Biologiska norrlandsgränsen
Från Rilpedia
Biologiska norrlandsgränsen (Limes Norrlandicus) är ett begrepp inom geografin som används för att förtydliga var sydliga respektive nordliga arter möts. Termen är formad av Rutger Sernander[1].
Den biologiska norrlandsgränsen beror på flera samverkande faktorer;
- gränsen i terrängen mellan Mälardalens och Vänerns slätter och det nordsvenska höglandet, som löper i nordostlig riktning genom norra Dalsland, södra Värmland, västra Närke, västra Västmanland, södra Dalarna och västra Gästrikland för att nå kusten i sydöstra Hälsingland
- den forna högsta kustlinjen vilken har betydelse i och med att sediment avlagrats nedanför denna, sedimenteringar som i dag utgör bördig åkermark
- vädret, i och med att vindarna i viss mån styrs av terrängen och att snötäcket ligger kvar längre på högre höjder.
Gränsen är dock inte helt exakt, utan varierar från art till art. Direkt felaktigt är antagandet att Dalälven skulle utgöra något slags gräns; Dalälven skär Norrlandsgränsen i rät vinkel.
Gränsen är också gräns för taigans utbredning och skiljer ut det norra barrskogsområdet från det södra blandskogsområdet. Naturens förutsättningar har varit förutsättningarna för människans kulturella levnadsbetingelser och utmed Limes kan man också skönja dessa spår i form av fäbodkulturens utbredning och runinskrifternas förekomster.
Referenser
- ↑ Nationalencyklopedin Limes norrladicus