Akemenider
Från Rilpedia
Akemeniderna (fornpersiska: Hakhāmanishiya) var en persisk dynasti. Namnet "akemenid" syftar på grundarklanen (enligt traditionen uppkallad efter en ättefader vid namn Achaimenes), som runt 556 f.Kr. under Kyros den store befriade sig från medernas rike, såväl som på det stora imperium som blev följden av sammansmältningen av de två. Akemenidernas rike är det första av de persiska imperier som härskade över en stor del av Mellanöstern. Det sträckte sig åt norr och åt väster till Mindre Asien, till Thrakien och större delen av kustområdena vid Svarta havet, i öster ända till nuvarande Afghanistan och en del av nuvarande Pakistan, och åt söder och sydväst till nuvarande Irak, Syrien, Egypten, norra Saudiarabien, Jordanien, Israel, Libanon och bort till norra Libyen. Det imperium som grundades av akemeniderna hotade två gånger Antikens Grekland, erövrade Egypten och fick sitt slut år 330 f.Kr., då Dareios III dukade under för Alexander den store.
Innehåll |
Källäget
Ett av kännetecknen för akemeniderna är att de efterlämnade endast ett litet antal skriftliga vittnesbörd om sin egen historia (till skillnad från exempelvis de assyriska kungarna). De källor som finns består till större del av satrapers eller kungars administrativa arkiv, dit de viktigaste besluten (jordöverföringar, skattehandlingar) överfördes. Det är framför allt tack vare deras undersåtar och deras fiender som akemenidernas historia har blivit känd, i synnerhet genom grekiska författare som Herodotos, Strabon, Ktesias, Polybios, Claudius Aelianus med flera. Böckerna Esra och Ester i Bibeln innehåller också referenser till storkungarna. De antika författarna har likaledes skrivit om Persien, i flera verk som kallas Persika. Kunskapen om dessa verk inskränker sig till några fragment, medan resten har gått förlorad. De akemenidiska storkungarna har för övrigt efterlämnat ett stort antal kungliga inskrifter, som utgör källor till upplysningar om byggnadsverksamheten på platserna och om deras syn på riket. Inskrifterna lämnar i praktiken många indicier som, tagna i det historiska sammanhanget, låter en förstå kungarnas politiska vilja och deras sätt att uppfatta maktutövningen.[1]
Dokumentationen om akemeniderna är alltså när allt kommer omkring viktig och varierad. Det finns många ikonografiska element, men analysen av dem är problematisk eftersom de är mycket ojämnt fördelade i tid och rum. I praktiken finns lite eller ingen skriftlig dokumentation om vissa regioner, samtidigt som andra som Fars, Susiana, Egypten och Babylonien är mycket väldokumenterade. Dessutom finns det många källor till Kyros II:s, Artaxerxes I:s och Dareios II:s regeringstider, men detsamma gäller inte för andra epoker.
Historik
Dynastins ursprung
Grundaren av denna dynasti ska ha varit Achaimenes (fornpersiska Haxāmaniš, modern persiska هخامنش, vilket betyder "vänligt sinnad"). Det är omstritt huruvida Achaimenes är en verklig historisk person eller ej. Han ska ha varit ledare för en persisk klan som troligen härskade över andra persiska stammar från 800-talet f.Kr. Akemeniderna var bosatta i norra Iran (i närheten av Urmiasjön) och betalade tribut till assyrierna.[2]
Under tryck från mederna, assyrierna och urartéerna flyttade de söder om Zagrosbergen och slog sig gradvis ned i Anshan-området.[3] Teispes skulle ha utvidgat det akemenidiska territoriet genom att erövra riket Anshan och Fars. Därigenom fick han också titeln Kung av Anshan, medan Assurbanipal erövrade Susa och riket Elam försvann tillfälligt.
Teispes var den förste akemenidiske kungen som bar titeln Kung av Anshan. Inskrifter avslöjar att när Teispes dog delades riket mellan två av hans söner, Kyros I (Kurāš), härskare över Anshan, och Ariaramnes (Ariyāramna, "den som förde fred till iranierna"), härskare över Parsumaš. De efterträddes av sina respektive söner : Kambyses I (Kambūjiya, "den äldre") på Anshans tron, och Arsames (Aršāma "den som har heroisk makt") på Parsumaš. Dessa kungar hade bara en begränsad roll i regionen, som dominerades av mederna och assyrierna. Att Kyros I har existerat och var regent i Anshan bekräftas av ett sigill med texten Kurāš av Anšan, Teispes son. Likväl nämner en inskription daterad 639 f.Kr. att tribut betalas till Assurbanipal av Kurāš av Parsumaš, vilket tyder på att kungen av Parsumaš skulle vara den samme Kyros, som förenade de två kungakronorna. Detta skulle kunna sammanfoga de persiska och assyriska historieskrivningarna.[4] Denna tolkning är dock ifrågasatt, och det verkar som Parsumaš, Pars och Anshan måste ha varit åtskilda.[3] Efter det assyriska rikets fall erkände akemeniderna medernas överhöghet. Orsakerna till och formerna för denna underkastelse är fortfarande okända.
Dareios I är den förste som talar om Achaimenes, som han beskriver som anfader till Kyros II (576- 529 f.Kr.). Detta skulle göra honom till grundaren av den akemenidiska kungaätten. Vissa experter anser dock att Achaimenes är en fiktiv person som användes av Dareios för att legitimera sin makt när han intog den persiska tronen.[5] Om man räknar från de första härskarna varar den akemenidiska kungadynastin ungefär från 650 f.Kr. till 330 f.Kr.
Rikets grundande och utvidgning
År 559 f.Kr. efterträdde Kyros II, kallad Kyros den store, sin far Kambyses I på Anshans tron. Då han även efterträdde Arsames (som fortfarande var i livet) på Parsumaš tron förenade Kyros de två persiska rikena och anses därför som den förste verklige kungen i akemeniderdynastin. Hans företrädare hade fortfarande varit underställda mederna.
Mellan 553 f.Kr. och 550 f.Kr. utbröt ett krig mellan mederna och perserna, som slutade med att Kyros II slog Astyages, medernas kung, och erövrade Ekbatana (Hagmatāna "församlingsorten", nuvarande Hamadan). Han utropade, enligt Herodotos, vid detta tillfälle att perserna "tidigare medernas slavar, har blivit deras herrar".[6] Kyros lät Astyages behålla livet och åtog sig att uppföra sig som hans legitime efterträdare. Enligt Ktesias och Xenofon gifte hans sig med Amytis, Astyages dotter. Akbatana förblev en av storkungarnas reguljära residensstäder, eftersom den har en viss strategisk betydelse för kontrollen över Centralasien.[7]
Persernas erövring av Medien är en viktig omvälvning i Mellanöstern. Det faktum att Kyros framträdde som Astyages arvtagare gjorde att han kom att stöta sig med de angränsande makterna Lydien och Babylonien. Kroisos, Lydiens kung och Astyages svåger, som var oroad av Astyages rikes fall och bekymrad över persernas växande inflytande, anföll Kyros 547-546 f.Kr. Men perserna gick till motangrepp och förföljde Kroisos ända till hans huvudstad, Sardes, som snabbt föll i Kyros händer. Kroisos överlämnade sig som fånge, och mottog senare en stad i Medien vars tillgångar han kunde leva av.[8]
Från och med 546 f.Kr. återvände Kyros från Mindre Asien utan att ha underkuvat de joniska och eoliska städerna. Kungen genomförde nu ett nytt fälttåg, eftersom det fanns hot mot riket i Babylonien, Sakien, Baktrien och Egypten. Denna period är dåligt känd, men det verkar som om Kyros erövrade Babylon 539 f.Kr. och därefter underkuvade baktrierna och sakierna. Det är också möjligt att det var vid denna tid som Kyros erövrade Parthien, Drangiana, Arien, Chorasmien, Baktrien, Sogdiana, Gandhara, Skytien, Sattagydien, Arachosien och Makran. Dareios beskrev i början av sin regeringstid dessa länder som erövrade.
Kyros II var politiskt skicklig och uppträdde som "räddare" från en nation som stod på god fot med mederna som den hade svurit lydnad till. Akemenidernas allmänna politik kan inordnas i en kontinuitet med babyloniernas och assyriernas. Befolkningarna uppmuntrades att förflytta sig och beblanda sig, för att späda ut nationalistiska tendenser. Denna åtgärd siktade mot att pacificera förhållandena mellan folken, och den akemenidiska epoken är känd för sitt relativa lugn i jämförelse med andra perioder i Mellanösterns historia.
Efter erövringen av Babylon tillät Kyros de landsflyktiga judarna att återvända till Jerusalem, och instruerade sina underlydande att underlätta återresan. Han befallde också att Jerusalems tempel skulle återuppbyggas. Kyros erövrade också Transeufratene och underkuvade araberna i Mesopotamien. Cypern gav sig sedan självmant. Däremot vet man praktiskt taget ingenting om vilka relationer riket vid denna tid hade med de andra regionerna i landet Ebir Nāri (Syrien, Fenicien, Palestina).
Efter Kyros erövrade hans son Kambyses II Egypten 525-522 f.Kr.. Det handlade om att behålla rikets makt och att utsträcka erövringarna till den enda andra makten som fortfarande räknades i området.[9] Efter fälttåget i Egypten återtog Kambyses på sitt ansvar ambitionerna från de faraoner som hade föregått honom. Han underkuvade likaså rikena Libyen, Kyrenaika och Nubien. Under loppet av sin vistelse i Egypten tycks Kambyses ha gripits av vansinne, som drev honom till de handlingar som han, enligt Herodotos, begick vid denna tidpunkt: han massakrerade de förnäma perserna, vanhelgade gamla gravar och hånade statyer i egyptiska tempel.[10] Anfallet utan förberedelser mot Etiopien och mot Amons oas, som balanserades av motgångar, torde också kunna tillskrivas detta vansinne. I motsats till tesen om att Kambyses uppförande mot sitt följe i Egypten enbart berodde på vansinne framförs även hypotesen om ett politiskt intresse. Enligt Briant vidtog Kambyses också hämndåtgärder mot de stora familjer som skulle ha varit motståndare till hans beslut.[11] Kambyses återkallades till Persien av ett uppror mot sitt styre och lämnade Egypten 522 f.Kr. Han sårades i låret i Syrien och dog av kallbrand.
Upproret leddes av en grupp präster som hade förlorat sin makt efter att Kyros erövrat Medien. Dessa präster, som Herodotos benämner mager, intog tronen för att tillsätta en av de sina, Gautama, som utgav sig för att vara yngste bror till Kambyses II, Smerdis (eller Bardiya), som sägs ha blivit mördad tre år tidigare. På grund av Kambyses despoti och hans långa frånvaro i Egypten erkände, enligt Herodotos, "hela befolkningen, perser, meder och alla andra folk" [12] denne usurpator som sin kung, och så mycket mer då han gav dem sänkt skatt i tre år (enligt Herodotos).
Enligt Behistuninskriften härskade Smerdis i sju månader innan han blev störtad 552 f.Kr. av en avlägsen medlem av akemeniderätten, Dareios I (av fornpersiska Dāryavuš, även känd som Darayarahush eller Darius den store). "Magerna" förföljdes men fortsatte att existera. Året efter Gautamas död försökte de återinsätta en andra usurpator på tronen: Vahyazdāta, som utgav sig för att vara Kyros son. Kuppen hade tillfällig framgång men misslyckades slutligen.
Enligt Herodotos debatterade sedan det lokala ledarskapet om den bästa formen av styre för imperiet. Han berättar att det avgjordes att oligarki skulle göra dem splittrade och fientliga mot varandra och demokrati skulle orsaka pöbelvälde som skulle leda till att en karismatisk ledare återupprättar monarkin. Därför beslöt de att det bästa var en ny monark, särskilt som de var i stånd att välja honom. Dareios I valdes till regent bland ledarna. Han var kusin till Kambyses II och Smerdis, och hävdade härstamning från Ariaramnes.
Dareios strävade sedan efter att utvidga imperiet. Han avrättade Oroites, satrapen i Sardes, som hade gjort uppror 522-520 f.Kr., och hoppades sedan att utsträcka sitt herravälde till öarna i Egeiska havet. Han erövrade Samos vid 520-519 f.Kr., och tågade sedan mot Europa. Han korsade Bosporen, lämnade grekiska trupper vid Donaus mynning (städerna vid Hellesponten och Propontis) och tågade mot Thrakien. Detta område hade stor betydelse för perserna, eftersom det är rikt på strategiska råvaror: trä som behövs för skeppsbyggnad och dyrbara metaller.[13]
Dareios I anföll sedan det grekiska fastlandet, som hade stött uppror i de grekiska kolonierna under hans beskydd. På grund av persernas nederlag i slaget vid Maraton 490 f.Kr. tvingades han dra tillbaka sitt rikes gränser till Anatolien.
Det var under Dareios I:s välde, från 518-516 f.Kr., som de kungliga palatsen i Persepolis och Susa byggdes. Dessa kom att fungera som huvudstäder under kommande generationer av akemenidiska kungar.
Den persiska maktens förvittring
Xerxes I (fornpersiska: Xšayārša "hjälte bland kungarna") efterträdde sin far Dareios vid 486-485 f.Kr. Uppror hade brutit ut i Egypten och Grekland, och Xerxes inledde sin regeringstid med att leda en expedition mot Egypten. Efter en snabb återerövring tågade Xerxes mot Grekland och besegrade grekerna vid Thermopyle. Aten erövrades och plundrades och Parthenon brändes. Atenarna och spartanerna retirerade bakom sina sista försvarslinjer på Korintiska näset och i Saroniska bukten.
De första åren av Xerxes regeringstid kännetecknades av en förändring i politiken gentemot de erövrade folken.[14] I motsats till sina föregångare som respekterade de underkuvade folkens helgedomar, lät Xerxes ta itu med att förstöra templen i Babylonien, Aten, Baktrien och Egypten. Titlarna farao och kung av Babylonien avskaffades och provinserna omorganiserades till satrapier. Enligt Manethos studie låter egyptiska historiker perioderna av akemenidisk dominans i Egypten sammanfalla med den tjugosjunde dynastin (525 - 404 f.Kr.) respektive den tjugoåttonde dynastin (343 - 332 f.Kr.)
Vid Artemistemplet i Efesos blev slaget oavgjort på grund av en storm som förstörde båda lägrens skepp och slutade i förtid när nyheten om grekernas nederlag vid Termopyle hade kommit fram. Grekerna beslöt att retirera. Slutligen segrade atenarna i slaget vid Salamis 28 september 480 f.Kr. Förlusten av kommunikationsleder till havs till Asien tvingade Xerxes att dra sig tillbaka till Sardes. Den armé med vilken han lämnade Grekland, ställd under Mardonios befäl, led ännu ett nederlag i slaget vid Plataiai 479 f.Kr. En ny persisk förlust vid Mykale gav uppmuntran till de grekiska städerna i Mindre Asien att göra uppror. Dessa uppror ledde till bildandet av deliska förbundet, och de persiska nederlag som följde befäste Persiens territoriella förluster i Egeiska havet.
Icke desto mindre härskade de akemenediska regenterna under 400-talet f.Kr. över områden som täckte ungefär de följande nuvarande länderna och regionerna: Iran, Irak, Armenien, Afghanistan, Turkiet, Bulgarien, Grekland (östra delen), Egypten, Syrien, Pakistan (en stor del), Jordanien, Israel, Palestina, Libanon, Kaukasien, Centralasien, Libyen och Saudiarabien (norra delen). Imperiet blev i fortsättningen det största i den antika världen, med ett territorium som täckte ungefär 7,5 miljoner km².
Xerxes nederlag utelämnades i de kungliga propagandainskrifterna. [15] Vissa greker anslöt sig trots allt till Xerxes, som Pausanias, befälhavaren för den grekiska flottan 478 f.Kr. och Themistokles, segraren vid Salamis. Detta tillätt det persiska imperiet att behålla ett stort antal allierade i de grekiska städerna i Mindre Asien. I fråga om tronföljden hade Xerxes inte utsett en legitim efterträdare. Han blev mördad, möjligen av en av sina söner.[16]
Artaxerxes I, en av Xerxes söner, uppsteg på tronen 465 f.Kr. Strax efter att han tagit makten möttes han av ett uppror i Baktrien, som han fick bukt med. Artaxerxes modifierade hovetiketten och omdefinierade hierarkin, vilket tycks innebära en omdefinintion av förhållandet mellan storkungen och adeln.[17] Han fortsatte arbetena i Persepolis, mellan 464 f.Kr.[18] och 460 f.Kr.-459 f.Kr.[19], och den persiska huvudstadens roll verkade förändras: den var mindre ofta bebodd, till förmån för Susa och Babylon. De hypoteser som föreslår att Persepolis bytte roll och blev "en helgedom mer än en stad" är osäkra.[20] Efter Baktrien var det Egypten som reste sig mot den akemenidiske storkungens makt. Diodorus berättar att nyheten om mordet på Xerxes och de oroligheter som följde drev egyptierna att jaga de persiska upptagarna av tributer och att föra en viss Inaros till kungamakten (463-462). Inaros föreslog en allians med grekerna, som accepterade och skickade en flotta till Nilen.[21] Alliansen mellan greker och egyptier varade i sex år (460-454 f.Kr.) År 454 fritog den persiska armén och flottan de perser som var förskansade och belägrade i Memfis. Inskrifter från Egypten från denna tid ger intrycket att endast området vid Nildeltat hade rest sig. Upproren under denna period avslöjar luckor i persernas territoriella dominans.[22] Under 450-talet f.Kr. återupptogs striderna mellan atenarna och Persien. Den kända dokumentationen från tidsperioden ger ingen kunskap om de territoriella utvecklingarna i Mindre Asien: endast listorna över attiska och persiska tributer ger uppgifter om att positionerna i detta område har kunnat utvecklas från ett år till ett annat.
Artaxerxes I dog i Susa och hans lik flyttades till Persepolis för att begravas nära hans förfäders gravar. Hans äldsta och enda legitima son, Xerxes II, efterträdde honom omedelbart, men blev mördad av en av sina halvbröder, Sogdianos, fyrtiofem dagar senare.[23] Ochos, en annan halvbror till Xerxes, som var i Babylon, samlade sina anhängare och tågade mot Persien. Han dödade Sogdianos och kröntes till Kungarnas Kung under namnet Dareios II 423 f.Kr. Denna successions utveckling framkallade på nytt ett problem, då Ochos och Sogdianos säkerligen hade fört varsin propagandakampanj som siktade på att få det persiska folkets stöd och på så sätt legitimiteten i sitt trontillträde. [24]
Från och med Dareios II:s regeringstid är de dokument som har återfunnits tämligen sällsynta och upplyser endast om situationen i imperiets västra gränsländer, där fientligheterna mellan de grekiska städerna och perserna fortsatte. Mellan 411 f.Kr. och 407 f.Kr. återerövrade atenarna en del av Mindre Asien. I detta var de hjälpta av att de satraper som kontrollerade dessa områden fattade oorganiserade och motstridiga beslut.[25]
Dareios II dog 405-404 f.Kr. Liksom i andra storkungars fall framkallade tronföljden efter honom en motsättning mellan två av hans söner, Arses och Kyros. Det var Arses, den äldre, som kom till tronen under namnet Artaxerxes II 404 f.Kr. Kyros utmanade honom om makten och ett krig följde mellan 404 och 401 f.Kr. Kyros uppbådade en armé. Han stödde sig främst på perserna från Mindre Asien, men även i stor utsträckning på grekiska legosoldater (de "tiotusen[26]"). De två bröderna möttes vid Kunaxa, i Mesopotamien, 401 f.Kr. Kyros dog under slaget och Artaxerxes inledde omedelbart en process att återlegitimera sin kungamakt.[27] Egypten drog fördel av dessa oroligheter för att göra uppror och befria sig från den persiska dominansen under ledning av Amyrtaios.
Satrapierna och städerna i Mindre Asien som ställdes åt sidan av Kyros anförtroddes åt Tissafernes med syftet att han skulle återställa ordningen i området. Artaxerxes II ämnade faktiskt återta kontrollen över det egeiska kustlandet. De som vägrade underordna sig vände sig till grekerna, och i synnerhet Sparta, för att få hjälp. Agesilaos II ledde det spartanska fälttåget i Mindre Asien, utan större framgångar.[28] Han återkallades till Sparta eftersom andra grekiska städer, däribland Aten, hotade staden. Perserna återfann sig sedan bland striderna mellan atenarna och lakedaimonierna som utvecklades i Mindre Asien vid 396 f.Kr. Artaxerxes II var sedan tvungen att bekämpa attacker och allianser från Euagoras från Salamis till Cypern och i Egypten, mellan 391 och 387 f.Kr. De grekiska städerna var uttröttade av de ständiga krigen och strävade efter fred[29]. År 386 f.Kr. införde Artaxerxes II sin fred (lika känd under namnet "Antalkidas fred") på de grekiska städerna, som alla godtog den med undantag av Tebe. Kungen behövde lösgöra sina arméer för att ägna sig åt Egypten, som också åter var i uppror. Vid 381-380 f.Kr. hade perserna lidit ett nederlag mot egyptierna, som lyckades återta sin självständighet.[30] Efter detta nederlag lämnade de akemenidiska arméerna Egypten utan att lyckas återta kontrollen över landet. Freden med grekerna från 386 f.Kr. bekräftades i två omgångar, år 375 f.Kr. och 371 f.Kr.
Kort efteråt, mellan 366 och 358 f.Kr., mötte imperiet oroligheter: satraperna gjorde uppror i Kappadokien, Karien och Lykien, och egyptierna gick till offensiv mot perserna. Upproren i Mindre Asien fick inga stora följder, men tillsammans med motgången i Egypten tycktes dessa händelser visa en viss instabilitet hos imperiemakten och en oförmåga att få bukt med upprorsrörelser.[31]
Det är under Artaxerxes II:s regeringstid som Arahita och Mithra började dyrkas, medan de tidigare persiska kungarna bara hänvisade till Ahura Mazda i sina inskrifter. Historikerna frågar sig fortfarande om detta var en verklig nyhet som infördes av Xerxes eller om utövningen förekom redan tidigare.
Under Artaxerxes sista år förekom flera komplotter. Kungen hade tre legitima söner, Dareios (den äldste), Ariaspes och Ochos, och många oäkta barn med sina konkubiner. Enligt Plutarchos utsåg kungen kungen Dareios till sin arvtagare.[32] Dareios underblåste en komplott mot sin far, upptäcktes, dömdes och avrättades. Ochos destabiliserade genom manövrer sin bror Ariaspes, som begick självmord. Han undertryckte därefter en annan av sina halvbröder, Arsames. Det var i detta sammanhang som kung Artaxerxes II dog av ålderdom 359/358 f.Kr. Denna berättelse är inte styrkt av någon annan författare, och det räcker snarare att tänka att före kungens död var hovet skakat av komplotter mellan rivaliserande grupperingar.[33]
Imperiets fall
Detalj av mosaiken som avbildar slaget vid Issos mellan Alexander den store och Dareios III
Ochos tillträdde tronen under namnet Artaxerxes III (358 f.Kr.-338 f.Kr.) Från början av sin regeringstid var Artaxerxes III tvungen att möta oroligheter: strider försiggick mellan Atens allierade och perserna i Mindre Asien och uppror ägde rum i Fenicien och på Cypern mellan 351 och 345. Den persiska armén led också ett nytt nederlag i Egypten 351. År 343 f.Kr. besegrade Artaxerxes III Nektanebo II och återerövrade Egypten, som ännu en gång blev en persisk satrapi. I Grekland började Makedonien trotsa det persiska imperiet på dess västra front.[34] År 338 f.Kr. enade Filip II av Makedonien vissa grekiska stater, medan de övriga som var motståndare till Filip räknade med Storkungens stöd. De exakta förhållandena är dåligt kända, men Briant säger att "[storkungens] hov var informerat om Filips operationer". Samma år 338 blev Artaxerxes III förgiftad av sin minister, den egyptiske eunucken Bagoas. Det har sagts att "genom detta mord förstörde Bagoas det persiska imperiet".[35]
Arses efterträdde Artaxerxes III under namnet Artaxerxes IV, och blev likaså förgiftad av Bagoas två år senare. Bagoas hade inte bara dödat alla Arses barn, utan även många andra lokala furstar, antagligen satraper. Bagoas placerade Dareios III (336 - 330 f.Kr.), en kusin till Artaxerxes III, på tronen. Enligt makedonierna skulle Bagoas ha fört en av sina slavvänner till makten under namnet Dareios III.[36] Som perserna såg det hade Dareios kommit till makten därför att han hade visat prov på exceptionellt mod under en envig mot kadusierna.[37] Dareios trontillträde omgavs av våldshändelser och osäkerheter kvarstod om hur det gick till. Briant berättar att Dareios III var en medlem av den "kungliga stammen", som framställdes som en elitkrigare och understöddes av en stor del av aristokratin och armén.[38]
Trots att han tidigare hade varit satrap i Armenien hade Dareios III ingen erfarenhet av imperiet. Inte desto mindre visade han sitt mod under det första året av sin regeringstid genom att personligen tvinga Bagoas att svälja gift. År 334 f.Kr., just som Dareios hade lyckats att åter underkuva Egypten, anföll Alexander i Mindre Asien. Som svar på den makedoniska aggressionen mobiliserade satraperna i väster och gick inkräktaren till mötes. Dareios III och flera av hans satraper vädjade till grekiska legosoldater för att förstärka sina arméer. Det finns många frågor om de grekiska legosoldaternas roll i den persiska militärmaktens förfall enligt uppgifterna i olika källor.[39] Den persiska armén led ett första nederlag i slaget vid Granikos mot makedonska trupper som var vana vid krig. Fler nederlag följde i slagen vid Issos (332 f.Kr.), Gaugamela och Babylon (331 f.Kr.). De befolkningar som erövrades av makedonierna tycktes tämligen lättade över att befrias från den persiska överhögheten, enligt olika författare.[40] Alexander stötte ständigt längre fram och tågade därefter till Susa, som kapitulerade och överlämnade en stor skatt. Erövraren vände så österut i riktning mot Persepolis som gav sig i början av 330 f.Kr.. Dareios fann då sin tillflykt i Ekbatana och samlade en armé omkring sig. Från Persepolis gick Alexander sedan mot Pasargad en bit längre norrut, där han behandlade Kyros II:s grav med respekt. Han ställde sedan kosan mot Ekbatana. På vägen gav sig Dareios III:s satraper till Alexander. Vid tiden för Dareios III:s flykt tycks satraperna närmast kungen ha organiserat en komplott. Dareios III mördades av flera av sina satraper, som gav sig till Alexander eller återvände till sin provins för att utropa sig till kung.[40] På order av Alexander visades storkungens lik hedersbetygelser och skickades till Persepolis för att begravas.
Det akemenidiska riket avslutades med Dareios III:s död.[40] Efter Alexanders erövring och regeringstid började seleukidernas era. Seleukiderdynastin stammade från en av Alexander den stores generaler.
Släktträd över dynastins kungar
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Achaimenes 688-675 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
Teispes 675-640 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kyros I 640-600 |
|
|
|
Ariaramnes |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kambyses I 600-559 |
|
|
|
Arsames |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||
|
|
|
|
Kyros II ca.559-529 |
|
|
|
Hystaspes |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
Kambyses II 529-522 |
|
Smerdis |
|
Dareios I 522-485 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Xerxes I 485-464 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Artaxerxes I 464-424 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||