Belysning
Från Rilpedia
- För belysning som fysikalisk storhet, se illuminans
Belysning, anordning för att sprida ljus.
Innehåll |
Historisk utveckling
I äldsta tider användes eldens sken, från vedbrasor. Om en plats utanför eldskenet var i behov av belysning användes en fackla, i sin enklaste form ett avspäntat vedträ av till exempel törved. Även oljelampan är gammal och spreds tidigt mellan kulturerna. En mycket tidig idé var att låta en bit mossa flyta i en öppen skål med tran eller ister. Det flytande fettet utgjorde bränslet, medan mossan fungerade som veke och gav efter antändning en svag, sotande låga.
Oljelamporna utvecklades med tiden. Skålen slöts och man lät veken komma upp ur en pip. Lampoljorna blev också bättre; bland annat användes under lång tid rovolja. För att göra lågan mer stabil, utan fladder, utrustades lamporna med glas. Den högst utvecklade oljelampan använder fotogen som bränsle och har labyrinter för inkommande luft och avgivna gaser, vilket gör lågan okänslig för vindpustar. Även vekarna utvecklades, både för oljelampor och ljus. Det lingarn, som använts i de tidiga vax- och talgljusen, ersattes med tiden av bomullsgarn.
Tekniken att stöpa ljus genom att upprepade gånger doppa ett vekegarn i en smälta av något brännbart ämne är med säkerhet dokumenterad från 1100-talet, men har rötter som går tillbaka till vikingatiden. I de tidigaste ljusen användes bivax eller talg, som stöptes till ljus eller doppades och ordnades i nystan till staplar – det senare en mycket ovanlig teknik nuförtiden.
Med förfinad teknik kunde man impregnera veken med vissa salter, för att veken skulle förbrännas i lagom takt för att hålla jämna steg med bränsleförbrukningen. Om veken ändå blir för lång brinner ljuset med sotande låga. Med hjälp av en ljussax förkortas veken medan ljuset fortfarande brinner, varefter lågan inte längre är sotande. En veke av flätat garn kröker sig så att vekens fria ända normalt hamnar i lågans ytterkant där temperaturen och syrgastillförseln är högre och veken förgasas.
Ljus av högsta kvalitet stöps i stearin, som har liten rinningstendens och lång brinntid. Enklare ljus stöps i paraffin, som är billigare än stearin, men har kortare brinntid och gärna rinner. Som en kompromiss förekommer olika blandningar av stearin och paraffin.
Belysning kan också fås genom en låga från förbränning av gas, olja eller fotogen. En bunsenbrännare för lysgas ger bra värme, men nästan inget ljus alls. Kompletterar man med ett glödnät (auerbrännare) får man ett utomordentligt ljus. Glödnätet – eller strumpan, som den ibland kallas – är mycket ömtåligt. Som ny och oanvänd är den hanterbar med försiktighet, men sedan den tagits i bruk består den endast av ett mycket skört skelett av oxider.
En speciell form av fotogenlykta kan kompletteras med en auerstrumpa och ger då ett mycket starkt ljus.
En numera så gott som övergiven belysningskälla är karbidlampan, som drivs med kalciumkarbid under vattenbegjutning, varvid brännbar acetylengas utvecklas. En nackdel är att karbiden naturligtvis är mycket fuktkänslig och ställer höga krav på torr förvaring. Den har dessutom en obehaglig lukt. Restprodukten, när all acetylen har drivits ut av vattnet, luktar än värre. I början av 1900-talet förekom karbidlyktor som cykelbelysning. Ända till senare delen av 1900-talet användes karbidlyktor militärt som belysning i tält.
Belysning är numera för det mesta elektrisk.
Elektrisk belysning har naturligtvis en ljuskälla som kan vara glödlampa, halogenlampa, lysrör eller båglampa. En kommande elektrisk ljuskälla är högeffektslysdioderna.
Standarder Forskning
Se CIE för internationella standarder, tekniska rapporter och forskningsöversikter inom belysningsområdet.
Inomhusbelysning
Utomhusbelysning
Ljuset kommer från en ljuskälla, som drivs av ett driftdon. Dessa sitter fast i en armatur som i sin tur kan sitta i en stolpe eller hänga i en kabel mellan stolpar eller i t.ex. ett tunneltak.
Väg- och gatubelysning
En gatulykta, eller en ljuskälla i en väg- eller gatubelysningsanläggning som det egentligen heter, lyser i runda tal hälften av årets timmar, dvs omkring 4.000 timmar per år. Den tekniska livslängden mäts i antal timmar och ligger typiskt i storleksordningen 10.000-60.000 timmar.
Sverige
I Sverige finns omkring 2,5 miljoner ljuspunkter på det kommunala gatunätet och mellan 150.000 och 175.000 längs det statliga vägnätet.
Ljuskällor
Viktiga parametrar när man jämför olika ljuskällor är:
- effekt, mätt i watt (W),
- energiklass,
- teknisk livslängd, det är det antal timmar då minst en viss andel av lamporna (ex. 80%) har kvar minst en viss ljuseffekt (ex. 50%),
- ljusflöde, mätt i lumen (lm) eller candela per kvadratmeter (cd/m2),
- spektrum, uttryckt som korrelerad färgtemperatur och mätt i grader kelvin (K), lämpligt att jämföra med solljus som ligger kring 6.000 K,
- ljusnedgång, det är minskningen i ljuseffekt under den tid som ljuskällan är i drift,
- inköpspris, mätt i kr grossistnettopris (GNP), (anm: se Diskussion)
- årskostnad, mätt i kronor per år, där inköpspris, elförbrukning och andra driftkostnader samt underhållskostnad summeras och delas med den tekniska livslängden.
De fem översta punkterna finns oftast på ljuskällornas förpackningar.
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör ljuskällor
