Adoption

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Adoptivbarn)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif


Scale of justice 2.svg
Familjerätt
Äktenskap och partnerskap
Äktenskapsförord  · Äktenskap
Samkönat äktenskap
Registrerat partnerskap
Samboförhållande
Bodelning
Bodelning
Upplösning av äktenskap
Upplösning av äktenskap
Skilsmässa
Upphörande av samboförhållande
Underhållsstöd
Arvsrätt
Arv  · Testamente
Ärvdabalken  · Dödsbo
Bröstarvinge  · Särkullbarn
Frågor rörande barn
Faderskap  · Adoption
Förmyndare
Barnomsorg
Övriga legala områden
Våld i nära relationer
Barnmisshandel
Bigami  · Incest  · Otrohet

Adoption innebär att uppta en person, vanligtvis ett barn, som man inte är biologisk förälder till, som sin egen juridiskt och känslomässigt.

Innehåll

Historia

Bruket att uppta i barns ställe går synnerligen långt tillbaka i tiden och har förekommit hos de flesta folk. Den moderna etnologiska forskningen har jämfört adoptionen med rättsverkningarna av de s.k. gruppäktenskapen, där barnen tillhörde hela gruppen gemensamt, men efter hand upptogs i dess särskilda familjer utan hänsyn till biologiskt släktskap. Grunden till ett dylikt upptagande var inte bara önskan att ha barn, utan framför allt att förplikta den adopterade att utföra den religiösa offertjänst, som tillhörde familjen och som ofta stod i sammanhang med föreställningarna om livet efter detta och den avlidnes ro i graven; så var det både hos östasiater (kineser m.fl.) och hos indogermaner (hinduer, greker, romare o.s.v.).

Hos romarna särskilt övergick adoptivsonen fullkomligt till adoptivfaderns familj, fick barnaställning och arvsrätt i förhållande till honom samt antog hans namn, stånd och offertjänst, men bibehöll ändå sitt gamla släktnamn (nomen) med förändrad ändelse såsom ett andra tillnamn (cognomen); så kallades sonen av Caius Octavius efter adoptionen genom Cæsar för Caius Julius Cæsar Octavianus. Den romerska rätten skilde mellan adoption i inskränkt mening eller upptagande i barns ställe av en person, som förut stod under annans fadersvälde (en filiusfamilias) oavsett åldern, och arrogation eller sådant upptagande av en person, som redan blivit rättsligt sin egen (sui juris), oavsett om han var myndig eller omyndig -- i sistnämnda fall krävdes dock för arrogationen särskilda villkor och förutsättningar.

Enligt den justinianska rätten är det endast arrogationen, som fortfarande grundar verkligt upptagande i barns ställe, medan adoptionen i inskränkt mening vanligen är minus plena, d.v.s. endast medför arvsrätt för den adopterade i förhållande till adoptivfadern. Då emellertid sådan arvsrätt under senare historia kunde ges lika väl genom till exempel testamente, förlorade adoptionen mer och mer i praktisk betydelse och användning, även om den hela tiden fanns kvar i de länders lagstiftning, för vilka den romerska rätten varit mer eller mindre dominerande.

För i allmänhet rent germansk - engelsk liksom forngermansk och feodal - rätt var adoptionen okänd, om än i äldsta tider vissa besläktade rättsinstitut funnits (se ättledning). Någon verklig adoption förelåg inte heller, när inom en svensk adlig ätt fanns s.k. adopterade grenar, vilket då bara betydde, att de introducerats på Riddarhuset under äldre ätts namn, vapen och nummer.

Adoption i Sverige

Adoption har i Sverige varit en juridisk fråga för heterosexuella par sedan 1917, även om adoptioner förekom under skilda förhållanden redan tidigare. Man kan även adoptera som homosexuellt par (som ingått partnerskap) sedan 2003. Som ensamstående förälder finns det också möjlighet att adoptera, något som dock inte stöds av alla länder. Krav för att godkännas som adoptivförälder är att man bland annat har en stabil socioekonomisk situation, att man inte har en belastande historia vad gäller tung kriminalitet eller missbruk samt att man är fysiskt och psykiskt frisk.

Nationell adoption

Adoptionsinstitutet infördes i svensk lag 1917.

Sedan 1959 är alla adoptioner starka, d.v.s. de juridiska banden mellan adoptivbarnet och den biologiska släkten bryts och adoptionen kan inte återkallas. År 1970 upphörde möjligheten att häva en adoption i annat fall än att den ersätts av en ny adoption. Däremot finns inget förbud mot fortsatta sociala kontakter. Ett par som vill adoptera måste vara gifta. Sedan 2003 gäller att även samkönade par som ingått partnerskap kan adoptera. Samboende får, oavsett sexuell läggning, inte adoptera tillsammans. Ensamstående får adoptera, men en person som är gift/ingått partnerskap får inte ensam ansöka om adoption. Om en ensamstående har ett förhållande med en person som kommer att ingå i barnets närmaste krets är det viktigt att den personen ingår i utredningen. Även om det är juridiskt möjligt att den ena i ett samboförhållande adopterar som ensamstående så är det i praktiken omöjligt eftersom en person i ett samboförhållande per definition inte är ensamstående.

Alla inhemska adoptioner av underåriga genomförs med stöd av socialtjänsten, som har att bedöma om adoptionen är förenlig med barnets bästa. Det formella beslutet fattas i tingsrätten. Ekonomisk ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden.

Mellan 13 och 23 svenska spädbarn adopteras inom landet varje år (2007 var det 15 st). En adoption kan endast genomföras med vårdnadshavares medgivande. Ett av socialtjänsten omhändertaget barn blir därför ytterst sällan aktuellt för adoption. De barn som adopteras är de där modern (och/eller fadern) själva, i samband med förlossningen (eller tidigare) uttrycker en önskan att ge sitt barn en ny familj. Barn som vistas i familjehem kan bli adopterade av sina familjehemsföräldrar, om de biologiska föräldrarna lämnar sitt samtycke eller om socialtjänsten låtit familjehemsföräldrarna överta vårdnaden, (övervägande om detta skall enligt lag ske efter 3 års placering i familjehemmet). Om familjehemsföräldrarna är vårdnadshavare kan barnet/barnen adopteras utan de biologiska föräldrarnas medgivande.

Internationell adoption

Interracial adoption.jpg

Eftersom det är nästintill omöjligt för barnlösa par att adoptera inhemskt i Sverige, har de internationella adoptionerna blivit vanligast sedan de startade på 1960-talet. Flest internationellt adopterade barn kom till Sverige åren 1976, 1977 och 1981 (runt 1800 st årligen). De första internationella adoptionerna var enskilda, ofta var det missionärer som adopterade kända barn i prekärt behov av hjälp. Idag utgör de internationella adoptionera en förmedlingsprocess där de blivande adoptanterna får ansöka om adoption i ett visst land genom en av staten auktoriserad adoptionsorganisation. Länder som man tidigt adopterade barn ifrån var Sydkorea (i efterdyningarna av kriget), Indien och vissa länder i Afrika och Europa.

Internationell adoption är ibland ifrågasatt. Det finns tex vuxna adopterade som anser att det inte är i barnets intresse att flyttas från den kultur och den etniska grupp som de tillhör till andra sidan jorden för att få en familj. Adoptionsförespråkarna håller hårt på varje barns rätt att få växa upp i en egen familj, att barnhem och institutioner inte är bra hem för barn och att det faktiskt går bra för de allra flesta som kommer hit. Motståndarna hävdar att barnlösa par i väst importerar barn från den underutvecklade tredje världen och att företeelsen endast gagnar adoptanterna, barnen riskerar psykisk ohälsa och känslan av inte passa in någonstans.

Adoptivföräldrar ser gärna saken som ett givande och tagande. Det finns barn som behöver ett hem, kärlek och en familj och det finns föräldrar (ofta ofrivilligt barnlösa) som inget hellre önskar än ett barn att ta hand om och älska.

Idag (2008) adopteras c:a 800-900 barn per år (2007 - 800 st) från ett 20-tal olika länder i Latinamerika, Afrika, Asien och Europa. På 70-talet var Finland, Sydkorea, Indien och Etiopien vanliga länder, senare blev adoptioner från Chile, Colombia och Iran vanliga och idag kommer många barn från Kina, Vietnam, Ryssland, Polen, Sydafrika och fortsatt från Korea, Indien och Colombia.

En del av de internationella adoptionerna är enskilda (ofta släktingbarn) dvs. genomförs inte med hjälp av svensk auktoriserad adoptionsorganisation. Adoptionscentrum är den största svenska adoptionsförmedlaren, och förmedlar över hälften av de barn som adopteras till Sverige. Genom organisationerna kom 2007 681 barn till nya familjer i Sverige (dvs 119 adoptioner var enskilda). Det sjunkande antalet internationella adoptioner beror på att tillgången på adopterbara barn i världen inte motsvarar efterfrågan. Samtidigt som allt fler västerländska sökande vill adoptera har nationella adoptioner blivit vanligare i ursprungsländerna. Det innebär att barnen kan få nya egna familjer i sitt födelseland.

Idag finns ett antal föreningar för internationellt adopterade i Sverige och i andra stora adoptionsländer som USA, Danmark, Nederländerna och Tyskland. Störst av de svenska föreningarna är Adopterade Koreaners Förening som bildades 1986, då som den första föreningen i världen av sitt slag. Det finns även föreningar för adopterade från Latinamerika, Thailand, Indien och Etiopien-Eritrea. Syftet med föreningarna är ofta att informera om ursprungslandets kultur och att vara en mötesplats där adopterade kan diskutera adoptionsrelaterade erfarenheter och umgås. Adopterades föreningar vill många gånger tydliggöra sitt oberoende till adoptionsbyråer och adoptionsorganisationer.

I Sverige möts många adopterade av en dubbel attityd. Medan etniska svenskar ofta vill se adopterade som svenskar fast med annorlunda utseende, tar invandrare ofta ställningen att adopterade är från det land de är födda i men genom adoptionen har förlorat sin kultur och sitt språk. Adopterade själva har olika inställning, där en del söker återknyta till sitt ursprungsland och andra inte är det minsta intresserade av detta. Många önskar förr eller senare göra en "återresa" för att se det land de fötts i och/eller söka biologiska rötter.

Närståendeadoption

Huvudartikel: Samkönad adoption

Samkönad adoption (närståendeadoption) är när ett samkönat par adopterar.

Styvbarnsadoption

Styvbarnsadoption är vanligast bland de nationella adoptionerna (2007 - 164 st). Det innebär att en ny make/maka adopterar den andres barn från ett tidigare förhållande.

Externa länkar

Personliga verktyg