Från Rilpedia

I franska nationalförsamlingens "förklaring av människans och medborgarens rättigheter" av 26 augusti 1789, vilken sedan utgjorde teoretisk grundval för konstitutionen av 3 september 1791, uttalades, att äganderätten var "helig och okränkbar" och att ingen kunde berövas densamma, utom då ett tvingande allmänt behov krävde det, och då under villkor av skälig ersättning. Ett likartat uttalande har sedermera funnit plats i de flesta moderna europeiska grundlagar. Den svenska grundlagen uttalade sig tidigare inte om expropriation (jfr § 16 av 1809 års regeringsform).

Från den svenska rättens ståndpunkt innefattade under den gamla regeringsformens tid expropriation i inskränkt och egentlig mening ett rättsligen framtvingat avstående och motsvarande förvärv av rätt till jord eller lägenhet enligt "kunglig förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov" 14 april 1866 eller därtill knuten lagstiftning. Den gällande svenska expropriationsrätten i egentlig mening hade tidigare utvecklats i anslutning till stadgandena i 25 kap. 1 § Byggningabalken av 1734 års lag, vilket lagrum för ett särskilt fall, anläggning av landsväg, möjliggör expropriation.

En expropriationsförfattning av mera allmän räckvidd erhöll man i en kunglig förordning 20 november 1845. Denna förordning, som 1854 underkastades vissa ändringar rörande expropriation för utläggning av elektriska ledningar, utgjorde grundval för "kunglig förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov" 14 april 1866. Däri stadgades:

"Där Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare egare pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning därför".

Vidare kunde kungen, vad gällde ägare av flygsandsfält som försummat att ta sådan vård som var särskilt föreskrivet, förordna, att fältet skulle exproprieras. Kunde enligt den äldre lagen inte överenskommelse träffas om ersättning vid expropriation, skulle frågan prövas av en särskild nämnd, som tillsättes vid underrätten i den ort, där jorden eller lägenheten fanns. Nämnden, vars ledamöter var nio, utsågs genom samverkan av domstol och parter. Vid bestämmandet av ersättning för jord eller lägenhet, som skulle avstås, skulle nämnden i pengar uppskatta såväl jorden eller lägenheten, efter vad sådan av lika beskaffenhet på orten högst kunde vara värd, och även högsta skäliga belopp av den skada, annan än ägaren genom jordens eller lägenhetens avstående lider av expropriationen.

Uppkom genom själva begagnandet av den ifrågavarande egendomen för det allmänna behovet skada för ägaren eller annan och hade denna skada inte beräknats vid den ersättning, som på ovan angivna sätt blivit bestämd, då skulle också ersättning därför bestämmas till högsta belopp, vartill skälig skadeersättning skulle uppskattas. 1866 års expropriationsförordning kände i princip bara ett tvunget avstående av äganderätt till jord eller lägenhet. Ett avstående av annan rätt - servitutsrätt eller nyttjanderätt - kunde dock förekomma i vissa fall.

Enligt förordningar 30 december 1880 om respektive allmän farled, allmän flottled och tillägg till 1866 års expropriationsförfattning kan i expropriationsväg också ges rätt att leda bort vatten ur vattendrag. Jämlikt lag av 29 juni 1900, innefattande tillägg till 1866 års expropriationsförfattning, kunde ägare av fast egendom komma att till förmån för vattenledning genom expropriationsförfarande underkastas inskränkningar i egendomens bruk. Kretsen av de allmänna intressen, vilka kunde föranleda till expropriation, var enligt 1866 års förordning i viss mån begränsad. Denna krets utvidgades genom lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar 27 juni 1902.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).