Antikrist
Från Rilpedia
- För boken av Friedrich Nietzsche, se Antikrist (bok).
Antikrist (av grekiskans anti, "mot", och Kristos, "Kristus"), "Kristi motståndare", djävulen i människogestalt eller djävulens tjänare, är en i den apokalyptiska framtidsbilden förekommande gestalt, som dyker upp redan i Danielsboken, i den "gudlöse", med drag lånade från Antiochos Epifanes, och sedan med drag av Herodes och Caligula med flera. Först i den kristna apokalyptiken har namnet troligen uppstått. Gestalten blev en stående figur i det apokalyptiska sceneriet först i århundradet efter Kristi födelse.
Särskilt sågs det antikristska i romerska kejsares anspråk på att dyrkas som gudar (Caligula, Nero, Domitianus med flera). Sådan är "syndens människa" (2 Tess. 2:3 ff.). "Vilddjurets tal", 666 (Uppenb. 13:18), ger, då man omsätter det i dess motsvarande hebreiska bokstavsvärde, till resultat namnet Neron Kesar, såsom tre tyska och en fransk bibelforskare på 1830-talet nästan samtidigt fann. Även andra uträkningar har gjorts, till exempel Lateinos, som av protestanterna tyddes som påven, och Lutheranos, som katolikerna läste. Flera judiska apokalyptiska utsagor och Uppenb. 17:10 ff. hänsyftar på den då gängse sägnen om Neros återkomst.
I Johannes första brev betecknar författaren irrlärarna såsom antikrister (2:18), och i de yngre breven är en falsk läras utspridande den antikristska verksamhetens viktigaste kännemärke. Även av kyrkofäderna betraktas merendels irrlärigheten såsom det företrädesvis antikristliga - ett åskådningssätt, som under senare tider går igen i katolikers och protestanters ävlan att med Antikristvärdigheten bekläda än Muhammed, än Luther, än påven, Napoléon Bonaparte, Adolf Hitler och så vidare.
Se även
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Antikrist, 1904–1926 (Not).
