Rubin

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Rubin
Ruby cristal.jpg
Fakta
Kategori Mineral
Kemi Aluminiumoxid Al2O2
Färg Röd
Streckfärg Vit
Kristallsystem Trigonala
Brott småmussligt, splittrigt, ojämnt.
Mohs 9
Ljusbrytning 1,766-1,774
Dubbelbrytning 0,008
Spaltning Ingen
Densitet 3,97-4,05
Dispersion 0,008
Smältpunkt 2 050°C

Rubin är en värdefull ädelsten, en röd variant av mineralet korund (aluminiumoxid). Den röda färgen orsakas av mycket små mängder krom, men den kan ha en brunaktig ton. Namnet härleds från det latinska ordet för röd, ruber eller rubrum. Äkta rubiner är mycket exklusiva, men syntetiska stenar kan skapas med till ett mycket lågt pris.

Andra korunder är safir, stjärnsafir och stjärnrubin. De två senare är mestadels mjölkiga safirer eller rubiner av gråblå eller lilaröd färg som visar en sexuddig, rörlig ljusstjärna vilken tydligt framträder i koncentrerat sol- eller lampljus. Stjärnan uppstår av nålar av Titanoxiden Rutil, eller som man på senare tid upptäckt, järnoxiden Hematit. Det är främst de svarta Stjärnsafirerna från Thailand, Australien och Afrika som får sina stjärnor av mikroskopiska Hematitplattor. En sexuddig stjärna kommer av att rutilnålarna eller hemaitplattorna bildats och utvecklats i tre riktningar. I sällsynta fall finns både hematitplattor och rutilnålar i stenen. Eftersom dessa inte bildas i samma vinklar uppstår då två stjärnor på varandra, eller vad man brukar kalla en dubbelstjärna. Stjärnan blir då en tolvuddig stjärna.

Ytterligare en variant av Korund med egen namn finns, nämligen Padparadscha. Namnet sägs härstamma från det singalesiska ordet för Lotusblomma, ett namn som beskriver stenens färg. Det enda som kännetecknar en Padparadscha är en färg med både rosa och orange i. De allra finaste Padparadschorna är värdefullare än de finaste blå Safirerna, och hittas främst på Sri Lanka. Nuförtiden är dock nära 100% av alla "padparadschor" Värmebehandlade på mycket högvärme samt med tillsats av grundämnet Beryllium i pulverform. Detta gör att de från början grå-grönaktiga stenarna antar Padparadscha-färg. Det är tveksamt om dessa kan klassas som äkta Padparadscha.

Fyndigheter av Rubin finns i Afrika, Grönland, Asien och Australien. De största rubinfyndigheterna finns i Myanmar, Sri Lanka och Thailand, men äkta rubiner har även funnits i delstaterna Montana och South Carolina i USA. Spineller kan ofta finnas i samma område som rubiner, och ofta tas dessa miste på. De finaste röda spinellerna kan dock ha samma värde som genomsnittliga rubiner, men är extremt sällsynta i storlekar över ett fåtal carat Dock är inte längre fyndigheterna nu, desamma som för ett decennium sedan. Nu är Madagasgar den största källan, följt av de traditionella: Sri Lanka, Thailand, Vietnam och Burma.(Men då främst Mong Hsu, inte Mogok som historiskt har varit den viktigaste källan) En ny fyndort har nyligen hittats i Dodoma, Tanzania med Rubiner med ljust röda rubiner i mycket bra kvalitet. Rubinerna från Madagasgar och Mong Hsu har till största delen så dålig kvalitet och färg (ogenomskinliga brungula klumpar fyllda av sprickor) att de måste värmebehandlas på mycket hög värme, ibland med tillsats av beryllium, och fyllas med glas för att kunna slipas och säljas som ädelstenar. Värdet på dessa stenar är runt en tiondel av vad en naturlig, endast värmebehandlad, sten hade kostat, och mer information om behandlingen följer nedan.

Situationen gällande rubiner, samt ädelstensbranschen på det hela taget, har på senare år har varit föremål för radikal förändring. Numera är uppskattningsvis över 95% av rubinerna på världsmarknaden fyllda med blyhaltigt glas för att dölja sprickor, förutom att de är värmebehandlade i en värme som gränsar till rubinens smältningspunkt. Endast en minoritet av dagens gemmologer, och än mindre känt är det bland allmänheten, har kännedom om detta faktum, trots att bland annat Richard Hughes (författare till boken Ruby & Sapphire) har författat en uppmärksammad artikel i ämnet. Som resultat av detta har rubiner som endast är värmebehandlade blivit en sällsynthet (observera att majoriteten av dessa glasfyllda rubiner säljs som normalt värmebehandlade) främst på internet. Dock går naturligt värmebehandlade rubiner fortfarande att få tag på via mer kvalitativa medium. Iaktta försiktighet vid köp, oavsett var du köper och hur mycket du betalar.

Rubiner har en hårdhetsgrad på 9, och endast diamanten överträffar dem i hårdhet. Deras värde bedöms efter flera kriterier, som storlek, färg, klarhet och slipning. Färgen bör vara djupröd och bra färg är viktigare än absolut renhet. Ingen naturlig rubin är felfri. En vanlig uppfattning bland lekmän, och även vissa många kunniga i ämnet, är att syntetiska (konstgjorda) är helt felfria. Detta är inte tillnärmelsevis sant. På senare år har många företag och privatpersoner skapat förfalskningar med inneslutningar för att likna naturliga Rubiner. Därför krävs en mycket skicklig gemmolog för att skilja mellan en syntetisk och naturlig rubin. Detta kan göras på två sätt: Ingående analys av rubinens inneslutningar i mikroskop eftersom inneslutningarna i naturliga och syntetiska rubiner ofta skiljer sig åt en aning på olika punkter, eller med mycket avancerade instrument.

Syntetiska rubiner används till laser och urverk.

Världens största rubin är Rajaratnarubinen, som väger 2 475 carat (495 g). Neelanjalirubinen är den största dubbelstjärnerubinen, och väger 1 370 carat (274 g). Båda dessa ägs av G. Vidyaraj från Bangalore, Indien. Om man räknar ogenomskinlig korundum som rubin har dock enormt mycket större exemplar påträffats.

Karbunkel

Rubin kallades förr ”karbunkel” vilket emellertid även var benämningen på andra starkt glänsande, rödfärgade ädelstenar såsom spinell och granat.

Rubinen (karbunkel) omnämnes redan i Bibeln (Andra Mosebok 28:18). Albertus Magnus skrev på 1200-talet att rubinen hade en sådan kraft att den fick gifter att gå upp i rök, och Hildegard av Bingen trodde att den skyddade mot djävulsverk och sjukdomar.

(Texten är översatt från den engelska artikeln och utökad med Hans Biedermanns Symbollexikonet) En genomgående uppdatering utfördes av Johannes Orstadius 8 augusti 2008.

Externa länkar

Personliga verktyg