Nikolaj Gogol

Från Rilpedia

Version från den 8 maj 2009 kl. 21.52 av Narking (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Nikolaj Vasiljevitj Gogol

Nikolaj Vasiljevitj Gogol eller Mykola Vasylovytj Hohol (ryska: Николай Васильевич Гоголь, ukrainska: Микола Васильович Гоголь ), född 1 april 1809 i Velyki Sorotjyntsi, Poltava gubernija, Ryska imperiet (nuvarande Ukraina), död 4 mars 1852 i Moskva, var en rysk författare. Mest känd är Gogol kanske för sina berättelser i det korta formatet: Petersburgnovellerna i vilka antologiklassiker som Näsan och Kappan ingick - den senare utgiven på svenska även med titeln Överrocken.

Innehåll

Liv och verk

Gogol växte upp utanför Poltava där han tog studenten vid gymnasiet i Nezjin. Han kom som nittonåring till Sankt Petersburg. Där arbetade han några år som kontorist vid ett av departementen. Om aftnarna bedrev han konststudier. Han hade svårt att finna sig till rätta i det sociala livet och var oförstående för hur mycket ens sociala bakgrund viktlades. Detta ställde han i kontrast till den anspråkslöshet och värme som fanns i hans hemstad.

Gogol debuterade 1831 med novellsamlingen Kvällar på en lantgård nära Dikanka. Den erövrade fort en stor läsekrets. 1835 kom novellsamlingen Mirgorod samt samlingen Arabesker. I den senare utspelade sig handlingen helt och hållet i Sankt Petersburg. Kända noveller ur samlingen är Nevskij prospekt och En dåres anteckningar.

Genomgående tematik - maning till samhällsförändring

Gogol var en av de stora ryska författarna under 1800-talet som försökte bena ut vad Ryssland var och hur det skulle utvecklas. I sina verk angrep Gogol den kejserliga ryska staten och dess hierarkier, rangordningar och uniformer. Han menade att den ryska staten lade beslag på människors liv och förstörde dem både andligt och fysiskt. Staten förkroppsligade det omoraliska och inhumana, ansåg Gogol.

I En dåres anteckningar skildrade Gogol villkoren för kärlek kontra äktenskap: huvudpersonen förälskar sig i dottern till sin chef, men han får veta att han inte kan konkurrera med en kammarjunkare ifråga om äktenskap. Det blir inget bröllop! Vad är det för märkvärdigt med en kammarjunkare.[...]Man får ju inget tredje öga i pannan, bara för att man är kammarjunkare. Näsan på honom är ju inte gjord av guld.[...], yttrar titelpersonen som dras in i en inbillad värld där han ifrågasätter sig själv och tillvaron i stor. Kanske är han en greve eller general, funderar han och kanske finns det exempel i historien där det kommit fram att en fattig bonde istället var någon rikeman eller till och med monark. Han är på väg att bli galen och inbillar sig att han är kungen av Spanien.

Gogols första roman Taras Bulba 1835 var ett romantiskt porträtt i miljön runt kosackbosättningarna vid den rysk-ukrainska gränsen. Romanen skildrar kosackernas strider med tatarer och polacker.

1836 utkom novellen och antologiklassikern Näsan. Samma år ägde premiären rum för teaterkomedin Revisorn. I Revisorn som regelbundet spelas på teaterscener världen över, drev Gogol med det dåtida Rysslands förvaltning. En man har givit sig ut på landsbygden och utger sig för att vara revisor i statens tjänst och avkräver bönderna så stora fördelar han bara kan så fort han inser att landsbebefolkningen tar honom för en överhetsperson.

Utomlands

Gogol kände sig missförstådd av kritik och publik angående Revisorn. Hans avsikt hade inte varit att roa utan snarare åstadkomma samhällsförändring. Missnöjd övergav Gogol Ryssland för att de närmaste tolv åren vistas i utlandet, mest i Rom. Där inledde Gogol arbetet med romanen Döda själar - första delen kom 1842. I Verket Döda Själar är livegenskapen huvudtemat. Döda själar är kanske Gogols främsta verk. Satiren drabbade här den ryska tsaristiska förvaltningen. Lagar finns men samtidigt råder laglöshet, det finns ingen rätt. Romanens huvudperson, Tjitjikov, försöker komma upp sig i samhället genom att köpa upp livegna personer som dött sedan den senaste folkräkningen. Gogol drev även med den terminologi som fanns som innebar att alla skatteskyldiga vuxna kallades för själar: därav titeln döda själar. Döda själar sattes upp som pjäs i Sankt Petersburg under Nikolaj Is tid. Det var ovanligt eftersom regimen tillämpade en sträng censur.

1842 utkom novellen och ämbetsmannasatiren Kappan som även utgivits på svenska med titeln Överrocken. Novellen handlar om hur ett yttre ting förvandlar en persons självbild och andras uppfattning av en man, av låg rang, som köper en vacker överrock av hög kvalitet. Slutligen går personen under.

Åter i Ryssland

Gogol återvände till Ryssland två år efter den ryske litteräre giganten Aleksandr Pusjkins död, och upptäckte att alla eftertraktade honom, alla ville höra honom och han efterfrågades i alla bildade kretsar som törstade efter någon som stod för en sanning om tillvaron som aldrig kom fram under Nikolajs regim. Gogol kände själv vilka stora förväntningar som ställdes på honom, han hade sagt att en uppföljare till Döda själar skulle komma där saker och ting skulle förklaras och utvecklas. Men han brände det manuskript han skrivit till en andra del, och den fråga han avslutade Döda själar med förblev obesvarad. Ryssland, Ryssland, svara på min fråga, vart ilar du hän?

Istället tycks han blivit uppgiven och uppmanade sina landsmän att acceptera den rådande ordningen som ett uttryck för guds vilja. Varför den hopplösa ordning han beskrivit i Döda själar helt plötsligt skulle accepteras gav han inget svar på. Nu vändes hyllningskörerna till kritik. Den fränaste kritikern, som också tillhört Gogols största beundrare, var litteraturkritikern Vissarion Belinskij. Han blev besviken på Gogol och kallade honom för predikare av knutpiskan och okunnighetens apostel.

Gogol är känd för humoristiska och absurda inslag i berättelserna. I Gogols Ryssland var författarna detsamma som de intelligenta vilka skulle förena Rysslands splittrade folk och etniciteter, och hade en (självpåtagen) roll som överbryggare mellan eliten och folket i landet. Litterärt räknas Gogol till slavofilerna. Till dem hörde även Fjodor Dostojevskij.

Personliga verktyg