Drottning Margareta
Från Rilpedia
 Drottning Margareta av Danmark, Norge och Sverige (bild från senare tidevarv) |
|
| Regeringstid | |
| Danmark | 1387 - 1412 |
| Norge | 1387 - 1412 |
| Sverige | 1389 - 1412 |
| Gemål | Håkan Magnusson |
| Företrädare | Danmark: Olof II Norge: Olav IV Håkonsson Sverige: Albrekt av Mecklenburg |
| Efterträdare | Erik av Pommern |
| Född | 1353 Søborg, Danmark |
| Död | 28 oktober 1412 Flensburg, nuvarande Tyskland |
| Begravningsplats | Roskilde domkyrka, Danmark |
Margareta Valdemarsdotter, född 1353, död 28 oktober 1412 av pesten, var regerande drottning av Danmark och Norge 1387-1412 och av Sverige 1389-1412, dotter till Valdemar Atterdag och gift med den svensk-norske kungen Håkan Magnusson. I Danmark kallas hon sedan 1972 för Margrethe I.
Barn med Håkan:
- Olof II, född i december 1370, död 3 augusti 1387, kung av Danmark från 1376, kung av Norge från 1380
Adoptivbarn:[1]
- Erik av Pommern, namnbyte från Bogislav, hennes systerdotterson, tronföljare och efterträdare
- Katarina, den förres syster
Innehåll |
Biografi
Margareta Valdemarsdotter föddes 1353 (kanske i mars) på Söborg i norra Själland som dotter till kung Valdemar Atterdag och drottning Helvig. I januari 1359 trolovades hon med den norske kungen Håkan Magnusson, som 1362 blev kung i Sverige och samtidigt medregent med sin far, Magnus Eriksson. Den 9 april 1363 vigdes Margareta och Håkan på Köpenhamns slott. Margareta stannade dock kvar i Danmark till 1366, då hon hämtades till Norge, där hon uppfostrades strängt av fru Märta Ulfsdotter, dotter till den heliga Birgitta. Redan tidigt visade hon djup insikt som rådgivare till sin mycket äldre gemål, även beträffande statsangelägenheter. I början av december 1370 födde Margareta sitt enda barn, Olof, som i maj 1376 valdes till kung i Danmark efter sin morfar, Valdemar Atterdag (som dött i oktober 1375), med förbigående av hennes äldre systers, Ingeborgs, son Albrekt, åt vilken Valdemar 1371 lovat tronföljden. Detta val genomdrevs huvudsakligen av Margareta, som vunnit statens ledande män och biskoparna för sin son, vars förmyndare hon blev. I maj 1380 dog kung Håkan. Olof ärvde då utan motstånd kungamakten i Norge, och Margareta styrde riket ensam i Olofs namn. Hon gjorde detta med sådan skicklighet och kraft att hon, sedan Olof avlidit den 3 augusti 1387, utan hänsyn till mecklenburgarnas arvsrätt till Danmark (Albrekt d.y.) och Norge (kung Albrekt av Mecklenburg), strax valdes att vara Danmarks och i februari 1388 Norges "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och folken enades om att välja en kung. Hon hade dessförinnan fått hansestäderna att 1385 återlämna de slott i Skåne, som de innehaft sedan 1370. Hon hade också lyckats att 1386 erhålla trohetsed av den holsteinske greven Gerhard som hertig av Schleswig, varigenom hon tryggade sig mot fientligheter i ryggen under sina framtida strävanden gentemot Sverige.
Margareta, som redan 1375 antagit titeln drottning av Danmark, som kung Valdemars dotter, samt drottning av Sverige, som Håkans gemål och därigenom folkungaättens arvinge och vilken 1385 låtit Olof kalla sig arvinge till Sverige, knöt i mars 1388 förbindelse med de missnöjda svenska stormännen, som på Dalaborgs fästning lovade anta henne som regent i Sverige, med utvidgad makt och myndighet, om hon befriade dem från kung Albrekts och hans tyskars regemente och därigenom räddade riket från den laglöshet, som länge varit rådande. Sägnen har mycket att förtälja om hur kung Albrekt sökte håna Margareta genom att bland annat kalla henne "konung byxlös", och "munkedejan" samt skicka henne en slipsten till att vässa sina nålar på, men i själva verket känner man till endast mycket lite om enskildheterna i striden och kan inte avgöra, om svenskar eller danskar utgjorde huvuddelen av hennes här. Den 24 februari 1389 vann Margareta en avgörande seger i slaget vid Åsle, i Åsle socken, nära Falköping. Albrekt och hans son togs till fånga, och Margareta lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholm 1395 mot Albrekts frigivande komma i besittning av Stockholm 1398, vilket i flera år hållits besatt av tyska "hättebröder", understödda av de beryktade vitaliebröderna. Redan tidigare hade Margareta fått sin syster Ingeborgs dotterson,som fick byta namn från Bogislav till Erik av Pommern, som hon 1389 hämtat till Danmark, vald till kung i alla rikena (i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt krönt i Kalmar 17 juni 1397, varefter en unionsakt, daterad till 20 juli 1397 (Margaretas namnsdag), uppsattes (se Kalmarunionen).
Hon styrde de tre rikena till sin död, även om hon också efter hand lämnade den unge kungen allt större andel i makten. Sedan Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen 1404, försökte Margareta återfå Schleswig och på det sättet återvinna det hon tidigare varit tvungen släppa för att kunna uppnå andra syften. Hon inlöste också Gotland 1408, som kommit under Tyska ordens kontroll 1398. Margaretas strävanden i Schleswig ledde 1410 till krig, och medan drottningen var i Flensburg för förhandlingar avled hon på sitt skepp i stadens hamn den 28 oktober 1412, innan hon ännu nått sitt sista stora mål. Hon begravdes först i Sorö. Men 1413 fördes hennes kropp till Roskilde domkyrka, där en praktfull begravning ägde rum och 1423 ett storartat gravmonument restes: en liggande alabasterstaty pryder hennes kista, men om bilden har porträttlikhet är dock tvivelaktigt.
Margareta för eftervärlden
Eftervärldens omdömen om Margaretas ställning till den nordiska enhetstanken har varit mycket olika under skilda tider. Erik Gustaf Geijer uppfattade de tre ländernas sammanslutning endast som "en händelse, som såg ut som en tanke". Kristian Erslev ansåg att Margaretas huvudsyfte var rent dynastiskt, nämligen att grundlägga en stark konungamakt och skaffa Danmark herraväldet över de bägge andra länderna. Andra är dock benägna för den åsikten, att Margareta, om också oklart, eftersträvat ett högre mål, nämligen att bana väg för folkens sammansmältning och därigenom frigöra Norden från tyskt, framför allt hanseatiskt, inflytande. Hon gynnade visserligen, på de bägge andra rikenas bekostnad, sitt eget fädernesland Danmark och sökte närmast bygga enheten på dess dominerande ställning, liksom hon företrädesvis använde danska - eller tyskfödda - adelsmän till sina biträden som länsmän och fogdar i Sverige. Men säkert är att ingen oenighet visade sig så länge hon styrde, och att i alla tre rikena härskade en förut okänd landsfred.
För att stärka konungadömets politiska myndighet och i synnerhet dess ekonomiska oavhängighet arbetade hon kraftigt och ihärdigt på att försvaga aristokratins stora makt, genom egendomsköp och byten samt genom att tvinga adelsmännen återlämna de under Valdemars och Albrekts ofredstider erhållna krono- och skattegodsen (i Sverige genom reduktionsbeslutet 1396). Då aristokratins makt var störst i Sverige, framträdde också där hennes strävan i denna riktning tydligast. Däremot var hon mycket frikostig med sina gåvor till biskopar, kyrkor och kloster. Särskilt gynnade hon Birgittinorden: hon var mycket verksam för Birgittas kanonisering 1391 och lät 1403 inskriva sig i Vadstenanunnornas brödraskap, där hennes fostersyster, Ingegärd, länge varit abbedissa. Det finns inte något skäl att tvivla på Margaretas uppriktiga fromhet, och de senare legendariska beskyllningarna mot henne för osedlig vandel är säkerligen förtal. Att hon 1402 lät bränna den tyske bedragare på bål, som sade sig vara hennes avlidne son, överensstämde fullständigt med tidens tänkesätt och bruk.
I sitt uppträdande var Margareta vänlig och intagande, medan däremot hennes handlingssätt ofta var myndigt och strängt. Hon var alltid sansad och genomtänkt, aldrig överilad i sina handlingar. Smidigt förstod hon falla undan för opposition och anpassa sig efter förhållandena, men fortsatte att verka för sina egna planer på längre sikt. Hennes överlägsna klokhet beundrades till och med av hennes motståndare, men betecknades både i svenska och tyska krönikor som slughet.
Margaretas klänning
I Uppsala domkyrkas klädkammare eller "kyrkoskrud" (samling av korkåpor) förvaras som främsta dyrbarhet en gyllenduksklänning, som troligtvis tillhörde Margareta och från Roskildes domkyrka 1659 fördes till Sverige av drottning Hedvig Eleonora. Klänningens vävnad är utförd med guldtråd och djupviolett purpurfärgat silke. Det diskret framträdande mönstret visar götiska palmetter av granatäpplen och rosor. Sådana dräkter från slutet av 1300-talet finns avbildade men inte bevarade i original. Flera svenska och danska källor från 1600-talet omtalar den som Margaretas, men någon dansk medeltidshandling om den och dess förekomst i Roskildes domkyrka är inte känd. Den av tiden betydligt skadade klänningen (hela stycken är bortfallna) konserverades omkring sekelskiftet 1900 (genom underlag av silkesgas) av Agnes Branting, som beskrivit sina undersökningar av den i "Ord och bild" (1907) samt i praktverket "Das goldene Gewand der Königin Margareta in der Domkirche zu Upsala" (1912).
Källor och noter
- Nordisk familjebok (1912), band 17, s. 906-909 (länk)
- ↑ Herman Lindqvist Historien om alla Sveriges drottningar Norstedts Stockholm 2006 ISBN 91-1-301524-9 s. 122
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Drottning Margareta
- Danmarks historia
- Norges historia
- Sveriges historia
| Företrädare: Olof Håkansson |
Regerande drottning av Danmark 1387-1412 |
Efterträdare: Erik av Pommern |
| Företrädare: Olof Håkansson |
Regerande drottning av Norge 1387-1412 |
|
| Företrädare: Albrekt av Mecklenburg |
Regerande drottning av Sverige 1389-1412 |
|
||||||||||||||||||||||
