Mänskliga rättigheter inom islam
Från Rilpedia
 |
Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
|
|||
Man kan ta inta tre olika inställningar till frågan om mänskliga rättigheter inom islam. Den första säger att islam och mänskliga rättigheter inte går att sammanföra alls, antingen av de som menar att den islamiska rättens källa är Gud och inte mänskligt skrivna konventioner, eller av de som anser att islam per definition är en odemokratisk religion. Den andra inställning är den som säger att det finns speciella islamiska mänskliga rättigheter. Försök till sådana alternativa mänskliga rättigheter lades fram under 80-talet vid konferenser med ”Organization of the Islamic Conferens,OIC, (i Dhaka 1983 och i Teheran 1989-90). Dessa deklarationer, som bara delvis har antagits av OIC, slår fast att kvinnor och män är lika värda vad gäller mänsklig värdighet, men att de har olika rättigheter och skyldigheter, främst inom familjen. I förslaget från Dhaka 1983 sägs bland annat att kvinnan är ekonomisk oberoende och att mannens ansvar är att upprätthålla familjens välfärd (vilket kan tolkas som att kvinnan inte tillåts arbeta utanför hemmet). Den tredje och sista inställningen är att mänskliga rättigheter och islam är kompatibelt, genom att islam omtolkas på olika sätt. Dessa omtolkningar sker genom ifrågasättande av källor och traditioner (sker ofta inom feministisk islam), genom att islams anda och helhet anses vara viktigare än vissa verser i sig, samt genom att islamisk rätt tolkas kontextuellt och tidsbundet. Denna senare tolkning får mer och mer stöd i mindre kretsar av islamiska rättslärda.
Traditionell islamisk rätt, sharia, omfattar mer än vad sekulär juridik och konventionen om mänskliga rättigheter omfattar. Islamisk rätt innefattar, precis som sekulär rätt, familjerätt, straffrätt, handelsrätt och ekonomiska avtal. Sekulär och islamisk rätt skiljer sig då islamisk rätt även innefattar regler för religiösa ritualer, mat- och klädregler och etikett. Detta gör att islamisk rätt innefattar mycket mer av människornas vardagsliv. Här uppkommer de första konflikterna mellan islamisk rätt och de mänskliga rättigheterna. Är klädsel och mat en del av individens eget val om hur han eller hon vill leva sina liv, eller är klädes- och matreglerna en del av Guds vilja och därmed islamisk rätt?
Det ska påpekas att endast ett fåtal muslimska länder som använder hela sharia som nationella rätt. De flesta länder använder enbart sharia på området familjerätt och arv.
Flera av artiklarna i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna har inte ratificerats, eller bara delvis ratificerats, av vissa muslimska länder, med motiveringen att dessa artiklar strider mot sharia. De artiklar som anses vara problematiska i förhållande till islamisk rätt är artikel 2 (om att alla ska behandlas lika oberoende av kön och religionstillhörighet), artikel 7 (likhet inför lagen, framförallt för kvinnor män). Även artikel 5 är problematisk (om tortyr och förnedrande bestraffning).
Områden där islamisk rätt och mänskliga rättigheter riskerar att krocka
Religionsfrihet
Begreppet religionsfrihet är komplicerat. Det innehåller, förutom rätten att utöva sin egen religion, även begreppet frihet från religion. Detta blir komplicerat när hela eller delar av lagen i ett land baseras på just religion. I ett muslimskt land som tillämpar sharia på området familjerätt, är det svårt att hävda rätten om frihet från religion när man ska ingå äktenskap eller fördela arv. Det kan även bli en krock mellan islamisk rätt och mänskliga rättigheter när det gäller likhet inför lagen för personer med olika religionstillhörigheter. De religioner vars utövare går in under begreppet dhimmi (främst judar och kristna) har en särställning inom islamisk rätt och har traditionellt fått leva efter egna lagar på familjerättsområdet.
I och med dhimmibegreppets tillämpning efterlevs inte de mänskliga rättigheternas princip om likhet inför lagen. Religionsfriheten innefattar även möjligheten att byta religion om man så vill. Att lämna islam är inte tillåtet, den som gör det anses vara en avfälling. I Dhaka- och Teheran-konventionerna slås fast att ingen ska kunna tvingas att överge islam, som är människans naturliga religion, men man har ingen rätt att göra det om man vill. En tolkning som ofta gällt är att ingen som inte född muslim ska kunna tvingas att bli muslim. Byte av religion kan leda till problem för redan ingångna muslimska äktenskap. En muslimsk kvinna får enligt sharia inte gifta sig med en ickemuslimsk man (medan det motsatta går bra). En man som konverterar, eller anses vara en avfälling (jämför med fallet om litteraturvetaren Nasr Abu Zayd), kan därför tvingas skilja sig från sin hustru eller se sitt äktenskap ogiltigförklaras.
I OIC-deklarationen från Dhaka, 1983, beskrivs familjen och äktenskapet vara samhällets grund, och det ska inte finnas några hinder för äktenskapet på grund av ras, hudfärg eller etnicitet. Det som skiljer detta från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är att religion inte räknas upp bland dessa hinder, religionstillhörighet anses alltså kunna förhindra äktenskap och familjebildning.
Straffrätt
Straffrätten inom sharia anses ofta komplicerad eftersom den innehåller kroppsstraff. Dessa är förbjudet enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna då kroppsstraff anses vara grym och omänsklig behandling. I Koranen nämns de fem hudud-brotten, som är brott mot Gud och därmed ska de straff som Gud slår fast i Koranen användas. Dessa straff är spöstraff, stympning och stening. Inom sharia förekommer även vedergällning efter principen ”öga för öga”. Dessa straff kan utdömas utan myndigheternas insyn, vilket inkräktar på de mänskliga rättigheternas princip om rättssäkerhet.
Det ska påpekas att dessa straff är omdiskuterade bland islamiska rättslärda, där en sida i debatten anser att straffen endast är metaforiska och ska ses i sin tidsmässiga kontext, och endast tillämpas i ett fåtal länder (som Saudiarabien, Iran och Sudan).
Kvinnors mänskliga rättigheter
FN:s kvinnokonvention ratificerades 1980. Artikel 16 slår bland annat fast att män och kvinnor äger lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskapets upplösning. Det är denna artikel som är mest kontroversiell i förhållande till islamisk rätt. Inom islamisk familjerätt finns olika lagar för kvinnor och män vad gäller äktenskap, skilsmässa och arv. Enligt sharia får kvinnor inte gifta sig med icke-muslimska män, medan män får gifta sig med vilken kvinna som helst med abrahamitisk tro. Män har större möjlighet att skilja sig enligt sharia än kvinnor, som behöver ange skäl i vissa fall. Bröder ärver dubbelt så mycket som sina systrar, eftersom män anses vara familjeförsörjare och familjebeskyddare. Dessa olikheter inför lagen står i strid med de mänskliga rättigheterna.
Omtolkningar och nytolkningar
På flera håll pågår idag omtolkning och nytolkning av islams källor vad gäller familjerätten, bland annat av muslimska akademiker och islamiska rättslärda med feministiska utgångspunkter. En av dessa är Amina Wadud, amerikansk islamolog som blev uppmärksammad för att leda en fredagsbön i New York 2005 (dock var hon inte den första kvinna att offentligt göra detta).
Källor
- Hjärpe, Jan, 2005. Sharia. Stockholm: Norstedts förlag
- Svensson, Jonas. 2000. Women's Human Rights and Islam and Jihad . Lunds universitet[1]
