Charles Peirce

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Charles Sanders Peirce)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Charles Sanders Peirce

Charles Sanders Peirce, född 10 september, 1839 i Cambridge, Massachusetts, död 19 april 1914 i Milford, Pennsylvania, var en amerikansk filosof. Han betraktas som pragmatismens grundläggare.

Charles S. Peirce (efternamnet uttalas som det engelska ordet purse) var son till den då högt respekterade matematikprofessorn Benjamin Peirce. Fadern hade stora förhoppningar på att sonen skulle välja en karriär inom matematik eller logik. Under en vistelse vid en internatskola blev Peirce intresserad av tyska filosofer som Schiller och Kant. Han beskriver många gånger hur framför allt Kant har influerat hans kommande filosofi. Matematik och logik blev under en tid perifera intressen medan filosofin blev av stor betydelse. Trots detta tog han en examen i kemi.

Familjen Peirce var nära bekant med familjen James som bodde i samma stadsdel. Pojkarna i familjen James, William och Henry, blev livslånga vänner till Charles. Gemensamma samtalsämnen när familjerna möttes var amerikanska naturfilosofer och Charles Darwin. Tillsammans med William James startade Peirce, 1871, Metafysiska klubben som var en diskussiongrupp för filosofer och vetenskapsmän. Där väcktes idéerna till den amerikanska pragmatismen. Dessa idéer kom ut i tryck första gången 1877 i artikeln "Att fixera tro" följt av artikeln "Hur våra idéer kan göras klara", 1878. Peirce nämner inte något om pragmatismen i dessa texter. Det var William James som i efterhand menade att Peirce hade lagt grunden för pragmatismen. William James som själv var en förespråkare för denna filosofiska riktning utvecklade sin egen variant. För Peirce var pragmatismen en handlingsteori där våra handlingar skall förstås relaterade till tro (eng. belief) och mening. Han ansåg att James med flera populariserade pragmatismen och gav den en alltför vid betydelse. En tid valde Peirce att kalla sin version för pragmaticism.

Peirce hade svårt att behålla en anställning någon längre tid. Särskilt inom universitetsvärlden. Hans första längre anställning var som fysiker vid ett statligt verk. Där ägnade han sin tid åt att förfina verkets mätmetoder och utveckla sina tankar om vetenskapsteori. Mycket av den vetenskapsteori som Popper företrädde var långt gångna tankar hos Peirce. Det var Peirce som införde termen fallibilism som senare har kommit att förknippas med Popper och den skolbildning som han lade grunden för. För Peirce var fallibilismen en självklar underkategori till pragmatismen. Den enda bok av Peirce som har publicerats under hans livstid behandlade hans forskning inom astronomi. Som kemist var Peirce verksam under en kort tid men han tog mer än hundra patent på uppfinningar som framför allt var ett resultat av hans kunskaper inom kemi.

Den längsta anställning inom något universitet hade han på Johns Hopkins University. Där undervisade han bland annat i filosofi, logik och psykologihistoria. Under denna tid hade han elever som John Dewey (filosof och pedagog), Thorstein Veblen (filosof och samhällsvetare) och Josiah Royce (matematiker) vilka förde hans idéer vidare. Peirce ansågs ha ett tveksamt leverne och led dessutom av en ansiktssjukdom vilket medförde att han ibland blev illa omtyckt i styrelser samt att han själv valde att dra sig undan. De sista åren av sitt liv levde han helt isolerat tillsammans med sin andra fru. Han satt i ett vindsutrymme (för att gömma sig från skuldindrivare) och skrev artiklar och texter till uppslagsverk. När Peirce hade avlidit valde den ekonomiskt utblottade hustrun att sälja hans samlade texter (färdiga och ofärdiga) till Harvard University. Det tog drygt två decennier efter hans död innan dessa texter började bli uppmärksammade.

Förutom att Peirce är förknippad som grundare av pragmatismen och har gjort sig ett namn inom vetenskapsteori och kunskapsteori så har han även fått ett visst inflytande inom matematik och logik. Idag är han också känd för att ha utvecklat en teckenlära, semiotik, som också den var en underkategori till hans pragmatism.

Bibliografi

  • Pragmatism och kosmologi (1990)
  • The essential Peirce. Selected philosophical writings, volume 1 (med texter från åren 1876-1893)
  • The essential Peirce. Selected philosophical writings, volume 2 (med texter från åren 1893-1914)
Personliga verktyg