Dario Argento

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Dario Argento
Dario Argento at the Brussels International Fantastic Film Festival in 2007.jpg
Dario Argento vid Bryssels internationella Fantastic Film festival 2007
Född 7 september 1940 (83 år)
Mall:Landsdata Italien Rom, Italien

Dario Argento, född 7 september 1940 i Rom, Italien, italiensk filmregissör, producent och manusförfattare. Känd för sitt arbete inom den italienska filmgenren Giallo. Son till producenten Salvatore Argento, bror till producenten Claudio Argento och pappa till skådespelerskorna Asia Argento (som han fick med skådespelerskan Daria Nicolodi) och Fiore Argento.

Dario Argento driver en affär i Rom, Profondo Rosso, med inriktning på skräck och fantasy tillsammans med Luigi Cozzi också han regissör.

Argento jobbade med och influerades mycket av Mario Bava.

Daria Nicolodi, Fiore Argento och Asia Argento har alla figurerat i Darios filmer. Daria Nicolodi går allteftersom Argentos filmografi växer fram allt våldsammare öden till mötes i filmerna. Det har spekulerats att det har samband med deras förhållande i verkliga livet som blev allt sämre med åren.


Innehåll

Tidig karriär

Argento började sin karriär som frilansande filmkritiker åt flera tidningar, detta samtidigt som han fortfarande gick på gymnasium. Dessa jobb ledde till att Argento efter sina studier fick jobb som kolumnist hos Rom-tidningen Paese Sera. Detta inspirerade honom till att börja skriva egna historier.

1968 fick han tillfälle att visa upp sina färdigheter då han blev erbjuden att bli medförfattare till Sergio Leones berömda västernfilm Harmonica - en hämnare. Det gav honom senare möjlighet att regissera sin egen långfilm The Bird with a Crystal Plumage 1970. Producerade gjorde Darios far Salvatore Argento som producerade alla Argentos filmer fram till sin död 1987.[1]

Gialloåren

Genren Giallo bygger på en våldsammare typ av kioskdeckare, ordet betyder gul på italienska och kommer av att omslagen på romanerna var gula vilket lätt kan kopplas till film noir ”mörk film” som kommer från franska kioskdeckare där omslagen var svarta. Argentos mentor skräckikonen Mario Bava är den som de flesta ger äran för att ha tagit Giallon från böckerna till vita duken. Argento började sin Giallokarriär med filmen The Bird with a Crystal Plumage som blev en succé. Argento fick därefter möjlighet att skapa fler filmer, hans efterföljande blev Cat o’ Nine Tales 1971 och Four Flies on Grey Velvet 1971 som inofficiellt räknas som Argentos djurtrilogi. Därefter lade Argento Giallofilmerna på hyllan i tre år och ägnade sig istället att göra draman och komedier åt tv. 1975 återgick han till Giallon och gjorde Deep Red som blev en stor succé. Filmen har fungerat som inspiration åt flera skräckfilmer bland annat John Carpenters Halloween. Det var även under inspelningen av Deep Red som Argento kom i kontakt med kompositören Claudio Simonetti och dennes rockband Goblin som senare skulle göra musiken till de flesta av Argentos filmer.[1]

Den övernaturliga perioden

Efter Deep Red inledde Argento en period med övernaturliga filmer. Eran började med Suspiria 1977 som också kanske är den film man mest förknippar honom med. Filmen var också början till Argentos berömda Modertrilogi. Efter Suspira gjorde Argento ett uppehåll i sin påtänkta trilogi och gjorde istället den idag kultförklarade Dawn of the Dead 1978 med George Romero. Trots att Argento var med att regissera Dawn of the Dead så beslutades det att Romero ensam skulle krediteras som regissör. Argento stod dock med som producent. Argento fick även i uppgift att klippa om Dawn of the Dead för den europeiska publiken som man trodde hade en annorlunda syn på hur skräckfilm skulle vara. Även titeln ändrades för européerna och fick namnet Zombi. Ett år senare skapade en annan känd skräckregissör, Lucio Fulci en film som skulle få namnet Zombi 2 trots att den inte hade något med Argentos film att göra. Detta var naturligtvis ett simpelt sätt att lura folk att detta var en uppföljare.

Efter Dawn of the Dead fortsatte Argento sin modertrilogi med filmen Inferno 1980. Därefter skulle det ta 27 år innan han färdigställde trilogin med Mother of Tears. Istället återgick han till giallofilmer och gjorde Tenebre 1982 och Phenomena 1985. Den förstnämnda är ofta misstagen för att tillhöra modertrilogin på grund av sitt namn då den andra av de tre mödrarna heter Mater Tenebrarum. Därefter agerade han producent åt regissören Lamberto Bava (son åt Mario Bava) i dennes filmer Demons 1985 och Demons 2 1986.[1][2]

Senare år

Efter att ha producerat dessa filmer befann sig Argento i en lång svacka med filmer som Opera 1987, Two Evil Eyes 1990, Trauma 1993, The Stendhal Syndrome 1996 och The Phantom of the Opera 1998 som kostade honom många fans. År 2001 regisserade Argento filmen Sleepless som påminde om hans äldre filmer och många fans glade sig åt att Argento var på väg i ”rätt riktning” igen. Många blev därför besvikna när han gjorde The Card Player 2004 som enligt fansen var för mainstream. År 2005 så regisserade han tv-filmen Jenifer åt skräckserien Masters of Horror där många av vår tids stora skräckikoner gjort ett inhopp. Med Jenifer fick Argento bättre kritik än han fått på länge och gjorde därför ytterligare en film åt serien Pelts 2006. År 2007 blev han äntligen klar med sin modertrilogi med filmen Mother of Tears.[1][3]

Modertrilogin

Insperationen till modertrilogin fick Argento från Levana and Our Ladys of Sorrow som är en del av författaren Thomas de Quinceys bok Suspiria de Profundis 1845. de Quincey påstår att han fick ideen till de tre mödrarna under påverkan av drogen Opium. Historien om de tre mödrarna tar oss till Svarta havets kust omkring år 1000 där tre systrar lär sig att bemästra mäktig magi. Under många år vandrar systrarna kring jorden och skaffar sig ohygglig makt och rikedom, efter sig lämnar de bara olycka och förödelse. Därefter hör man inget om systrarna fram tills sent 1800-tal då E. Valleri, en arkitekt tillika alkemist, blir anlitad att bygga systrarna tre tillhåll ett i Rom Italien, ett i New York, Amerika och ett i Freiburg, Tyskland. För sen upptäcker Varelli vilka systrarna är och vad är han har byggt. Han hinner dock skriva ner sina memoarer om det han vet innan han själv underkastas under häxornas våld. Från sina tillhåll sprider de tre mödrarna lidande, död och mörker ut över världen.

Mater Suspiriorum “Sorgens Moder” var den äldsta av de tre mödrarna. Hennes födelsenamn var Helen Markos och är den enda av systrarna som man känner till namnet på. Markos tillhåll låg i Freiburg, Tyskland, och där startade hon en skola för det ockulta och började dra till sig anhängare. Rykten började snart florera i bland lilla stadens invånare om att Markos var en häxa och därför iscensatte hon sin död och testamenterade bort skolan till sin stjärnelev som gjorde om tillhållet till en dansskola utåt sätt. I ”The Mother of Tears” så berättar prästen fader Johannes (spelad av Udo Kier) att en vit häxa vid namn Elisa Mandy försökte utmana Markos makt. Både Elisa och hennes man dödades av henne men lyckades innan dess försvaga Markos till den gamla orkeslösa kvinna man får se henne som i Suspiria. Mater Suspiriorum möter sitt öde 1977 då den unga balettdansösen Suzy Banyon ( Jessica Harper) lyckas döda henne.

Mater Tenebrarum “Mörkrets Moder” var den grymmaste av de tre mödrarna, hennes tillhåll låg i New York. Lite är känt om denna syster. Det man får reda på i ”Inferno” är att det är hon som håller arkitekten varelli fången (fast man vet givetvis inte om att det är Varelli förrän i slutet av filmen) och att hon uppträder som dennes sjuksköterska. I slutet av ”Inferno” så möter hon filmens huvudkaraktär Mark Elliot (Leigh McCloskey) där hon berättar för honom att hon och hennes systrar i själva verket är döden personifierad. Därefter så förintats hon då hennes tillhåll brinner upp.

Mater Lachrimarum ”Tårarnas Moder” är den yngsta och mäktigaste av de tre systrarna, hennes tillhåll låg i Rom, Italien. I ”Mother of Tears” så finner man en klädnad som innehåller hennes forna styrka. Naturligtvis så hamnar denna snart i häxans händer. Därefter dröjer det inte länge förrän Rom börjar falla i kaos av rån, mord och överfall. Samtidigt samlar Mater Lachrimarum en arme av mörka häxor. Mater Lachrimarum möter sitt öde i Sarah Mandy, dotter till Elisa Mandy genom att denne lyckas bränna hennes klädnad. Detta medför till att häxans tillhåll kollapsar och Mater Lachrimarum själv genomborras av en fallande obelisk.[1]

Filmografi

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Maitland Mc Donagh Broken Mirrors/Broken Minds: The Dark Dreams of Dario Argento 1987
  2. ↑ Internet Movie Database
  3. ↑ engelska Wikipedia

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Dario_Argento"
Personliga verktyg