Från Rilpedia

Den här biografiska artikeln saknar källhänvisningar. Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln.

Michael Gerard Tyson, född 30 juni 1966 i Brooklyn, New York, USA, är en amerikansk före detta tungviktsboxare. Skolad av den legendariske boxningstränaren Cus D'Amato. Världsmästare 1988-1990, 1996.

Mike Tysons karriär var inte, tvärtemot vad man kan tro, en enda lång transportsträcka från amatördebuten fram till ett världsmästarbälte. Tyson misslyckades att kvalificera sig till OS i Los Angeles 1984, genom två förluster mot Henry Tillman (den blivande guldmedaljören i tungvikt). Han avslutade därmed sin amatörkarriär med facit 48 vinster och endast 6 förluster.

Han debuterade som proffs den 6 mars 1985 genom att i Plaza Convention Center, Albany, New York, slå ut Hector Mercedes i första ronden. Under det kommande året radade Tyson upp inte mindre än 19 KO-segrar på lika många matcher - 12 av dessa tog slut i den första ronden. Den förste som gick tiden ut mot Tyson var gamle James Tillis, som dock förlorade på poäng över 10 ronder. Tysons bana såg nu spikrak ut och frågan var, enligt massmedia, inte om Mike Tyson skulle blir världsmästare, utan när.

Tyson matchades rekordsnabbt, inom loppet av 1 ½ år, fram till en titelmatch. Den 22 november 1986 mötte han i sin 28:e match (record dittills: 27-0, 25 KO) kanadensaren Trevor Berbick (för övrigt den siste Muhammad Ali mötte 1981). På spel stod Berbicks WBC-bälte. Domaren Mills Lane stoppade matchen i andra ronden i favör till Tyson, efter att Berbick haft golvsyning två gånger. Därmed erövrade Tyson en VM-titel som den yngste någonsin, detta vid blott 20 års ålder.

Året därpå lade han även under sig WBA- (poängvinst 12 ronder över James "Bonecrusher" Smith) och IBF-titlarna (poäng 12 ronder över Tony Tucker), och samlade därmed ihop alla VM-bältena. Tyson försvarade sitt "odiskutabla världsmästerskap" med bravur. Bl a gjorde gamle mästaren Larry Holmes comeback men denne blev utboxad och besegrad på TKO i rond 4. Även Tony Tubbs och Tyrell Biggs fick möta samma öde.

Dock ansågs Michael Spinks fortfarande av många vara den riktige världsmästaren, då han besegrat Larry Holmes men sedan blivit fråntagen sin IBF-titel. Han utsåg sig själv till "folkets mästare" efter att ha slagit ut Gerry Cooney och menade att han var den "riktige" mästaren. I Convention Hall, Atlantic City, New Jersey, den 27 juni 1988 möttes så Tyson och Spinks. Efter endast 91 sekunder kunde Tyson titulera sig obestridd världsmästare efter att ha sänkt sin motståndare med en klockren höger.

Tyson försvarade sin titel ytterligare några gånger innan han 11 februari 1990 i Tokyo mötte den tungt nederlagstippade James "Buster" Douglas. Till hela boxningsvärldens stora förvåning slog Douglas ut Tyson i den tionde ronden. Detta betraktades som en av de största idrottssensationerna i modern tid då Tyson snudd på ansågs oslagbar. Fram till denna match hade Tyson boxats 37 matcher, samtliga vinster, varav 33 på KO.

Mike Tyson var nu detroniserad men fick i sin nästa match, drygt fyra månader efter fadäsen i Tokyo, sin efterlängtade revansch på Henry Tillman. Tillman föll, som så många andra, i första ronden.

Efter ytterligare tre matcher tvingades Tyson att göra uppehåll sin karriär, p g a en fängelsevistelse. Orsaken till detta var en kontroversiell våldtäktsdom. Tysons frånvaro i ringen varade i drygt 4 år.Under tiden i fängelset konverterar Mike Tyson till islam och blir muslim.

Många trodde nu att Tyson var slut men efter uppehållet återupptog han boxningen, det enda jobb han kände till. Tyson lyckades så, efter ett antal rostiga matcher, först erövra WBC-titeln genom att vinna över Frank Bruno på TKO i rond (3 mars 1996), och sedan WBA-titeln genom att slå ut Bruce Seldon i första ronden (september 1996).

Dock blev Tysons regim inte långvarig. Den 9 november 1996 mötte Tyson i sin 47:e match (45-1, 39KO) förre världsmästaren Evander Holyfield som nu gjort comeback efter hjärtbesvär. Matchen stoppades efter att Tyson gått ner i 11:e ronden. I returkampen året därpå (28 juni) diskade domaren (Mills Lane) Tyson, efter att denne bitit (!) Holyfield i först det ena och sedan i det andra örat. Efter detta tilltag blev Tyson av med sin boxningslicens, fick den sedan tillbaka, men fick svårt att få några "heta" matcher. Karriären började gå utför.

Tyson lade sedan av med boxningen, gjorde ett antal "sista matcher", och i ett av comebackförsöken lyckades han manövrera sig fram till ytterligare en titelfight. Denna gång mot engelsmannen Lennox Lewis. Att Tyson överhuvudtaget fick till en titelmatch får ändå mest tillskrivas hans namn som vägde tungt då en pretendent skulle utses. Boxningsmässigt fanns det andra boxare högre rankade. Matchen gick i Memphis den 8 juni 2002 och gällde WBC-, IBF- samt IBO-bältet. Tyson var dock en skugga av sitt forna jag och räknades ut i åttonde ronden.

Fram till i dag (31 juli 2004) har Tyson boxats 57 matcher: 50 vunna (44KO), 5 förluster och 2 no-contests. Av de 44 KO-viktoriorna har 22 slutat i första ronden! Tyson har gått 16 VM-matcher (d v s matcher som varit sanktionerade av något av de tre stora förbunden WBA. WBC eller IBF). Resultatet är 12 vinster (10 på KO), och 4 förluster.

Tysons stil var på många sätt inspirerad av idolen och den förre världsmästaren Jack Dempsey. Likt Dempsey gick Tyson ständigt i närkamp med sina motståndare för att komma dem in på kroppen. Väl där överöstes kombattanten med serier av slag, ofta krokar, för att göra största möjliga skada.

Tyson är känd för sitt svårtyglade humör och tuffa attityd till omgivningen, också privat. "Jag ska slå in näsbenet i pannan på honom" är ett av de mer kända citaten han fällt om en blivande motståndare. Hans svårighet att bemästra sin ilska har ett flertal gånger försatt honom i svåra situationer, då han bl a dömts för misshandel - utanför ringen.