Birger Stafsing
Från Rilpedia
Frans Birger Stafsing, född 21 april 1856 i Kolbäck, Västmanlands län, död 25 oktober 1922 i Djursholm, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör och uppfinnare.
Stafsing student i Uppsala 1875, avlade avgångsexamen från mekaniska fackavdelningen i Teknologiska institutet 1879 och från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad 1881, avlade examen för inträde i Väg- och vattenbyggnadskåren 1886, utnämndes till löjtnant där och blev 1903 överstelöjtnant. Han var ingenjör vid statens järnvägsbyggnader 1881-91, arbetschef för anläggning av Saltsjöbaden och Saltsjöbanan 1891-94, för vattenkraftanläggning vid Avestaforsen för Månsboverken 1893-94 och nya Djurgårdsbron 1895-97. Han var byråingenjör i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1894-98, t.f. byråchef i Telegrafstyrelsen (för linjebyrån) 1898-1902 och från 1902 byråchef i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (för ärenden rörande enskilda järnvägar).
Han bedrev även en mycket omfattande och uppmärksammad verksamhet som rådgivare och förslagsställare inom väg- och vattenbyggnadsfacket, särskilt för järnvägs-, vattenrätts- och vattenkrafts- samt grundläggningsärenden, såsom Stockholms järnvägsfrågor, Kapellskärsbanan, kraftverk vid Ljungafors, Ljusne strömmar, Siljans reglering m.m. Han var ledamot i kommittén angående förslag till stadgar för elektriska starkströmsanläggningar 1899-1901 och i den s.k. Södertäljekommissionen 1911, verkställande ledamot i Byggnadskommissionen för dubbelspåret Rönninge-Ström från 1912 och var tillkallad som sakkunnig för avgivande av förslag till Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation 1914-15.
Stafsing var 1895-98 redaktör för Teknisk tidskrifts avdelning för väg- och vattenbyggnad och utgav flera broschyrer, bl.a. Om nya infartsleder till Stockholm, Om ny kommunikationsled mellan Stockholm och Finland-Ryssland. Bland hans uppfinningar kan nämnas mekaniska pålkranar, isbrytarfartyg, skenskarv, sprängämnen, telefonhytt, mikrotelefon, telefonlås, lystringsvisare för telefoner, elektrisk kabel, bromsanordning och täckta telefonledningar.
Källa
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).