Från Rilpedia

Frans Birger Stafsing, född 21 april 1856 i Kolbäck, Västmanlands län, död 25 oktober 1922 i Djursholm, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör och uppfinnare.

Stafsing student i Uppsala 1875, avlade avgångsexamen från mekaniska fackavdelningen i Teknologiska institutet 1879 och från fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad 1881, avlade examen för inträde i Väg- och vattenbyggnadskåren 1886, utnämndes till löjtnant där och blev 1903 överstelöjtnant. Han var ingenjör vid statens järnvägsbyggnader 1881-91, arbetschef för anläggning av Saltsjöbaden och Saltsjöbanan 1891-94, för vattenkraftanläggning vid Avestaforsen för Månsboverken 1893-94 och nya Djurgårdsbron 1895-97. Han var byråingenjör i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1894-98, t.f. byråchef i Telegrafstyrelsen (för linjebyrån) 1898-1902 och från 1902 byråchef i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (för ärenden rörande enskilda järnvägar).

Han bedrev även en mycket omfattande och uppmärksammad verksamhet som rådgivare och förslagsställare inom väg- och vattenbyggnadsfacket, särskilt för järnvägs-, vattenrätts- och vattenkrafts- samt grundläggningsärenden, såsom Stockholms järnvägsfrågor, Kapellskärsbanan, kraftverk vid Ljungafors, Ljusne strömmar, Siljans reglering m.m. Han var ledamot i kommittén angående förslag till stadgar för elektriska starkströmsanläggningar 1899-1901 och i den s.k. Södertäljekommissionen 1911, verkställande ledamot i Byggnadskommissionen för dubbelspåret Rönninge-Ström från 1912 och var tillkallad som sakkunnig för avgivande av förslag till Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation 1914-15.

Stafsing var 1895-98 redaktör för Teknisk tidskrifts avdelning för väg- och vattenbyggnad och utgav flera broschyrer, bl.a. Om nya infartsleder till Stockholm, Om ny kommunikationsled mellan Stockholm och Finland-Ryssland. Bland hans uppfinningar kan nämnas mekaniska pålkranar, isbrytarfartyg, skenskarv, sprängämnen, telefonhytt, mikrotelefon, telefonlås, lystringsvisare för telefoner, elektrisk kabel, bromsanordning och täckta telefonledningar.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).