Uppsala domkyrka

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Koordinater: 59°51′29.27″N 17°38′0.88″O / 59.8581306, 17.6335778

Uppsala domkyrka
Uppsala domkyrka 16191702, södra fasaden.
Uppsala domkyrka 17471886, södra fasaden.
Uppsala domkyrka 1892, södra fasaden.

Uppsala domkyrka är en katedral i blandad gotisk stil (huvudsakligen en nygotisk tegelefterbildning av fransk höggotik runt en medeltida stomme. Den är domkyrka i ärkestiftet, församlingskyrka för Uppsala domkyrkoförsamling och rikshelgedom för Svenska kyrkan. Den vigdes 1435 åt Sankt Erik, Sankt Olof och Sankt Laurentius som skyddspatroner.

Kyrkan är tillsammans med Nidarosdomen i Trondheim och Mariakyrkan i Gdansk den största i Nordeuropa (och störst i Norden; 118,7 meter lång och lika hög i de båda västtornen), och den största av dess klockor, kallad Storan, är Sveriges största kyrkklocka.

Varje år kommer en halv miljon människor till Uppsala domkyrka, för att söka stillhet, fira gudstjänst, lyssna till en konsert, hämta kraft, uppleva skönheten eller känna historiens vingslag. Bland kyrkoskatterna finns bl a det förgyllda skrinet med Erik den heliges reliker som står invid högaltaret. Även Gustav Vasa och Carl von Linné är begravda i Uppsala domkyrka. I norra tornet finns idag ett museum med kyrkliga textilier. Vid den södra portalen finns en uppsättning stenfigurer ifrån 1300-talet och ovanför den finns även Sonens fönster som är Sveriges största kyrkfönster (totalt 119 kvadratmeter).

Innehåll

Kyrkans historia

Byggnadshistoria

Efter en brand i den tidigare domkyrkan (i Gamla Uppsala) gav påven tillstånd att flytta biskopssätet ifrån Gamla Uppsala till nuvarande Uppsala (Östra Aros). Man började planera för kyrkobygget redan 1258.

Från grundläggning till Zettervall

Länge gällde 1273 som det år då den nya domkyrkan grundlades och den franske stenmästaren Etienne de Bonneuil som dess planritare och förste arkitekt. På senare årtionden (skrivet 2007) lär experterna ha blivit mindre säkra. Den började kanske byggas redan tidigare, åtminstone så smått. Etienne de Bonneuil kan ha varit en av flera; han kan möjligen ha föregåtts av engelska stenmästare som kan ha planerat ett rakslutet kor, som är ganska vanligt i engelsk gotik. Hur som helst slog den svenska kyrkoprovinsen för första gången på riktigt stort i ett kyrkobygge och kallade in stenmästare från England, Frankrike och Tyskland för att bygga en stor och modern gotisk (inte romansk som Gamla Uppsala kyrka) katedral som inte skulle se torftig och föråldrad ut i gästande utlänningars ögon. Ett sådant företag var faktiskt vådligt nog i dessa länder; för dåtidens Sverige var det snarast vansinnigt. Kyrkan måste också anpassas efter det kalla klimatet och frostsprängningar. Men konstigt nog gick det, om också trögt med många avbrott och nedskärningar. Därtill härjade digerdöden och andra pestepidemier under delar av den period då kyrkan byggdes, och det politiska läget var ofta labilt med maktkamper i och mellan kungafamiljer, kyrka och adel. Ras - ett vanligt förtret i gotiskt katedralbygge – inträffade också. Först år 1435 invigdes den nya domkyrkan av ärkebiskopen Olaus Laurentii.

Planformen var (och är) den då moderna franska gotiska i basilikaform med överljus (klerestorium) i ett strävbågestött mittskepp, lägre sidoskepp, korsarmar och mångkantig korabsid med omgång och kapellkrans; murar och torn måste dock byggas i tegel och inte kalk- eller sandsten som i Frankrike, och det såväl som de mycket bättre förbindelserna med södra östersjökusten gjorde att dessa fick en nästan enhetlig prägel av nordtysk-baltisk tegelgotik med sparsamma utsmyckningar och blinderingar (dekorativa nischer) i fasadteglet så som man fortfarande kan se på Trefaldighets- eller Bondkyrkan strax intill i söder, och i Uppsala domkyrkas skala i de flesta gamla hansestäder vid Östersjön, såsom till exempel Mariakyrkan i Lübeck, Mariakyrkan i Gdansk, men även i Norden: Västerås domkyrka, Strängnäs domkyrka, Åbo domkyrka och Riga domkyrka. Även Gamla Uppsala kyrka har blinderingar och andra landsortskyrkor runtom Uppsala inspirerades av bygget av Uppsala domkyrka, till exempel Tensta kyrka som också är byggd i tegel.

Tornen byggdes inte färdigt förrän under 1500-talet; spirorna slog blixten snart ner i, och 1619 ersattes de med de mycket påkostade spiror man kan se här ovan till höger, i tidens nordiska modestil holländsk renässans.

År 1702 brann nästan hela Uppsala – så också domkyrkan med tak, spiror och många inventarier. Arkitekten och överintendenten Carl Hårleman ledde restaureringen efter branden. Han ersatte de gotiska strävbågarna med klassicerande konterforter, krönte torn- och långmurar med en kraftig barockgesims, byggde taket lågt och lugnt vilande och satte låga lanterninhuvar på tornen.

Från och med Zettervall till nu

Domkyrkan omkring 1880, före restaureringen

Åren 18861893 följde en ny restaurering, ledd av Helgo Zettervall. Efter att ha lagt undan för återanvändning en del ursprungliga detaljer som portaldelar, skulpturer och västfasadens rosettfönster, lät han riva hela västpartiet och tornen liksom nästan all in- och utvändig ytbeklädnad i resten av kyrkan. Kvar av ursprungliga ytor blev bara nedre delen av norra tvärskeppsfasaden (den del som är av sten) och valvytorna i några sidokapell, och av senare tiders ytor väggarna i några sidokapell, som efter reformationen hade apterats till gravkor. Efter omständigheterna hanterade han södra tvärskeppsfasaden väl, särskilt dess fönster "Stora Glas", liksom invändigt den originella släta muren med bara små runda gluggar mellan arkad och klerestorium, där de franska katedralerna har sina triforier. I övrigt klädde han in kyrkan och återuppförde västpartiet efter helt nya ritningar i en skäligen schablonmässig nygotik – knappast Zettervalls bästa, enligt de flesta experter. Vad han avsåg var att efterbilda de höggotiska katedralerna i Frankrike, som Zettervalls förebild Viollet-le-Duc hade restaurerat – eller, som vi nu på tidsdistans måste säga, byggt om – enligt sina egna idéer om hur de borde ha sett ut om de, som han uppfattade det, ursprungliga byggmästarna hade fått arbeta i fred (och kanske varit litet skickligare och mer "ofördärvade" än vad de var).

Zettervall hade tidigare förfarit just så, fast med den romanska stilen, då han byggde om Lunds domkyrka.

Han behöll dock teglet som fasadmaterial, fast det aldrig användes (och inte lämpade sig för konstruktioner eller formspråk) i den stil han ville efterbilda - men ersatte det ursprungliga handslagna teglet med nymodigheten maskinslaget tegel, som har helt annan färg och struktur. Sina nya torn krönte han med de nuvarande kopparspirorna, avsiktligt lika höga som kyrkan var lång, och avrundade kompositionen med en takryttare över korsmitten. Det findetaljerade spetsverk av strävbågar, fialer, gargoyler med mera som kännetecknar de franskgotiska katedralerna efterbildade Zettervall i det då nya och spännande materialet cement.

Höggotiskt spetsverk i cement visade sig mindre lyckat: cementen började snabbt vittra och falla ner där folk kunde tänkas befinna sig. (Under 1930- till in på 1960-talen fick man gå in genom kyrkans huvudportal under ett skyddstak som sträckte sig en bra bit ut på Domkyrkoplan.) Stilidealen hade också redan när Zettervall påbörjade sitt arbete börjat svänga i riktning mot tyngre och enklare former, liksom restaureringsidealen mot en helt annan respekt för åtminstone ett utvalt skede i en byggnads faktiska historia. Båda sakerna gjorde att man undan för undan plockade bort Zettervalls cementdetaljer.
Då den berömde arkitekten Ragnar Östberg ledde byggandet av Värmlands nationshus i vinkeln mellan dom- och bondkyrkorna, så lär han rentav olovandes ha låtit ersätta strävbågarna på den sidan med de nuvarande kontreforterna, som går mera i stil med nationshuset och faktiskt också kan ge oss ett smalt litet utsnitt av hur Carl Hårlemans domkyrka såg ut.

1970-talet aktualiserades frågan om kyrkans stil och stilistiska helhet; Zettervalls nygotik stod fortfarande lågt i kurs, och dessutom hade även dess egen helhet gått förlorad i alla punktvisa ändringar antydda ovan. Bland andra arkitekten Åke Porne lämnade in förslag till restaurering enligt den försiktiga senmodernismens ideal med återknytning till den förzettervallska tegelgotiken fast ännu enklare och robustare och med pregnant storskaliga kantiga former. Mot detta anfördes att även Zettervalls verk (eller resterna av det) var en del av byggnadens historia - och den del som faktiskt fanns, vad man nu än tyckte om det - och att många uppsalabor var känslomässigt fästa vid sin domkyrka så som den var. (Inte riktigt Zettervalls egen uppfattning alltså - men densamma som många uppsalabor hade givit vältaliga uttryck för då han rev Hårlemans domkyrka!) Slutet blev att man bara reparerade kyrkan grundligt och bytte några inventarier.

Kulthistoria

Domkyrkan är genom hela sin historia ett levande gudstjänstrum. Under medeltiden användes den för ärkebiskopens och domkapitlets gemensamma dagliga gudstjänster och varje kor hade särskilda altaren. Sedan reformationen är domkyrkan centrum för domkyrkoförsamlingens gudstjänstliv. I dess mitt står högmässan varje söndag klockan 11. Dessutom är det mässor och bönegudstjänster varje vardag. Sturekoret fungerar som avskild plats för mindre gudstjänster och kyrkliga handlingar (dop och vigsel). Domkyrkan har också ett rikt musikliv med musikgudstjänster och konserter som återkommande inslag.

Erik den heliges död

Erik den heliges relikskrin

Erik den helige dog den 18 maj 1160, då påven hette Alexander III. S:t Erikslegenden från 1200-talet berättar:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han säges då ha svarat: "Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes." När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska.

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. S:t Erikslegenden berättar om flera mirakler som ägde rum vid kungens död och senare vid hans grav. Bland de mirakler som legenden återger finns att en källa rann upp på den plats där hans blod först utgjöts. Sedan 1500-talet utpekas S:t Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och är markerad med en stor gjutjärnspump. Den medeltida S:t Eriks källa var den nuvarande Slottskällan, 500 m söder om domkyrkan. Avrättningen skedde på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet S:t Eriks kapell. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 11671196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. Varje år användes skrinet i processioner vid sådd och skörd och liknande.

Sidokapell och gravar

Finstakoret

Uppsala domkyrka

I Domkyrkans Finstakor finns sedan några år något så ovanligt som ett modernt relikskrin i en luthersk kyrka. Domkyrkan fick i slutet av 1980-talet av Birgittasystrarna en gåva: En flisa av den heliga Birgittas höftben. Denna relik har fått sin plats i kyrkan till minne av en av de mest kända svenskarna genom historien. Såväl skrinet som den omgivande kuben är inspirerade av birgittinernas ordensdräkt. De fem röda punkterna symboliserar Kristi fem sår (händerna, fötterna och i sidan). Relikvariet är utfört av konstnären Bengt Olof Kälde och silversmeden Olof Sundqvist. I Finstakoret ligger även Birgittas föräldrar, lagman Birger Persson och hans hustru Ingeborg av Finsta, och Birgittas syskon begravda, under en av domkyrkans äldsta gravstenar. Till vänster på gravstenen finns sönerna avbildade och till höger döttrarna. Tonårsdottern Birgitta finns avbildad längst ner till höger. Dessutom finns i detta kor även Erik den heliges reliker i ett relikskrin, i förgyllt silver, tillverkat i slutet på 1500-talet. På golvet framför skrinet finns en minnesplatta från påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige 1989.

Sturekoret

Här är bland annat de medlemmar begravda av adelsätten Sture, vilka mördades av Erik XIV i "Sturemorden" i fängelsevalven på Uppsala slott 1567. Minnestavlan på västra väggen berättar om dem. De kläder de bar vid händelsen finns bevarade i domkyrkans Skattkammare. Sturekoret är i dag platsen för domkyrkans dagliga, mindre gudstjänster.

Vasakoret

Kyrkans största kor. Det invigdes till Jungfru Maria och kallades tidigare även Vårfrukoret. Se Vasakoret, Uppsala domkyrka

Vid högaltaret

Nedanför högaltartrappan finns gravhällarna över två av Svenska kyrkans mest namnkunniga ärkebiskopar: Laurentius Petri d.ä., död 1573, var Sveriges första evangelisk-lutherska ärkebiskop, och Nathan Söderblom, död 1931.

Inventarier i själva kyrkorummet

Dopfunt

Predikstol

Predikstolen är Sveriges största och används bland annat vid högmässan på söndagarna. Den är ursprungligen en gåva av änkedrottningen Hedvig Eleonora, efter den stora branden i Uppsala 1702. Tillverkad av Burchard Precht, enligt ritningar av Nicodemus Tessin d.y. och invigd 1710. Relieferna på den föreställer bland annat Johannes döparen som predikar i öknen. På framsidan syns aposteln Paulus då han predikar i Aten. På vänstra sidan syns en illustration av Jesu liknelse om arbetarna i vingården, med innebörden att det aldrig är för sent att lyssna till Guds kallelse. På taket porträtteras aposteln Paulus som uppburen av änglar samt längst fram drottningens namnschiffer. Helgo Zettervall lät plocka bort predikstolen under den stora renoveringen för att ersätta den med en i gotisk stil. Pengarna räckte dock inte så Hedvig Eleonoras predikstol kom på plats igen.

Altarprydnader

Burchardt Prechts altaruppsats

Altaruppsatsen rensades ut vid Zettervalls restaurering och pryder numera högaltaret i Gustav Vasa kyrka i Stockholm.

Läktare

Gamla gosskörsläktaren

Orglarna

Tidigare orglar

Cahmanorgeln från 1698

År 1669 fick Frantz Boll i uppdrag att bygga en cirka 40-stämmig orgel på västläktaren. Som på andra håll, verkade han dock inte uppgiften helt vuxen.

År 1692 kallade man istället in Hans Heinrich Cahman, som hade gått i lära hos den berömde Hans Christoph Fritzsche i Hamburg. Han blev 1698 färdig med en tremanualig orgel på 50 stämmor och pedal, med 16 fots huvudverk, ryggpositiv, bröstverk och pedaltorn. Det var det dittills ambitiösaste orgelbygget i Sverige. Orgeln var dock bland det som brann upp i stadsbranden 1702.

Risbergs interimsorgel

År 1710 ställdes en åttafots interimsorgel upp, med tio stämmor på en manual, av Isaac Risberg. Den användes till 1727, såldes sedan och sattes 1741 upp i Tjällmo kyrka, där den ännu finns kvar.

Disposition (då och nu):
Kvintadena 16, Principal 8, Spetsflöjt 8, Salicional 8, Oktava 4, Kvinta 3, Superoktava 2, Mixtur IV, Scharf III, Trumpet 8.

Cahmanorgeln från 1733

År 1731 fick man slutligen råd att anlita Hans Heinrich Cahmans son Johan Niclas Cahman för att bygga en permanent orgel på den nya västläktaren. Den blev färdig 1733 och fick 40 stämmor på 16 fots huvudverk, öververk och pedal – således mindre storslagen än faderns, men tidsenlig utan ryggpositiv och med färre höga register.

En viss uppfattning om hur den här orgeln kan ha klingat kan man få av samma mästares bevarade orgel i Lövstabruk och av nästan-repliken i Falu Kristine kyrka.

Nuvarande orglar

Uppsala domkyrka har tre orglar: en stor huvudorgel, en kororgel och ett positiv. Ytterligare en orgel är under byggnad.

Huvudorgeln

Den stora läktarorgeln byggdes 1871 av orgelbyggaren Per Larsson Åkerman, grundare av Åkerman & Lund Orgelbyggeri. På grund av Åkermans studier hos Aristide Cavaillé-Coll fick orgeln drag från den franska romantiken. Under åren 19391940 anlitades återigen Åkerman & Lund för en ombyggnad av orgeln och 1976 genomfördes även en renovering av Walter Thür. Sedan den byggdes har ett par register blivit utbytta, men i huvudsak har man behållit orgelns originalkaraktär. Orgeln, som är den största bevarade från 1870-talets Sverige, har 50 stämmor på tre manualer och pedal.

Kororgeln

Kororgeln i kyrkan byggdes 1950 av Marcussen & Søn och renoverades av Walter Thür 1975. Var en av de första kororglarna i Sverige och startade en liturgisk reform när den flyttades från läktaren till koret. Den byggdes med 4 fots principal och 15 stämmor på två manualer och pedal, men saknade 16 fots subbas i pedalen för att inte bli för otymplig att flytta; Vid renoveringen 1975 byggdes dock denna pedalstämma till.

Positivet

I domkyrkan finns även ett orgelpositiv med 4 stämmor. Byggt 1981 av orgelbyggare Robert Gustavsson, Härnösand.

Körer

Domkyrkan avbildad i Suecia antiqua et hodierna, cirka 1690

Domkyrkan har för närvarande 5 aktiva körer: Uppsala domkyrkokör, Collegium Cantorum, Schola Cantorum, en flickkör och Uppsala Domkyrkas Gosskör samt sedan 2008 en mindre vokalensemble.

Kyrkklockor

Kyrkan har fem klockor, (Storan, Tornan, Malman, Massan och Bönan), vilka alla hänger i norra tornet. Den största av dem, Storan, är med sina 6200 kg Sveriges största kyrkklocka. Storan härstammar ursprungligen från 1634 men göts om efter den stora stadsbranden 1702. Vid fyra tillfällen per år – jul, nyår, påsk och pingst - ringer alla fem klockor samtidigt. Om en student avlider under sin studietid i Uppsala så erbjuds fri begravningsringning med Storan.[1] Även vid större akademiska högtider i Uppsala rings det i Storan.

Övrigt

Ett berömt astronomiskt ur, konstruerat av Petrus Astronomus, byggdes 1506, men förstördes vid branden 1702.

Den vackra predikstolen är ritad av Nicodemus Tessin d.y. och byggd av Burchardt Precht.

Den ängel som pryder kyrkans tak, och som därifrån blickar ut över staden Uppsala, är gjuten i massiv koppar. Dess exakta proportioner finns inte i några originalritningar, men mätningar i modern tid visar att den är ca 2m lång (exklusive podium).

Kända personer, begravda i Uppsala domkyrka

Referenser

  1. http://info.uu.se/fakta.nsf/sidor/klockringning.och.id8F.html

Externa länkar


Personliga verktyg