sig böjd att tala om fyrverkeri.

Wihlborg bodde på föräldrargården i Grimshög, strax utanför Löderup. Han var en trogen son av Österlen. Det var samma trygghet över honom som över det österlenska landskapet och lika litet påträngande var han som denna slätt, som bjuder så oändliga skönhetsvärden för den som kan se, men aldrig tvingat sig på någon.