Från Rilpedia

Andra Balkankriget
Del av Balkankrigen
Serbiska styrkor under andra Balkankriget.
Datum 16 juni 1913 – 18 juli 1913 Plats Balkan Utfall Bulgarien besegras. Bukarestfördraget.
Stridande
Mall:Landsdata Bulgarien Bulgarien	Mall:Landsdata Serbien Serbien Grekland Montenegro Mall:Landsdata Rumänien Rumänien Ottomanska riket
Befälhavare
Mall:Landsdata Bulgarien Mihail Savov, Mall:Landsdata Bulgarien Nikola Ivanov, Mall:Landsdata Bulgarien Vasil Kutinchev, Mall:Landsdata Bulgarien Radko Dimitriev	Mall:Landsdata Serbien Radomir Putnik , Kung Konstantin , Mall:Landsdata Rumänien Kronprins Ferdinand, Mall:Landsdata Rumänien Alexandru Averescu
Styrka
500 000 man	450,000 rumäner 220 000 serber 150 000 greker 12 000 montenegriner 255 000 ottomaner Totalt: 1 087 000 soldater

Upprinnelsen till det andra balkankriget, som ägde rum 1913, var meningsskiljaktigheter mellan Bulgarien och Grekland om hur södra Makedonien. skulle förvaltas. Grekerna anade att bulgarerna troligtvis skulle försöka ta det grekiska Makedonien med våld om ingen diplomatisk lösning nåddes. De ingick därför en allians med Serbien, vars relationer till Bulgarien också började bli ansträngda. Denna allians riktades mot såväl Bulgarien som Österrike-Ungern.

Serbien fortsatte att iakttaga en defensiv hållning gentemot Bulgarien, men behöll av historiska och demografiska skäl sina erövringar i Makedonien, vilket var ett brott mot set serbisk-bulgariska avtalet, och fick till följd att Bulgarien den 17 juni 1913 anföll serberna i Gevgelija och grekerna i Nigrita. Grekerna var bulgarerna numerärt överlägsna, och besegrade dem först vid Kilkis-Lahanas, för att därefter dela upp armén i två delar. Den första delen tågade österut och ockuperade allt område öster om floden Mesta, medan den andra avancerade norrut längs Strumafloden och besegrade den bulgariska armén två gånger, innan den själv blev besegrad. Trots segern i fältslaget mot grekerna begärde Bulgarien en vapenvila, då man såg hotet från Rumänien i norr och från det Osmanska riket i söder, som skulle kunna anfalla Bulgarien när armén var upptagen med att slåss mot serberna och grekerna. Likväl anföll såväl turkarna som rumänerna Bulgarien, och de förra lyckades till och med återerövra Adrianopel och östra Thrakien.

Det andra Balkankriget, som kom att bli den sista stora konflikten på Balkan före första världskrigets utbrott, innebär återigen att gränserna på den oroliga halvön ritades om. Men framförallt innebar det att en ny balkansk stormakt var på väg att skapas: Serbien.

Bukarestavtalet undertecknades den 10 augusti 1913 av delegater från Serbien, Montenegro, Grekland, Rumänien och förloraren Bulgarien. Avtalet innebar att:

• Bulgarien avträdde norra Dobrudzja till Rumänien.
• Serbien expanderade, och omfattade nu centrala Makedonien, Kosovo och Novi Pazar. Detta innebar en ökning av Serbiens territorial med över 80%, eller 15 241 engelska kvadratmil.
• Även Grekland gjorde stora territorialvinster, främst i den grekiska övärlden, och tog formellt över Kreta den 14 december.
• Mycket av det Bulgarien erövrat under det första kriget föll dem ur händerna, men jämfört med innan Balkankrigen hade territoriet ökat med 9 633 engelska kvadratmil.

Österrike-Ungern oroades av Serbiens snabba expansion, och såg däri ett hinder att dominera Balkan. Dessutom visade serberna att ett slaviskt folk kunde göra sig fria från en stormakt, något som mäkta imponerade på de sydslaver som befolkade dubbelmonarkin. För att kunna förklara krig mot Serbien behövde dock Österrike-Ungern en förevändning att göra så, något det fick i juni 1914, när Gavrilo Princip på order av organisationen Ujedinjenje ili smrt mördade det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Den som beordrade dådet var ingen mindre än Dragutin "Apis" Dimitrijević, ledaren för konspiratörerna som mördade kung Aleksandar Obrenović lite mer än tio år tidigare.

Se även

• Första Balkankriget
• Balkankrigen

Källor

• Brinck, Rickard, Balkankrigen (2008)