Långa knivarnas natt

Från Rilpedia

Version från den 1 juni 2009 kl. 06.13 av MagnusA.Bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

De långa knivarnas natt (tyska Nacht der langen Messer) kallas Hitlers ingripande mot den paramilitära organisationen Sturmabteilung (SA) den 30 juni 1934. Nazisternas officiella namn på händelsen var "Röhmkuppen" (tyska:Röhm-Putsch), efter SA:s ledare Ernst Röhm som ansågs ha planerat en statskupp.

SA hade gradvis skaffat sig mer väpnad makt och därmed inflytande i den tyska staten efter Hitlers utnämning till rikskansler. Med 500 000+ mans personalstyrka under vapen hade SA kapacitet att genomföra en statskupp och efter 30 december 1933 hade förbindelserna med riksvärnet (med 100 000 man under vapen) stadigt försämrats emedan Ernst Röhm kraftfullt drev linjen att SA skulle utgöra basen för den tyska försvarsmaktens återupprustning. Den framtida försvarsmakten (Wehrmacht) skulle enligt Röhm byggas upp enligt konceptet folkmilis med sig själv i dess spets, vilket försvarsmaktsledningen häftigt argumenterade emot och fick gehör hos riksledningen. Minst lika viktigt för motståndet mot Röhm var dock dennes radikala politiska inställning. Efter månader av diskussioner hade Hitlers närmaste män och ledningen för försvarsmakten i slutet av juni 1934 kommit till slutsatsen att Röhm och SA utgjorde en verklig fara och krävde gemensamt att Hitler skulle agera.

Röhm kallade 29 juni alla högre ledare inom SA (Obergruppenführer, Gruppenführer och Inspekteure) till en ledningskonferens på Hanselbauer Hotel i Bad Wiessee nära München. Efter av en rad rapporter om SA:s aktiviteter på strategiska platser, anlände Hitler till München redan mycket tidigt på morgonen den 30 juni för att konfrontera Röhm personligen. Redan innan Hitler begav sig till Bad Wiessee lät han arrestera och döma Münchens SA-kommendant, SA-Gruppenführer Schmid till döden enligt militärt ståndrättsförfarande dvs högmålsbrott som högförräderi och liknande i samband med utomordentliga omständigheter. (Den tyska regeringen hävdade statsnödvärn och menade öppet att risken för statskupp var överhängande). Efter ankomsten till Hanselbauer Hotel arresterades Röhm först, därefter blev många andra arresterade på hotellet eller på väg till det. Flera blev skjutna vid gripandet, bland andra SA-Obergruppenführer Edmund Heines. Röhm och andra fördes till länsfängelset i Stadelheim. Efter en tid fick Röhm möjlighet att begå självmord, men vägrade och blev 1 juli skjuten av SS-Obergruppenführer Theodor Eicke och en följeslagare.

Runt om i hela Tyskland nedkämpades potentiella hot mot staten och de grupper som nu stod regeringen närmast, vilket inte bara inkluderade nazister utan även vissa tyska konservativa. Aktionen avslutades den 2 juli. Bland de avrättade fanns, förutom Röhm, general Kurt von Schleicher och förre högre partimannen Gregor Strasser. Den 3 juli klargjordes rättsläget under Röhmkuppen i en ny lag som den tyska riksdagen retroaktivt stiftade. Arkebuseringarna utfördes i "statens självförsvar". Den 13 juli offentliggjordes det hela för tyska och utländska massmedia. Regeringen uppgav att 61 personer som gjort sig skyldiga till högförräderi, förberedelse, stämpling eller försök avrättats och 13 blivit skjutna i nödvärn i samband med gripandet. Avrättningarna verkställdes dels av preussiska polisens personal: Polizeiregiment General Göring och preussiska hemliga statspolisen GESTAPO och dels av nazistpartiets egna militära enheter: SS-Leibstandarte Adolf Hitler. Försvarsmakten understödde med vapen, ammunition och logistik. Avrättningarna genomfördes ofta men inte alltid under samma former som regelrätta militära arkebuseringar. Flera avrättningar genomfördes på SS-Leibstandartes kaserngård i Berlin-Lichterfelde i f.d. kejserliga kadettskolans kasernområde.

Bedömningen är att den tyska regeringen förhindrade en statskupp från Röhms sida genom våldsåtgärder, vilket den mot Hitler skeptiske rikspresidenten Hindenburg uttalade offentligt.

SA-Obergruppenführer Victor Lutze ersatte Ernst Röhm som stabschef för SA. Lutze valdes som en representativ ledare, och fick uppgift att normalisera SA och integrera det i det Tredje rikets nazistiska partiorganisationer, vilket också gjordes.

Personliga verktyg