Från Rilpedia

Carl Gustaf Hård, född den 30 september 1790 på

Baggendorf i Pommern, död den 27 september 1841 på sin egendom Runstorp i Östergötland, var ett svenskt statsråd. Han var sonson till Johan Ludvig Hård och son till generaladjutanten, greve Carl Ludvig Hård och Fredrika Amalia Liboria von Engelbrechten.

Sedan Hård slutat sina studier i Uppsala, lät han inskriva sig i justitierevisionsexpeditionen och Svea hovrätt, och erhöll häradshövdings titel 1813. Under den följande tiden innehade han flera domareförordnanden och utvecklade under dessa förrättningar den juridiska skicklighet, som sedan för honom banade vägen till statens viktigaste ämbeten. Mera offentligt uppträdde han vid 1823 års riksdag, då han, trots att han var i grunden konservativ, i allmänhet slöt sig till oppositionen. Härefter gick hans befordringar med stor hastighet. Efter att redan 1824 ha blivit förordnad till vice landshövding i Östergötland, blev han 1826 justitieråd och tio år senare medlem av konseljen.

Under den stormiga riksdagen 1840 ställdes Hård jämte övriga statsrådsledamöter under åtal för riksrätt. Med anledning av den beslutade ombildningen av statsrådet hade de redan förut tagit avsked, vadan ständerna ej fann skäl att mot dem fullfölja något ansvarsyrkande. Saken skall emellertid ha gripit Hård så djupt, att han följande året nedlades på sjuksängen och avled på sin egendom Runstorp i Östergötland den 27 september 1841.

Hård var gift från 1814 med Anna Margareta Maria af Sandeberg.

Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.