Elöverkänslighet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Med elöverkänslighet avses extra känslighet för elektromagnetiska fält i nivåer som för de flesta inte är märkbara.

En del människor hävdar att de kan känna och påverkas av närvaron av svaga fält, som har mycket lägre frekvenser än de fält som utgör värmestrålning eller synligt ljus. De som drabbats av elöverkänslighet klagar bland annat över symtom som sömnstörningar, huvudvärk, nervositet, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, öronsusningar (tinnitus), svindel, irriterad hud samt smärtor i leder och hjärta. Denna känslighet har dock ej kunnat påvisas i vetenskapliga försök. Klassisk betingning är enligt Socialstyrelsen orsaken till symptomen.[1][2] Majoriteten av de blindtester som hittills har genomförts visar att elöverkänsliga inte kan skilja på när elektromagnetiska fält varit på- eller avslagna.[3][4]

I de flesta länder i Västeuropa har elöverkänsliga personer bildat föreningar för att tillvarata sina intressen. I Sverige finns "Elöverkänsligas riksförbund" som är en erkänd handikapporganisation i och med att de uppbär statsbidrag enligt SFS 2000:7 §2.

Innehåll

Historik

Elöverkänslighet som sjukdomstillstånd blev allmänt känt under 1980-talet då det i media uppmärksammades människor som fått besvär av arbete vid datorbildskärmar. Den första artikeln om fenomenet skrevs av journalisten Gunni Nordström och publicerades i TCO-tidningen i oktober 1985. I och med att allt fler av TCO:s medlemmar fick problem vid bildskärmsarbete, införde denna fackförening från 1992 en egen kvalitetsmärkning av bildskärmar TCO-märkning där man ställer krav bland annat på låg strålning.

De symptom som beskrevs var uttalade hudproblem (rödflammighet, hetta, stickningar, klåda, stramhet, värk), oftast i kombination med symptom från nervsystemet (yrsel, trötthet, huvudvärk, nedstämdhet). Andra symtom är upplevd stress, försämrat närminne, koncentrationsproblem samt onormal trötthet och utmattning. Många personer med dessa besvär påstod sig vara allvarligt påverkade och fick sjukskriva sig under långa perioder. I efterhand har konstaterats att de ämnen som då ingick i bildskärmarnas kapslingar vid uppvärmning vid normalt användande gav ifrån sig ämnen som kunde vara skadliga, till exempel bromerade kolväten, vilka kan orsaka sådana besvär som de drabbade beskrev.

I en hälsoenkät som Socialstyrelsen gjorde 1999 uppgav sig 3,1% av de svarande vara känsliga, överkänsliga eller allergiska mot elektriska eller magnetiska fält, vilket skulle motsvara 200 000 vuxna personer i Sverige.[5]

Sjukdomsdiagnos

Både fysiologiska och psykologiska faktorer har föreslagits som orsaker. Rådet för arbetslivsforskning, RALF, fick 1997 ett regeringsuppdrag att redovisa en översikt och en utvärdering av såväl svensk som internationella forskningsresultat vad gällde elöverkänslighet samt hälsorisker med elektriska och magnetiska fält. Att någon hälsofara skulle föreligga kunde dock inte påvisas av utredarna. Ett antal undersökningar ger att man ej kan påvisa några hälsorisker med elektromagnetiska fält av de slag som elöverkänsliga säger sig vara utsatta för [6]. Då rapporten utkommit lämnade drygt 400 elöverkänsliga in vittnesuppgifter med beskrivning av sina besvär. En del av detta material utgavs senare i bokform av Rigmor Granlund-Lind och John Lind under titeln Svart på vitt. Sådana personliga redogörelser har inget vetenskapligt värde och går inte att ställa diagnos efter. Vid dubbelblindtester misslyckas påstått elöverkänsliga att avgöra när elektriska och magnetiska fält är påslagna.[7].

I Sverige finns i dag personer som av läkare diagnosticerats för elöverkänslighet. Enligt Socialstyrelsens diagnoskod R68.8, "Andra specificerade generella symtom och sjukdomstecken", kan diagnosen "elöverkänslig" sättas för symptombilden. Ytterligare information finns i en skrivelse från Socialstyrelsen.[8]

Se även

Källor

  1. ↑ Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter. Rapport från Socialstyrelsens expertgrupp. SoS-rapport 1995:1 (1995). ISBN 91-7201-004-5. Sid 181, 185, 187.
  2. ↑ Centrum för miljörelaterad ohälsa och stress - ceos. ”Finns det idag någon bra förklaring till elkänslighet?”. Akademiska sjukhuset. http://www.akademiska.se/upload/Arbetsmiljo/Finns%20det%20idag%20n%C3%A5gon%20bra%20f%C3%B6rklaring%20till%20elk%C3%A4nslighet.pdf. 
  3. ↑ Rubin, James; J Das Munshi J, Simon Wessely (March-April 2005). "Electromagnetic hypersensitivity: a systematic review of provocation studies". Psychosomatic Medicine 2005 Mar-Apr;67(2):224-32 67 (2): 224–32. 
  4. ↑ Röösli M (June 2008). "Radiofrequency electromagnetic field exposure and non-specific symptoms of ill health: a systematic review". Environ. Res. 107 (2): 277–87. DOI:10.1016/j.envres.2008.02.003. PMID 18359015. 
  5. ↑ Socialstyrelsen - Miljöhälsorapport 2001
  6. ↑ http://ki.se/content/1/c6/01/34/13/Forskning_om_halsoeffekter_av_elektromagnetiska_falt.pdf
  7. ↑ Socialstyrelsens rapport 1995:1 'Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter'
  8. ↑ http://www.sos.se/epc/klassifi/FILER/FRAGOR/Fragor_diagn_1997-2005.pdf

Litteratur

  • Rigmor Granlund-Lind, John Lind: Svart på Vitt, Mimers Brunn, Sala 2002. ISBN 91-88884-05-8. 
  • Mona Nilsson: Spelet om 3G. Fakta och desinformation i det trådlösa samhälle, Medikament förlag, Ljusdal 2005. ISBN 91-975600-0-6. 
  • Christine von Hedenberg: Något som finns men inte syns, Christine von Hedenberg, Stockholm 2006. ISBN 978-91-631-9350-7, ISBN 91-631-9350-7. 
  • Bente-Ingrid Bruun: De trådlöse samfund. Myter & Fakta, Books on Demand GmbH, Köpenhamn 2009. ISBN 978-87-769-1443-1 (Danska). 

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/El%C3%B6verk%C3%A4nslighet"
Personliga verktyg