Finskt kallblod
Från Rilpedia
| Finskt kallblod, Finnhäst | |
 |
|
| Ursprung | Finland |
|---|---|
| Utbredning | Global |
| Miljö | Kallt klimat, skogsområde |
| Egenskaper | |
| Typ | kallblodshäst |
| Mankhöjd | Ca 155-160 cm |
| Färg | Flaxfux, brun. Även svart finns men är ovanligt. |
| Användning | Travsport, ridning |
Det finska kallblodet (finnhäst) är en universal hästtyp och den enda hästras som utvecklats i Finland. Dess kända historia är cirka tusen år gammal. Den har varit med i alla skeden i det finska folkets historia och har använts inom de flesta områden, bland annat som militärridhäst, körhäst, arbetshästar och på senare tid även som travhästar. Den finska hästen används i dag främst inom travsporten men dess popularitet har hela tiden ökat, även som ridhäst och hobbyhäst. Förutom att den finska hästen är världens mångsidigaste hästras är den också en av de snabbaste kallblodshästarna i världen. I förhållande till sin storlek kan den dra tyngre lass än många av de större arbetshästarna.
Innehåll |
Historia
Den finske kallblodshästen har precis som den norska och svenska kallblodshästen en ras med gamla anor, mer än 1000 år tillbaka i tiden. Den härstammar ifrån infödda ponnyer som korsats med tyngre europeiska kallblodshästar. Det finska kallblodets hemtrakter sägs vara Savolaks i mellersta Finland, ett område som är rikt på skog. På grund av det isolerade området har finnhästen hållits ren på blod utifrån.
Förr uppföddes två olika typer av finnhäst; en lätt finsk universalhäst som är mycket lik dagens häst, och en tyngre draghäst, som användes till mer krävande arbeten. Men sedan kom den förstnämnda att dominera och överta som rastyp då de var mer användbara än de tyngre typerna.
År 1863 var den svenska veterinären G.W. Sjöstedt på besök i Finland för att lansera sina idéer om hur aveln på finnhäst skulle främjas genom travsport. Hästavelsföreningar bildades i landet och anordnade travtävlingar och snart började även finska staten att delta i arrangemangen. Det första statsfinansierade travloppet gick i Tavastehus år 1865. Då var det dock inte bara renrasiga finnhästar som startades. De enda kriterierna som fanns var att hästarna skulle vara födda i Finland och minst 141 cm i mankhöjd.
Det växande intresset för travsporten ledde till att många finnhästar avlades ut med bland annat ryska hästar som orlovtravaren. Detta satte föreningarna stopp för då man 1907 startade en stambok för finnhäst och stängde den för andra raser. De första reglerna för registrering i stamboken utgick från en bedömning av hästarnas exteriör och enbart renrasiga hingstar. Först 1917 öppnades stamboken för ston under kravet att hon hade minst två generationer med renrasiga finska hästar i sin stamtavla. År 1922 ändrade man detta till tre generationer. En del lokala föreningar hade fört stambok över den lokala aveln vilket gav ett bra underlag för att registrera ston.
Efter stambokens uppförande satsade uppfödarna även på att få hästarna något större och man avlade hästarna selektivt med stor hänsyn till hästarnas exteriör och man nådde ett lyckat resultat och lade därefter energi på att även avla fram hästarnas egenskaper som arbetshäst, inte bara travhäst.
Under andra världskriget hade den duktiga draghästen stor betydelse. Hästen var helt oersättlig eftersom motoriseringen bara delvis hade kommit igång i landet. Före kriget fanns det omkring 380 000 hästar i Finland. År 1950 fanns det över 409 000. Betäckningsantalet sjönk kraftigt i början på 1950-talet, men i Finland liksom i andra länder tog mekaniseringen över i jordbruket och hästen efterfrågades allt mindre.
Under 1950-talet var det förbjudet att importera varmblodshästar i Finland, medan övriga världen mest satsade på travsport med just varmblodshästar t ex den amerikanska travaren. År 1959 upphävdes förbudet och flera travhästar av rysk härkomst importerades vilket även gav intresset för travsporten en uppsving. Detta blev eventuellt räddningen för rasen då finsk travsport utvecklades som mest under 1960-talet.
Idag är Finland störst i världen inom kallblodstravet och finnhästen används mycket som travhäst, men även till ridning och körning. Det finns fyra typer avlade för olika användningsområden. Det finns cirka 19 500 finnhästar i Finland, varav 2000–3000 används som ridhäst. Majoriteten av hästarna används inom travet och en väldigt liten del används inom jordbruk eller skogsbruk. Finnhäst avlas mest i Finland men även i Sverige och Tyskland. Stamboken förs av hästens förening, kallad Finska Hippos rf. Suomenratsut.
Egenskaper
Finnhästen är en utmärkt allroundhäst, lämplig som både rid-, kör- och travhäst samt inom jordbruk eller skogsbruk. De bästa ridhästarna har tävlat upp till medelsvår nivå i dressyr, hoppning och fälttävlan.
Den finska brukshästen är relativt liten men är så pass stark att den kan dra mer än de större kallblodshästarna i förhållande till sin storlek. Finnhästarna är härdiga, sunda, lugna och fogliga och lever länge. Den vanligaste färgen hos finnhästen är den typiska flaxfuxfärgen med rödbrun kropp och ljust gul till vit man. Huvudet är medelstort men ganska tungt med vänliga, kloka ögon.
Idag avlas fyra typer av finsk häst, travare (J), arbetshäst (T), ridhäst (R), och liten finnhäst (P). Den lilla finnhästen, eller finska småhästen, är till utseende precis som en fullstor häst, men mankhöjden skiljer dessa två typer åt. Förutom i Finland avlas finnhästar också i Tyskland och Sverige.
