Från Rilpedia

Miguel Indurain
Cykelsport
Olympiska medaljer
Guld	Olympiska sommarspelen 1996	Tempolopp
VM-medaljer
Guld	Duitama 1995	Tempolopp
Silver	Oslo 1993	Linjelopp
Silver	Duitama 1995	Linjelopp
Brons	Stuttgart 1991	Linjelopp

Miguel Ángel Indurain Larraya, född 16 juli 1964 i Villava, Spanien, är tidigare spansk tävlingscyklist som var 1990-talets dominant inom sporten. Han blev 1995 den förste att vinna Tour de France för femte gången i rad^[1], totalt 12 etappsegrar. Han har utöver detta bland annat vunnit Giro d'Italia två gånger (1992 och 1993, totalt 4 etappsegrar). Han tog VM-guld i tempo 1995. När individuellt tempolopp introducerades i Olympiska sommarspelen 1996, i Atlanta, vann han guldmedaljen men därefter drog sig spanjoren tillbaka från cyklingen.

Indurains största kvalitéer som cyklist var på de individuella tempoloppen, där han i princip var oslagbar då han var som bäst. Noterbart är att alla hans etappsegrar under de fem segeråren i Tour de France också skedde just i den disciplinen. Hans två segrar på linjeetapper i Tour de France härrör från tiden dessförinnan.

Indurain var en stor cyklist även i fysiska mått. 1,88m lång och 80 kg tung så fick han smeknamnen "Miguelón" och "Big Mig".

Innehåll 1 Karriär 2 Vuelta a España 3 Fysisk kapacitet 4 Stall 5 Referenser

Karriär

Miguel Indurain blev professionell 1985 och deltog i sitt första Tour de France samma år och deltog sedan i loppet varje år under elva års tid. Han kom dock aldrig till Paris under tävlingen 1985 och 1986. Annars blev hans resultat i tävlingens ständigt bättre och han tog sin första seger i Tour de France 1991. 1990 hjälpte han Pedro Delgado hade sluta fyra på tävlingen, och Indurain själv slutade på tionde plats, men det fanns tendenser under loppet att Indurain kunde ha slutat på en liknande eller ännu bättre placering. Miguel Indurain tog fem raka segrar i det franska etapploppet mellan 1991 och 1995. Miguel Indurain försökte att ta sin sjätte seger i Tour de France 1996 men på grund av luftrörskatarr efter en första vecka av tävlingen med kallt och regnigt väder kunde han inte segra över Bjarne Riis. Riis erkände senare att han hade använt EPO för att kunna vinna tävlingen, men anses fortfarande vara vinnaren av tävlingen. Indurain slutade elva på tävlingen.

Under 1992 och 1993 vann spanjoren, utöver Tour de France, också Giro d'Italia. Han vann därmed sex Grand Tour under sin karriär. Under säsongen 1994 satt han världstidsrekord 53.040 kilometers cykling, genom att slå det tidigare rekordet av Graeme Obree. Han vann Dauphiné Libéré 1995 och 1996.

Under sin karriär vann han världsmästerskapens tempolopp i Duitama, Spanien 1995. Han vann också silvermedaljen i linjeloppet efter landsmannen Abraham Olano samma år. Han slutade tvåa i linjeloppet under världsmästerskapen i Oslo 1993 efter Lance Armstrong. Han tog också bronsmedaljen i Stuttgart 1991.

Han vann Clásica de San Sebastián 1990, en spansk klassiker. Ett år senare slutade han tvåa på Vuelta a Espana efter landsmannen Melchor Mauri Prat.

Efter karriären blev han invald i Spaniens Olympiska Kommitté och UCIs styrelse.

Miguel Indurain är äldre bror till Prudencio Indurain Larraya, som var professionell mellan 1991-1999. Prudencio Indurain deltog i Tour de France 1998 och 1999.

Vuelta a España

Den femfaldiga Tour de France-vinnaren vill inte deltaga i Vuelta a España mellan 1992 och 1995. Andra tävlingar passade hans tävlingsprogram bättre och för det andra kördes Vuelta a España vid tillfället i april då det ofta var regnigt och kallt väder i Spanien - någonting som Indurain inte tyckte om. Organisatörerna för tävlingen, Unipublic, försökte på flera sätt att få spanjoren till sitt stora hemmalopp. Det gick så långt att Indurains icke-medverkan debatterades i det spanska parlamentet vid ett tillfälle. 1996 insisterade Banesto att spanjoren skulle medverka, på grund av en elfte plats i Tour de France 1996, han hade varit sjuk under första veckan av det franska etapploppet. Indurain lyckades dock inte heller vinna Vuelta a España det året. På den tuffaste etappen med målgång på stigningen till Covadongas issjöar förlorade han tid gentemot de övriga cyklisterna redan tidigt i loppet och när han tog sig över mållinjen var han alldeles ensam. Hans stallkamrater hade redan återvänt till hotellet och Miguel Indurain fick cykla dit själv. Han avslutade aldrig det spanska etapploppet det året och nådde därmed aldrig Madrid utan lämnade tävlingen efter halva loppet. Efter att ha lämnat tävlingen körde han bara en tävling till i karriären, ett kriterium i Valencia i oktober.

Fysisk kapacitet

Indurain är omtalad för sin stora fysiska kapacitet. Under sin aktiva karriär uppmättes bla en lungvolym på 8 liter (6 l för normal cyklist). Kroppen kunde pumpa runt 7 liter syre/minut mot 3-4 l/min för en normal person och 5-6 l/min för en cyklist. Hans vilopuls låg på 29 slag/minut, för en normal person ligger det på 50-60 slag/minut. Hans VO₂ max var 88 ml/kg/min. I jämförelse hade Lance Armstrong 82 ml/kg/min när han var som bäst. Indurain hade också en fantastisk återhämtningsförmåga. Det sägs att han efter 30 sekunders vila kunde få ned pulsen från 190 slag/min till 60 slag/min.

Stall

• 1984 Reynolds - Galli
• 1985 Reynolds
• 1986 Reynolds - Reynolon
• 1987 Reynolds - Seur - TS Batteries
• 1988 Reynolds - Reynolon
• 1989 Reynolds - Banesto
• 1990-1996 Banesto

Referenser

1. ↑ 1991-1995: Big Mig's masterclass, 3 August, 2004, BBC Sport.com

Företrädare: Greg LeMond

Tour de France-segrare 1991–1995

Efterträdare: Bjarne Riis

Företrädare: Chris Boardman

Världsmästare i individuellt tempolopp 1995

Efterträdare: Alex Zülle

Företrädare: Ingen tidigare

Olympisk mästare i individuellt tempolopp 1996

Efterträdare: Vjatjeslav Jekimov