Från Rilpedia

Carl Cronstedt, född i Stockholm den 22 maj 1672 död i Stockholm den 13 december 1750, var en svenska friherre och den sista efterlevande av Karl XII:s generaler.

Efter slutande studier ingick Cronstedt på krigarebanan, där han inom kort gjorde så bemärkt, att han blott tjugosju år gammal befordrades till överminör vid artilleriet. Följande år artilleriadjutant, deltog han i s slaget vid Narva och följde sedan konung Karl XII: s härar under större delen av hans fälttåg. Han tillfångatogs vid Pultava, men utväxlades 1710 mot en rysk artillerikapten, var efter han såsom major vid artilleriet deltog under Stenbock i slaget vid Helsingborg och bidrog väsentligen till segern genom den förödelse han åstadkom genom sina bomber. Ända från sitt inträde på krigarbanan hade Cronstedt ägnat sina studier åt artillerivapnet och sökt att däri införa nya förbättringar. Hans uppfinningar ogillades av hans chef, överste Appelman, men försvarades av Stenbock, som slutligen, med möda, lyckades övertyga konungen om fördelarna och att ”lilla Cronstedt var guld värd”. Uppfinningarnas vikt bekräftades vid Damgarten och ännu mer vid Gadebusch, där Cronstedt med sitt rörliga artilleri sönderslet fiendens kolonner och avgjorde segern till svenskarnas fördel.

Han blev sedermera jämte den övriga svenska hären tillfångatagen i Tönningen. Men när Stenbock skulle avfärda ett ombud från de fångna trupperna för att överbringa olycksposten till Sverige, valde han härtill Cronstedt för att därigenom rädda den utmärkta krigaren åt fäderslandet. Cronstedt hade 1710 utnämnts till överstelöjtnant och blev 1713 överste. Från Stockholm sändes han ånyo 1714 som artilleribefälhavare till Tyskland, där han bevistade Stralsunds belägring och den häftiga träffningen vid Rügen, vid vilket sistnämnd tillfälle han erhöll en blessyr, som kvarhöll honom i Stralsund, där han med den övriga besättningen blev fången. Återställd till hälsan lyckades han förklädd till bonddräng befria både sig själv och flera av officerarna samt över Holland återkomma till Sverige. Han var nu generalmajor och fick 1716 befälet över hela artilleriet, som av honom i grund omskapades. De förut tunga kanonerna gjordes lättare och hanterligare genom att anbringas på egna lavetter i stället för de förut otjänliga vagnarna, varjämte han högst väsentligt utbildade artilleriets träffsäkerhet och skjuthastighet genom nya uppfinningar.

Upphöjd till friherre 1718 och 1720 befordrad till generallöjtnant, uppfördes han 1738 av ständerna på förslag till riksråd, men undanbad sig detta förtroende. Vid brytningen mellan Sverige och Ryssland 1739, övergick Cronstedt som general-en-chef till Finland, men måste vid krigets utbrott överlämna befälet åt Lewenhaupt och insattes i stället 1740 till president i krigskollegium.

1740 valde Kungliga Vetenskapsakademin in Cronstedt som ledamot nummer 48. Vid svenska ordernas instiftelse 1748 pryddes han, liksom sin broder Jakob, med Serafimerordern.

Källor

Hofberg, Herman, Heurlin, Frithiof, Millqvist, Viktor, Rubenson, Olof, Svenskt biografiskt handlexikon, 1906