Christopher Jacob Boström
Från Rilpedia
Christopher Jacob Boström, född 1 januari 1797 i Piteå, död 22 mars 1866 i Uppsala, begravd i Norrlands nationsgrav på Uppsala gamla kyrkogård, var en svensk filosof och professor.
Christopher Jacob Boström var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet 1842-1863 och var en av Sveriges mest berömda filosofer under 1800-talet. Han utövade ett mycket stort inflytande på svensk filosofi fram till och med 1900-talets början. Inflytandet från den boströmska skolan kom, bland annat, att innebära att Hegel fick förhållandevis liten betydelse för den svenska filosofin, till och med Uppsalafilosofins uppgörelse med Boström, och då kanske särskilt Adolph Phalén med sin doktorsavhandling.
Den boströmska skolan kallas ibland för uppsalaskolan, men denna måste då särskiljas från den senare uppsalaskolan med namn som Axel Hägerström och Adolph Phalén. Dessa uppfattade sig stå i motsattsställning till den idealism som Boström stod för. Boströms politiska åskådning var konservativ. Han var bland annat motståndare till ståndsriksdagens avskaffande, samt förespråkare av dödsstraffet. Ifråga dödsstraffet var Boströms idéer om straffet i mångt och mycket lika Immanuel Kants åsikter om den rättsmetafysiska balansens återupprättande genom avrättandet av den grova förbrytaren.
Boströms teologiska ståndpunkt var även kontroversiell för sin tid. Bland annat tog Boström avstånd från helvetesläran.
Under sin tid som docent var han lärare för kronprinsen, sedermera Oscar II.
Innehåll |
Studieår
Boström upptogs vid 9 års ålder såsom fosterson av en morbroder, skeppsbyggmästaren Erik Nordlund. Efter att ha genomgått Härnösands gymnasium, där hans intresse för filosofien väcktes av lektorn N. M. Berlin, tog han 1815 studentexamen i Uppsala, där Nils Fredrik Biberg och Samuel Grubbe blev de lärare, vilkas undervisning han företrädesvis begagnade. 1824 promoverades han till filosofie magister (primus). Därefter ägnade han sig en kort tid åt teologiska studier, men återtog snart de filosofiska och kallades 1827 till docent i praktisk filosofi. 1833-1837 var han lärare för Sveriges och Norges arvfurstar och återvände sistnämnda år till universitetet som adjunkt i filosofi. 1838 fick han professors namn, heder och värdighet, och 1840 förordnades han att förestå den efter Grubbe lediga professuren i praktisk filosofi samt utnämndes 1842 till ordinarie innehavare av denna plats. Han blev emeritus 1863. Boström var en ovanligt självständig och karaktärsfast man, lågande av vetgirighet och kärlek till sanningen samt genomträngd av ett intresse för allt i bästa mening mänskligt. Den omständigheten att han var mer benägen för det muntliga än för det skriftliga framställningssättet var visserligen mindre fördelaktig för hans läras spridning, men gav honom så mycket större anledning att träda i närmare förhållande till sina lärjungar. Också blev hans inflytande på dem både djupt och omfattande. I sin polemik mot olika tänkande kunde han väl stundom vara skarp och hänsynslös -- han var till exempel icke sparsam på beskyllningar för okunnighet och tanklöshet --, men själv genomträngd av kärlek till det ideella och upphöjda, sökte han ej dåliga bevekelsegrunder bakom andras handlingar. Också flyttades striden av honom aldrig till de enskilda motivens område. Boström ansåg, att människans viljeriktning och moralisk-religiösa karaktär är det enda, som bestämmer hennes människovärde, och hans ofta skarpt ironiska anmärkningar uteslöt därför ej den största personliga välvilja för motståndarna.
Boströms filosofi
.jpg)
Enligt Boström är filosofin i sin sanning det till form, innehåll och omfattning fullkomliga förnimmandet eller vetandet och följaktligen identisk med Guds eget all vetande. Filosofin i och för människan däremot är människans förnimmande, såvitt det är identiskt med eller ett deltagande i detta Guds allvetande, d. ä. hennes fullt klara och tydliga (till formen fullkomliga) förnimmande av den (till) sanna (absoluta) verkligheten. Den första uppgiften för en sådan vetenskap måste bli att ange denna verklighets allmännaste begrepp. Av det sätt, på vilket Boström löste denna uppgift, beror karaktären av hans filosofi. Själv betecknar han denna senare såsom det konsekventa genomförandet av den rationella idealismens princip, det vill säga principen för den världsåsikt, enligt vilken den sanna och ursprungliga verkligheten är fri från alla de inskränkningar, som vidlåda det i rummet och tiden varande (nämligen begränsning och delbarhet, förgängelse och växling), såsom sådan andlig och evig samt, i och genom sitt eget osinnliga innehåll och ej genom växlande och ofullkomliga bestämningar, fullständigt bestämd eller fullt verklig. Denna sin världsåsikts grunttanke har Boström gemensam med Platon. Men sistnämnde tänkare, som stod på hednisk grundval, stannade vid idéerna, eller människans fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende, hos vilket de ärförnimmelser; Boströmdäremot visade, att all andlig verklighet nödvändigt hänvisar på självmedvetandet såsom sin princip, och han framhåller, att den sanna verkligheten är personlig och filosofien följaktligen vetenskapen om personliga väsenden såsom sådana, emedan endast i abstraktionen någonting finns, som är blott och bart självmedvetande, under det allt verkligt är individuellt eller fullt bestämtt självmedvetande (medvetande om något), eller med andra ord förnimmande väsende eller person. Med en opersonlig verklighet kan filosofien sysselsätta sig, endast såvida denna verklighet tänkes såsom en bestämning (förnimmelse) hos ett personligt väsende och får sin förklaring ur detta.
Med avseende på de olika sätt, på vilka dessa väsenden tänkas vara till för människan och bestämma hennes verksamhet, indelar Boström filosofien i teoretisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande människans teoretiska förmåga, det vill säga tänkta såsom det i alla avseenden sant och ursprungligt varande, och praktisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande människans praktiska förmåga (vilja), det vill säga tänkta såsom det, vilket ovillkorligen och under alla omständigheter bör vara. Efter de olika slagen av personliga väsenden, som är oss bekanta, indelas vidare den teoretiska filosofien i spekulativ teologi, spekulativ etnologi och spekulativ antropologi, den praktiska i religionsfilosofi, filosofisk rättslära och etik (filosofisk sedelära), vilka motsvara indelningslederna inom den teoretiska filosofien.
Den teoretiska filosofin
Den spekulativa teologin
I den spekulativa teologien, vetenskapen om den absoluta personen eller Gud, motiverar Boström systemets princip något närmare. Där framhålles först och främst, att den självständiga verkligheten med nödvändighet måste vara andlig och såsom sådan ett självständigt medvetande eller självmedvetande. Endast detta är nämligen enkelt. Och då det sammansatta förutsätter det enkla, måste självmedvetandet anses såsom den yttersta principen för all verklighet. Detta självmedvetande, vilket Boström visar vara identiskt med livet, får således ej fattas såsom fäst vid ett substrat eller en substans, utan är fastmer just det första och ursprungliga i allt. Boström redogör vidare för de bestämningar, genom vilka det individuella självmedvetandet eller personen konstitueras. I motsats mot den hegelska världsåsikten -- enligt vilken ett ursprungligen abstrakt (innehållstomt) medvetande genom den sinnliga världen (naturen och människolivet i alla dess former) medelst en aktualisationsprocess utvecklas till fullt medveten och bestämd (konkret) ande -- framhåller Boström, att den absoluta personen måste tänkas vara ursprungligen och av evighet fullt bestämd (äger sina förnimmelser för sig fullt närvarande) och således ej för denna sin fullständiga bestämdhet behöver en ofullkomlig värld; och långt ifrån att något uteslutningsförhållande eller någon motsättning kan tänkas äger rum mellan Guds förnimmelser (idéer), råder fastmer mellan dem såsom sådana den fullständigaste samstämmighet, så att man ej kan tänka vare sig Gud eller någon av dem fullständigt utan att även tänka de övriga fullständigt. Boström har därmed visat, att den absoluta verkligheten är ett fullständigt system, en andlig organism i strängaste bemärkelse. Då nu inom varje organism organen måste (relative) äger det helas karaktär, så följer därav, att Guds idéer äro, även de, personliga eller förnimmande väsenden. I och för Gud, såsom hans organ, är visserligen dessa väsenden absolut fullkomliga; men i och för sig själva, såsom förnimmande väsenden, är de behäftade med en viss inskränkning eller ofullkomlighet, just emedan de hava sitt sanna liv och själv med vetande ej i sig själva, utan i Gud. För dem framträder därför den sanna verkligheten, Guds egen värld, utan vilken intet finns, under en lägre form, såsom en för vart och ett av dem egendomlig fenomenvärld. Tänkt med avseende på dessa väsenden, är Gud å ena sidan något mer än de alla tillsammans eller någon viss för dem alla gemensam sida eller egenskap han är ett självständigt och fullt konkret väsende; men å andra sidan är han dock -- till följd av det fullkomligt organiska sammanhang, som råder inom den absoluta världen -- utan minsta hinder för deras eget självständiga liv, i dem helt och hållet närvarande. Därmed är motsägelsen löst mellan det ändliga och det oändliga. Det oändliga är, med fullt bibehållande av sin oändlighet (således ej genom något sitt "anderssein" e. d.), närvarande i det ändliga. Gud är på en gång en transcendent och en immanent grund till den ändliga världen och såvitt i denna värld, såsom ofullkomlig, en utveckling förefinns, är han denna utvecklings grund, lag och ändamål, den ändliga världens skapare och upprätthållare, dess försyn och saliggörare. I sammanhang därmed utvecklar Boström en teodicé, i vilken läres, att all ofullkomlighet och allt ont uteslutande bero på de ändliga väsendena, under det Gud såsom det fullkomliga väsendet icke kan vara grund till annat än dessa väsendens eviga liv och salighet.
Den spekulativa etnologin
Den spekulativa etnologin, vetenskapen om de organiska enheterna inom mänskligheten -- nationen, folkstammen, rasen, släktet --, vilka Boström anser ha sin grund i ändliga förnuftsväsenden av annat slag än vi, är ej av honom utförd och bearbetad.
Den spekulativa antropologin
I den spekulativa antropologin läres, att människan är till sitt sanna väsende person och såsom sådan en evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga) hos människan får, enligt Boström, ej fattas såsom något abstrakt och för alla gemensamt, utan så, att människan är, liksom Gud, ett förnuftigt individuum och således individuellt odödlig, enär det förnuftiga såsom sådant är fritt från växling och förgängelse. Det förnuftiga livet hos människan röjer sig teoretiskt i hennes medvetande om en översinnlig värld, praktiskt närmast i det oavisliga pliktbudets obestridliga faktum. Genom dessa bestämningar, vilka ej kunna förklaras ur det sinnliga, är människan höjd över naturen, d. ä. den sinnliga (för sinnena givna) verkligheten. Men å andra sidan vet hon sig tillhöra denna. Naturen är nämligen ingenting annat än sammanfattningen av alla människans ofullkomliga förnimmelser (den för henne egendomliga fenomenvärlden). Denna är visserligen i den bemärkelsen tillfällig, att den ej är i och genom sig själv nödvändig; men å andra sidan är den dock relativt nödvändig såsom den form, under vilken människan i detta livet, på grund av sitt egendomliga väsende, måste uppfatta den förnuftiga världen. Naturen är väl ett fenomen, men ett phænomenon bene fundatum. Därav den regelmässighet och lagbundenhet, som röjer sig i naturen. Sin allmännaste karaktär äger denna natur däri, att den är till i tiden och rummet. Såsom tillhörande en verklighet i tiden är människan verksam. Med sin verksamhet kan hon åsyfta att vinna antingen en högre grad av klarhet och självmedvetenhet eller en högre grad av självständighet och samstämmighet. I förra fallet är hon teoretiskt, i det senare praktiskt verksam. Den senare arten av verksamhet måste till sin art och riktning bestämmas av en syftemålsförnimmelse (ett motiv), d. ä. ett innehållsmoment hos människan, med avseende på vilket hon bestämmer och ordnar det övriga innehållet. När människan uppnått ett visst utvecklingsstadium, fortgår denna verksamhet med frihet, det vill säga människan eger förmåga av val vid bestämmandet av verksamhetens riktning. Så tenderar de sinsemellan stridiga sinnliga begären att, vart och ett på sitt sätt, bestämma människans viljeliv. Den djupaste motsatsen förefinns dock mellan de båda huvudarterna av innehåll hos människan: det förnuftiga och det sinnliga.
Den praktiska filosofin
I den praktiska filosofin visas först och främst, att människans högsta goda består i "Guds rikes tillkomst på jorden", det vill säga däri, att i och genom hennes fria vilja den förnuftiga världen förverkligas i det timliga livets alla förhållanden. Närmast har visserligen varje människa att förverkliga sitt eget förnuft, men då detta lever sitt sanna liv i och genom andra förnuftiga väsenden och ytterst genom Gud, måste även dessa väsenden bringas till aktualitet i människans värld. Människan står i detta livet i förhållande dels till den sinnliga världen, dels till andra personer, och förhållandet till de senare är dels yttre, dels inre. Boström visar, att till grund för människans förpliktelse med avseende på vart och ett av dessa förhållanden ligger ett särskilt slag av förnuftsväsenden, och med avseende därpå indelar han den praktiska filosofin i religionsfilosofi, rättslära och etik.
Etik
Boströms etik är nära släkt med den kantska. Både Boström och Kant anse, att en handlings sedliga värde eller ovärde uteslutande beror på motivet till densamma och att det enda tillfredsställande motivet är aktningen för den förpliktades osinnliga väsende, vilket i sin egenskap av ovillkorligen fordrande uppenbarar sig i samvetet. Men för Boström, som i sin teoretiska filosofi uppvisat, att detta väsende är alltigenom personligt och har sitt sanna liv i Gud samt är organiskt bestämt av honom och av alla andra personliga väsenden, blir det tillika möjligt att, i motsats mot Kant, fota sedligheten på religiös grund och bestämdare göra gällande, att det sedliga livet är ett personligt liv i personliga förhållanden till andra väsenden. Därigenom övervinnes kantianismens ensidiga fasthållande vid det abstrakta pliktmedvetandet, och sedligheten får en avgjort konkret karaktär samt bestämmer varje yttring av människans medvetna och fria verksamhet. Då således, säger Boström, människan har ett verkligt innehåll att aktualisera genom sin sedliga verksamhet och då den sinnliga världen, såsom i sin grund personlig, kan bringas i överensstämmelse med förnuftet, fordrar vidare sedligheten ej sinnlighetens utrotande eller upphävande, utan hennes omdaning till organ och medel för människans förnuftiga liv. I utförandet av sin sedelära upptager och utför Boström Schleiermachers och Bibergs lära om de etiska formalbegreppen: dygden, plikten och det goda verket (opus morale), samt visar, att man endast genom att fasthålla dessas självständiga ställning i förhållande till varandra och deras organiska samband sinsemellan kan fullständigt fatta det sedliga livet såsom konkret och individuellt. Fullständigast har Boström utfört pliktläran. -- Men även såsom sedlig är människan, enligt Boström, omedelbart bestämd av andra förnuftsväsenden än sin egen idé. Hon äger nämligen gemensamt med andra människor vissa sedliga uppgifter, vilka ej kunna förklaras ur hennes eget väsende och vilka därför måste anses hava sin grund i andra förnuftsväsenden. Dessa uppgifter är de, vilka människan har såsom medlem av de privata samhällena (familjen, kommunen, korporationen och folket), och till grund för den med avseende på dessa samhällen givna förpliktelsen ligga dessa samhällens idéer. Såsom ändliga hava visserligen dessa väsenden sina egendomliga fenomenvärldar -- dessas närmare beskaffenhet är likväl oss människor i detta livet obekant --; men här är endast fråga om deras förverkligande i människans fenomenvärld, det vill säga att i denna införes den ordning, som fordras av det mänskliga förnuftet, emedan det är bestämt av dessa väsenden. Boströms lära om dessa samhällen är närmast besläktad med den tyske filosofen Krauses åsikter i ämnet. Men för Boström, som frigjort sig från vissa empiriska förutsättningar på det metafysiska och etiska området, blev det möjligt att ta steget fullt ut i den av Krause anvisade riktningen. För övrigt må anmärkas, att, även om Boström aldrig i detalj utförde sin lära om de privata samhällena, han dock -- genom att uppfatta dessa såsom personliga och just därigenom konkreta makter -- gjorde det möjligt att även vetenskapligt vindicera den subjektivt innerliga karaktär som det av kristendomen upplysta medvetandet alltid tillerkänt dem (enkannerligen familjen och folket).
Filosofisk rättslära
På ett analogt sätt fattas av Boström det egentliga rättssamhället eller staten. Vid bestämmandet av rätt och orätt i juridisk bemärkelse är det ej omedelbart fråga om de sinnliga krafternas omdaning till organ eller medel för förnuftet, utan fastmer om vidden av vars och ens befogenhet att, ostörd av andra, få fritt råda över naturens krafter, det vill säga frågan är vem som bör i ett visst fall besluta och utföra sitt beslut, ej vad som bör beslutas och utföras. Normen därför kan ej vara given genom överenskommelse, ej heller skall rättsordningen betraktas såsom medel för ett annat ändamål, till exempel sedligheten. Rättslagen måste anses vara given omedelbart genom förnuftet. Men ur sedelagen eller över huvud ur det mänskliga förnuftet kan den ej förklaras, enär flera moraliskt förkastliga handlingar måste av rätten förklaras tillåtna. Ej heller kan rätten förklaras omedelbart ur Gud, ty även hans ande, den yttersta grunden till alla människans förpliktelser, ställer på människans vilja fordran av en fullständig bestämdhet. Återstår då endast att förklara rätten ur ett annat ändligt förnuftsväsende än människans idé, vilket, såsom närvarande i denna idé, fordrar upprättandet av den ordning bland människor, som kallas det publika samhället eller staten. Detta samhälle kan lika litet som det privata omedelbart framträda i denna världen för att där bevaka och utöva sin rätt. Därför måste någon viss, eller möjligen flera, bland dess medlemmar, hos vilka samhällsintresset kan förutsättas vara fullt aktuellt, inneha och utöva alla dess rättigheter och skyldigheter: vara dess målsman eller representant. Då nu folket och staten är skilda samhällen med olika intressen (det förra med ett privat, den senare med ett publikt), måste de även ha olika representanter. Statens representant bör inneha en sådan ställning, att man av honom kan fordra, att det publika (rättsliga) intresset hos honom är fullt aktuellt, vilket kan ske endast därigenom att han, såvitt möjligt, befrias från alla andra intressen. Då nu Boström anser, att detta bäst kan ske därigenom att en mänsklig individ är statens representant, så ger han den monarkiska statsformen företräde framför den republikanska och lär, att hela statsmaktens utövning bör odelad överlämnas åt monarken, men att folket, som likaledes är ett samhälle med sitt förnuftiga intresse, är berättigad att (genom sin representation) bevaka och utöva sina rättigheter även mot monarken. På grundval av dessa allmänna principer utvecklar Boström en statslära, som väsentligen överensstämmer med principerna för den konstitutionella monarkin, sådan denna i nyare tider utvecklat sig inom de europeiska samhällena. Visserligen lämnar han lagstiftningsrätten i staten uteslutande åt monarken och lär, att regeringen ensam bör bära ansvaret för lagstiftningsarbetets behöriga (positiva) fortgång; men han yrkar därjämte, att folket bör äger rätt att bevaka sina förnuftiga intressen genom ett lagligen avgivet veto. Folkrepresentationen bör på ett organiskt sätt konstitueras, eftersom folket är ett organiskt helt. Då nu Boström förutsatte, att korporationerna eller stånden är folkets högsta organ (det vill säga de högsta samhällena inom folket), så uppträdde han med iver som en försvarare av ständsriksdagen.
Religionsfilosofi
Den av Boström framställda religionsfilosofien överensstämmer i väsentlig mån med den kristna trosläran. Människans frälsning och salighet är alltigenom ett verk av Guds nåd, även om det beror på människans fria vilja, om hon vill anta eller förkasta den av Gud erbjudna nåden. Den religiösa människan tar redan här del i det eviga livet. Det har aldrig varit Boströms mening att genom sin religionsfilosofi göra den positiva religionsläran överflödig; tvärtom uppvisar han dess nödvändighet och fordrar åt densamma, liksom åt den positiva lagen, erkännande och helgd. Men då han ville rena gudsbegreppet från vissa antropomorfistiska förutsättningar, från vilka de, som formulerat den kristna kyrkans dogmer, ej kunnat fullt frigöra sig, framhöll han tillika, att det rent religiösa intresse, som i och genom dessa dogmer fixerats i bestämd läronorm, stundom i dem fått ett ofullständigt och ofullkomligt uttryck, och han trädde därför i skarp opposition mot de riktningar inom kyrkan, vilka strängt höll på sådana dogmer. Detta har givit anledning till den oriktiga föreställningen, att Boströms filosofi är i strid med kristendomen, vilket emellertid är så mycket orimligare, som icke allenast förhållandet mellan människan och Gud av såväl kristendomen som Boström uppfattas såsom fullt personligt, utan även den kristna troslärans grundsanningar -- lärorna om friheten och nåden, om människans och hela människosläktets synd och skuld ävensom deras försoning och återupprättelse -- dels redan av Boström blev upptagna i hans filosofiska lärobyggnad, dels genom en efter Boströmska principer mer i detalj utförd religionsfilosofi kunna fattas i sin fulla renhet och sitt fulla djup. Boström förkastar visserligen den läran att Gud är treenig och låtit sig födas såsom människa; men genom sin lära om Gud såsom på en gång transcendent och immanent grund till världen samt om mänskligheten såsom ett i strängaste mening organiskt helt sökte Boström göra det möjligt att renare och djupare uppfatta dessa dogmers innersta mening. Vidare framhåller han, att den juridiska tolkningen av försoningsläran (läran om satisfactio vicaria) vilar icke endast på den råa och hädiska åsikten att straffet är ett lidande, som Gud tillfogar syndaren till vedergällning för hans ondska, utan jämväl på den ytliga uppfattningen, att moralisk skuld och förtjänst skulle kunna överflyttas från den ene till den andre. Världsförsoningen kan enligt Boström icke bestå i annat än Guds nådeverksamhet till syndens upphävande och åstadkommandet av människans frälsning och salighet. Det är med andra ord icke Gud, som skall försonas med människan, utan människan, som skall försonas med Gud. För denna Guds nådeverksamhet utgör människan Jesus det specifika och högsta organet. Slutligen lär Boström -- med avgjort förkastande av läran om en evig fördömelse, såsom oförenlig ej endast med en förnuftig uppfattning av straffet, utan också med den förnuftiga världens strängt organiska sammanhang -- att människan, som efter detta livet har att genomgå en mångfald av livsformer, omsider skall uppnå det eviga livet i Guds rike, där all ondska, allt lidande och all strid upphöra och där varje varelse kommer i åtnjutande av det för honom, på grund av hans egendomliga väsende, möjliga måttet av liv och salighet. "Med detta evangelium slutar Boström sin religionsfilosofi".
Grunttanken i den Boströmska filosofien är således, att den sanna verkligheten utgör en osinnlig (andlig och evig) och likväl fullständigt bestämd (fullt konkret) verklighet, ett levande helt av alltigenom personliga väsenden, och att människans praktiska uppgift är att i den sinnliga världen med frihet förverkliga denna översinnliga värld. Även om denna filosofi ej blivit fullständigt utförd av sin stiftare och denna dess princip ej tillämpad på alla vetenskapens frågor (så finns till exempel estetikens allmännaste begrepp knappt mer än antytt), är dock av den store tänkaren genom denna princip en grund lagd för kommande forskningar. Den Boströmska filosofien har länge varit bestämmande för vårt lands forskningsarbete på det filosofiska området; men icke nog därmed: den har jämväl utövat stort inflytande på de övriga vetenskapsgrenarna, enkannerligen de närbesläktade, och därigenom verkat livgivande på svenska folkets hela andliga odling. Också ha de materialistiska och pessimistiska riktningar, som i våra dagar vunnit en så betydande terräng i de större kulturländerna, icke fått någon nämnvärd framgång hos vårt folk. Till sin innersta grundton är Boströms filosofi nationellt svensk och till sitt ursprung utan tvivel ett av de vetenskapliga uttrycken för det ädlaste och bästa hos det svenska folket.
Som författare och föreläsare utmärkte sig Boström genom en beundransvärd enkelhet och klarhet, liksom också genom en övertygelsevisshet, som väsentligt bidrar till att förklara det stora inflytande han utövade på sin samtid. Han ansåg sin egentliga uppgift vara den akademiske lärarens, som påverkar en bildningssökande ungdom, den där ännu ej har några fasta åsikter och därför kan vara mottaglig för nya sanningar. Blott ett fåtal av sina skrifter utgav han därför från trycket, förutom en del tidskrifts- och tidningsuppsatser: gradualdisputationen De pantheismi ad religionem habitu dissertatio (akademisk avhandling 1824). De nexu rerum cum deo ex ratione pantheismi positiones (1827, fragment), vilken röjer inflytande av Spinoza, Dissertatio academica triplicem amphiboliam legislationis practicæ in philosophia morum observandam adumbrans (1827-1929, fragment), De mente ac perceptione aphorismi (1839, fragment), Dissertatio de notionibus religionis, sapientiæ et virtutis earumBoströmue inter se nexu (1841; ny upplaga jämte översättning, med titeln "Om religionens, vishetens och dygdens begrepp samt deras förhållande till varandra", av L. Bygden, 1874), Satser om lag och lagstiftning (1845, 2:a uppl. 1871), Grundlineer till philosophiska statslärans propædeutik (1851, fragment; ny omarbetad upplaga, som ej heller blev avslutad), Grundlineer till philosophiska statsläran ("Allmännare delen", 1859, 2:a uppl. 1862), artikeln C. J. BOSTRÖM i "Sv. biogr, lex." (särskilt utgiven 1859 under titeln C. J. BOSTRÖM och hans filosofi), Grundlinjer till den filosofiska civilrätten (1859, 2:a uppl. 1872), Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar (1860), Anmärkningar om helvetesläran, våra teologer och prester allvarligen att förehålla (3 upplagor 1864).
Bibliografi
- 1998 publicerade Hilaritas förlag Filosofiska sentenser (ett urval ur Boströms religionsfilosofiska föreläsningar),
- och i 2002 Den förnuftiga viljans etik (ett urval ur Boströms etiska föreläsningar 1861).
Släkt
Christopher Jacob Boström var son till skeppstimmermannen Christopher Boström (1760-1829) och Elisabet Hortling (1768-1838). Han var farbror till statsminister Erik Gustaf Boström. Modern härstammade från den så kallade Bureätten. Denna släkt Boström är en gren av släkten Laestadius.
| Företrädare: Elias Fries |
Uppsala universitets rektor 1854–1855 |
Efterträdare: Carl Johan Malmsten |
| Företrädare: Carl Olof Delldén |
Inspektor vid Norrlands Nation i Uppsala 1854–1863 |
Efterträdare: Olof Glas |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
