Nato

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Västpakt)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Natos flagga.
Natotoppmötet 2002 i Prag.
Natos högkvarter i Bryssel.

Nato (North Atlantic Treaty Organization benämns även OTAN, av franskans Organisation du traité de l’Atlantique Nord, som betyder "Nordatlantiska fördragsorganisationen"), är en militär allians som fastställdes genom undertecknandet av det nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Natos högkvarter ligger i Bryssel, Belgien, och organisationen utgör ett system med kollektivt försvar där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara vid attack från någon extern part.

De första åren var Nato inte mycket mer än en politisk sammanslutning. Men i och med Koreakriget byggdes den militära strukturen upp. Natos första generalsekreterare, Lord Ismay, yttrade att organisationens mål var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Under hela det kalla kriget ebbade och flödade tvivlet över styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel över trovärdigheten i Natos försvar mot en eventuell framtida sovjetisk invasion – tvivel som ledde till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen.

Efter Berlinmurens fall 1989 skapades vänligare relationer till tidigare potentiella fiender i öst, och många gamla öststater och Warszawapaktsmedlemmar blev till och med medlemmar i Nato.

Berlin plus-avtalet är ett omfattande paket av avtal mellan Nato och EU, som undertecknandes 16 december 2002. Med detta avtal får EU möjlighet att använda Natos resurser i händelse av en internationell konflikt, under förutsättning att Nato inte vill agera själva – den så kallade "rätten till första vägran". Endast om Nato vägrar att agera kan EU agera om man vill det.

Den sammanlagda militära budgeten för alla Natoländer utgör 70 procent av världens försvarsutgifter. USA ensamt står för 50 procent av världens totala försvarsutgifter.

Innehåll

Historia

Början

En direkt föregångare till Nato var Brysselpakten, som ingicks 1948 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien, och som i sin tur hade föregåtts av bi- och trilaterala avtal mellan några av dessa länder omedelbart efter andra världskriget. Andra världskriget hade visat behovet av att samordna ländernas försvar inför eventuella framtida krigshot, och kalla krigets inledning visade att ett sådant hot redan var en realitet.

Grunden för Nato är Atlantpakten (North Atlantic Treaty), ett avtal om kollektivt försvar som undertecknades den 4 april 1949 av de europeiska staterna Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien samt de nordamerikanska staterna USA och Kanada. Anledningen var fruktan för Sovjetunionens ökade maktposition i Europa, speciellt efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948. Kärnan av traktaten är artikel V, som fastslår att ett angrepp mot ett Nato-land är ett angrepp mot hela alliansen. Själva organisationen Nato bildades därefter 1951 för att organisera Atlantpaktens kollektiva försvar.

Med upptrappningen av kalla kriget på 1950-talet och utbrottet av Koreakriget, kom Västtyskland med som medlem 1955. Sovjetunionen svarade med att grunda Warszawapakten samma år.

Kalla kriget

Nato har 17 övervakningsflyg av typen Boeing E-3 Sentry i tjänst, som här stöds av tre amerikanska F-16.

1966 drog sig Frankrike ur Natos gemensamma militärkommando på grund av att Frankrikes president Charles de Gaulle menade att det gemensamma militärkommandot i för stor grad främjade USAs intressen och hämmade Frankrike från att främja sina egna nationella intressen. Frankrike kvarstod dock som politisk medlem av Nato. Detta ledde till att Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE) flyttades från Paris till Mons i Belgien. Först 1993 blir Frankrike en fullvärdig medlem igen. De båda ärkefienderna Grekland och Turkiet blev medlemmar 1952. I anslutning till Cypernkrisen 1974, trädde Grekland ur i protest mot att Nato inte bidragit till en rättvis lösning i Cypernfrågan eller lyckats förhindra väpnade konflikter mellan dess medlemsländer. 1980 återinträdde dock Grekland.

Spanien blev medlem i Nato 1982, och från slutet av 1990-talet har flertalet nya medlemsländer från det tidigare Östblocket kommit till.

Efter kalla kriget

Efter att Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes 1991, har Natos uppgifter i viss mån omdefinierats av medlemsstaterna. Ett nytt koncept antogs som öppnar för att Nato kan ingripa utan att någon av medlemsstaterna varit utsatt för ett direkt angrepp, kallat icke-artikel 5-krishanteringsoperationer. Konceptet har varit omstritt på grund av att det också öppnar för interventioner utan ett tydligt beslut från FN. 1995 ingrep Nato i Bosnienkriget med bakgrund i ett FN-beslut. 1999 gick Nato till krig mot Jugoslavien utan att det förelåg ett beslut om ingreppet från FN (Kosovokriget).

Efter den 11 september

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 aktiverade Nato för första gången artikel V. USA valde att gå till krig mot Afghanistan på egen hand. Efter att talibanregimen i Afghanistan störtades, hade Nato kommando över ISAF-styrkorna som har mandat från FN att vara en stabiliseringsstyrka i Afghanistan. Det har föregått en diskussion i Nato om de Nato-ledda ISAF-styrkorna ska delta mer aktivt i USAs krig mot talibanerna och andra grupper som kämpar mot USA och den nya USA-stödjande regeringen i Afghanistan. 2003 beslutade Nato att utvidga det verksamma området för ISAF-styrkorna från Kabul till hela Afghanistan. I den första omgången har styrkorna utplacerats i övriga områden i norr som har varit förhållandevis lugna. Hösten 2005 påbörjades processen med utplacering av ISAF-styrkor i de mer oroliga områdena i söder.

Nato var inte direkt involverat då USA tillsammans med en "koalition av villiga" gick till krig mot Irak våren 2003. I förväg av krigsutbrottet, blev även artikell IV, som fastslår en medlemsstats rätt till konsultationer och gemensamma försvarsförberedelser, aktiverad av Turkiet. Turkiet fruktade att landet kunde bli utsatt för ett motangrepp från Irak eftersom USA använde länder som bas för angreppet mot Irak. Situationen utlöste nära en kris i Nato på grund av att Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg som var starkt emot USAs planer på att angripa Irak, länge nekade att delta i gemensamma försvarsförberedelser under situationen som förelåg. Efter invasionen, har Nato haft ansvar för att träna säkerhetsstyrkor för de nya USA-stödjande myndigheterna i Irak

Krigen på Balkan

Under 1990-talet kom Nato att delta aktivt i strider för första gången. Den 28 februari 1994 sköt Natostyrkor ned fyra bosnienserbiska flygplan i flygförbudszonen i centrala Bosnien och Hercegovina. Uppdraget att upprätthålla flygförbudszonen hade inletts såsom FN-uppdrag ett år tidigare, den 12 april 1993. Under 1995 genomförde Nato uppemot 3400 flygangrepp mot serbiska mål[1], vilket bidrog till att Daytonavtalet undertecknades i december samma år.

Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande Jugoslavien, efter att den jugoslaviska regeringen vägrat underteckna det så kallade Rambouillet-avtalet.[2] Målen för angreppen låg även långt inne i Serbien, och skadorna på infrastrukturen blev omfattande. Offensiven inleddes utan en formell krigsförklaring. Jugoslavien protesterade mot offensiven och hävdade att det var ett angreppskrig i strid mot FN-stadgan. Kriget i Kosovo upphörde den 11 juni 1999 då den jugoslaviske ledaren Slobodan Milošević accepterade FN-resolution 1244. Nato var därefter med om att bygga upp KFOR, en Natoledd fredsbevarande styrka med FN-mandat.

Organ

Konferens i Nice 2005.

Det operativa befälet har en Supreme Allied Commander Europe som alltid är en amerikansk general eller amiral. Sedan 2006 har general Bantz J. Craddock innehaft posten.

Uppgifter

Målen som formulerades i Atlantpakten har inte ändrats genom åren då fördraget förblivit oförändrat sedan 1949. Natos uppgifter har dock kommit att ändras genom de förändrade säkerhetspolitiska lägena och de har anpassats därefter.

Medlemsländer

Natos medlemsländer
Kronologisk karta över Nato:s medlemsländers anslutningsår. Nya medlemmar i ljusblått.

██ Nuvarande medlemmar

██ Inbjudna medlemmar

██ Lovade inbjudan

██ Intensifierad dialog

██ Medlemskap inget mål

██ Okänd avsikt

Totalt ingår 28 medlemsstater i försvarsalliansen, varav 21 är medlemmar i Europeiska unionen. Albanien och Kroatien, som anslöt sig till Nato den 1 april 2009,[3] är de två nyaste medlemsstaterna.

Ursprungliga medlemmar sedan 1949

Senare tillkomna medlemmar

Länder som väntas gå med mellan 2010-2015

Referenser

  1. ↑ 'Operation Storm' av Mark Danner The New York Review of Books
  2. ↑ Ulla Nordlöf-Lagerkranz, Utrikespolitiska institutet (2007-08-27). ”Kosovo – Fördjupning”. Säkerhetspolitik.se. http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=554. Läst 2007-05-25. 
  3. ↑ ”Nato welcomes Albania and Croatia” (på engelska). BBC News. 2008-04-01. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7977332.stm. Läst 2009-04-01. 

Se även

Litteratur

Externa länkar


v • d • r
Atlantpakten (NATO)

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Nato"
Personliga verktyg