Adeln i Europa

Från Rilpedia

Version från den 27 maj 2009 kl. 18.11 av IP (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif


Adeln är alternativt var den samhällsklass som genom lagstadgade ärftliga privilegier och skyldigheter erhöll fördelar av ekonomisk, politisk, geografisk och social art i samhällets översta skikt. Privilegierna var i allmänhet ett resultat av tidigare generationers insatser av olika slag, och som belöning erbjöd kungamakten dessa hedersbetygelser även till den adlades arvtagare. Adliga personer ansågs ha ett större moraliskt ansvar än resten av befolkningen. Det var i krigstid vanligt med omedelbar dubbning vid så kallad tapperhet i strid, och ofrälse män kunde därigenom adlas. Kyrkan hade ett betydande inflytande över adeln då biskopar och adelsmän ofta hade gemensamma föräldrar och bakgrund i samhället. Adelskapet oftast förenat med adelstitlar och heraldiska vapensköldar. Ett slags adelskap kan spåras hos många folk ända från egyptier och indier till perser och greker, men för europeisk del är främst romarriket dess förebild. Besittning av större egendom ansågs i det feodala samhället medföra ansvar och förpliktelser, och det skänkte dessutom status. Särskilt officersyrket medförde historiskt en företrädesställning för adelskapet, men också läkaryrket, biskopsyrket och domaryrket. I realiteten så var det adeln som styrde samhället i det feodala samhället, något som av många ansågs djupt orättvist eftersom de ärvde makten utan att behöva åstadkomma något själva. Denna känsla av orättvisa kulminerade i Frankrike under Franska Revolutionen, och flera andra liknande resningar har ägt rum i historien.

Många europeiska adelsförbund och riddarhus är medelmmar av CILANE.

Porträtt av anonym engelsk adelsman från 1700-talet

Innehåll

Etymologi

Adel kommer av det lågtyska adel, vilket betyder ädelt stånd; förädlad; förbättrad; av börd; härkomst.

Historia

Man kan med säkerhet fastställa en västeuropeisk form av riddarväsende så långt tillbaka som till 400-talet före Kristus.

Militära stordåd och enskilt hjältemod - som det kallades - var den ursprungliga anledningen till att kungarna adlade sina dugligaste militärer. Adelns dominerande betydelse i stort gällde framför allt under medeltiden, och hängde samman med det krigsväsende som rådde under denna tid. Dess viktigaste komponent till lands var det tungt bepansrade kavalleriet. Detta var emellertid mycket dyrbart att sätta upp och underhålla, så i en tid där staten ännu saknade samlade ekonomiska tillgångar, ställde förmögna medborgare sig till förfogande, och även de blev på så vis adlade.

Militär verksamhet har för adeln varit en dominerande syssla i de flesta europeiska länder under rådande krig. Det adliga inslaget i officerskårerna inom många europeiska länders arméer var betydande ännu långt in på 1900-talet. Fram till första världskrigets utbrott 1914 fanns i vissa monarkier militära rangförband med officersrekrytering uteslutande från adliga familjer.

I och med att adelns privilegier och andra förmåner som erhållits från staten efter hand upphört i dagens europeiska demokratier har adelns gamla devis "Noblesse oblige", det vill säga "adel förpliktigar", mist sin officiella innebörd och adelssläkternas medlemmar har numera samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare..

Karakteristik för europeisk adel

En adelsman av modernare snitt i Europa skulle inte enbart vara en duglig militär, utan även vara ett föredömligt exempel i de intellektuella kretsarna. Stora krav ställdes på adelsmannens läshuvud och insikt i de fria konsterna. Man skulle gärna tala - eller åtminstone kunna förstå - latin och vara bevandrad i några av de större europeiska språken. Man förväntades vara insatt i allmän juridik, musik, matematik och astronomi. Även kunskaper i klassisk historia värderades högt, och det förutsattes att man i ungdomen besökte de platser som omnämndes i historieböckerna. Detta kallades grand tour eller peregrination.

Grundläggande färdigheter i självförsvar genom att kunna handskas med både värja och pistol ansågs vara självklara, och man ägnade mycket tid även åt den fysiska träningen i allmänhet. Det var länge populärt med tornerspel - främst under medeltiden - och man lärde sig rida redan i barndomen. Man skulle även kunna tala offentligt samt vara övertygande, och länge var det endast adeln och prästerskapet som behärskade konsten att skriva väl.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg