Slaget vid Varna

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Anti-turkiska korståget)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Slaget vid Varna
Battle of Varna 1444.PNG
Datum 10 november 1444
Plats Nära Varna i Bulgarien
Utfall Avgörande osmansk seger
Stridande
Ungern, Polen, Kroatien, Tyskland, Bosnien, Bulgarien, Valakiet, Tjeckien, Ruthenien samt några albanska och armenska trupper. Osmanska riket
Befälhavare
Władysław III av Polen †, Janos Hunyadi Sultan Murad II
Styrka
Okänt(säkra källor) Okänt(säkra källor)
Förluster
Okänt Okänt

Slaget vid Varna, även kallat korståget vid Varna eller det anti-turkiska korståget, var ett av de största slagen under 1400-talet och ett av de mest lyckosamma för osmanerna. I detta slag krossade Osmanska riket under sultan Murad II de polsk-ungerska kristna arméerna.

Innehåll

Förspel

Den osmanske sultanen Murad II undertecknade i Belgrad efter ett förlorat fälttåg ett stilleståndsavtal med Ungern. Han överlät därefter tronen till sin 12-årige son Mehmed II. Men Ungern hade i hemlighet samarbetat för att skapa en enorm kristen armé mot osmanerna, med stöd av Venedig och påven Eugenius IV. Nådd av dessa nyheter återkallade Mehmed II sin far för att återta tronen och möta den kristna armén i Varna. Mehmed II skrev till sin far: "Om du är sultan, led dina arméer; men om jag är sultan så beordrar jag dig att leda armén". Murad II hade då inget annat val än att återta tronen, vilket han egentligen inte ville.[källa behövs]

Styrkor

En blandad enorm kristen armé, som mest bestod av ungrare och polacker, men även allierade från Tjeckien, påvliga ryttare, tyskar, bosnier, kroater, serber, bulgarer, valakier och ruthener, stod beredd för att möta den osmanska armén, som numerärt var helt underlägsen.

Den kristna armén var välrustad, men hade ändå utlovats stöd från Albanien, medan däremot styrkor från Konstantinopel aldrig anslöt sig.

Armén bestod av flera olika truppslag: fler än 6 000 tjeckiska skyttar, 40 000 serbiska infanterister och ryttare, 50 000 kroatiska elitsoldater, 80 000 polska riddare, 70 000 ungrare, 20 000 påvliga ryttare.[källa behövs]

Italienska skepp blockerade Dardanellerna, samtidigt som de skulle samla sig i Varna och segla till Konstantinopels kust för att hindra den osmanska armén från att marschera in i Europa.

Bosnierna, ruthenerna och de serbiska trupperna utgjorde sammanlagt 100 000 välrustade infanterister och ryttare.[källa behövs] De ungerska framstegen ingav goda förhoppningar och många kristna från Vidin, Orjachovo och Nikopolis följde med armén. Den 10 oktober samlades 50 000 ryttare från Valakiet.[källa behövs] Även prins Vlad Draculs son följde med ryttarna. Armenska trupper fanns också på den kristna arméns sida.

Slaget

Den 9 november 1444 nådde 325 000 kristna krigare Varna.[källa behövs] Dagen därpå anföll en osmansk styrka på 14 000 man (7 000 turkiska nomader och 7 000 osmanska kapikulu). Men trots att de kristna lyckades besegra den osmanska styrkan, förlorade de fler än 20 000 man. Sent på natten erhölls nyheter om att en liten osmansk styrka var på väg till Varna från väst. Hunyadi kallade under natten till ett kyrkomöte på hög nivå. Vid detta föreslog den påvlige legaten, kardinal Julianus Cesarini, ett tillbakadragande. Men den kristna alliansen var nära Varnasjön, varför Cesarini föreslog ett försvar ända tills den kristna flottan skulle komma. De kroatiska, bosniska och tjeckiska generalerna stödde honom, men Hunyadi avslog försvarstaktiken och sade: "Att fly är omöjligt, att ge upp är otänkbart, låt oss möta dem med Gud vid vår sida. Vi är mer än tre gånger så många som dem, låt oss strida med ära".[källa behövs] Władysław III accepterade att anfalla och den kristna armén, som nu bestod av cirka 315 000 man,[källa behövs] förberedde sig för morgondagen.

Morgonen den 10 november placerade Władysław III ut armén mellan Varnasjön och Frangenplatån. Två regementen med totalt 50 000 polska kungliga riddare och 50 000 ungerska soldater placerades i mitten av armén. Det valakiska rytteriet på 50 000 man lämnades som reserv bakom mitten. På den högra flanken placerades 40 000 man, ledda av biskop Jan Dominek av Varadin. Cesarini ledde de tyska och bosniska soldaterna. Biskop Eger och den kroatiske generalen, banen Franco Talotsi, ledde de kroatiska trupperna. Den vänstra flanken bestod av 80 000 soldater, ledda av Michael Szilagyi, broder till Hunyadi.

Det osmanska infanteriet bestod mestadels av azaper och janitsjarer, vilka placerades runt två höjder. Murad II beordrade dem att gräva ned sig i diket bakom två palissader. Osmanska sipahier samt akıncı-kavallerister placerades vid Frangenplatån.

Osmanska och arabiska sipahier anföll kroaterna, som leddes av Talotsi. Kroaterna avfyrade sina eldhandvapen mot dem och lyckades avvärja anfallet. En välutrustad kristen trupp (cirka 10 000 man) anfölls hårt av 5 000 osmanska sipahier och tillintetgjordes under närstrid. 2 000 kristna försökte fly, men dödades i träsken vid Varnasjön och Devnjafloden. Även Cesarini dödades. Bara Talotsis trupper lyckades fly bakom Wagenburg.

Władysław och Hunyadi placerade sina kungliga ryttare vid centern och det valakiska rytteriet beordrades att anfalla de osmanska och arabiska ryttarna, som var mycket få. 10 000 araber och 300 turkiska sipahier anföll valakierna. Men de arabiska ryttarna drabbades av panik och flydde. De osmanska sipahierna försökte desperat att försvara lägret, men misslyckades. Dock lyckades de nedgöra 2 000 valakiska ryttare. Rytteriet stormade lägret och fann stora rikedomar.[källa behövs]

Ytterligare osmanskt och arabiskt rytteri anföll Michael Szilagyis trupper. Det osmanska anfallet slogs tillbaka, men de anföll snart igen. Hunyadi beslutade sig för att hjälpa Michael Szilagyi och rådde kungen att vänta tills han återvände. Därefter samlade han ihop två enorma ryttarstyrkor mot de osmanska ryttarna. De lyckades med anfallet. De osmanska ryttarna (sipahierna) kämpade aggressivt och dödade många kungliga riddare, men de blev snart helt övermannade och nedgjorda. De arabiska ryttarna blev så förskräckta att de lyckades komma över Kamtjijafloden 30 km därifrån.

Européerna föreföll vara nära en seger, men kung Władysław struntade i Hunyadis förslag och anföll med 50 000 av sina polska elittrupper mot den osmanska centern. Polackerna lyckades besegra janitsjarerna, men kapikuluinfanteriet (inte fler än 8 000) anföll och krossade de polska riddarna. Många riddare flydde. Kapikuluinfanteriet var dock svårt skadat efter angreppet. Kungen Władysław satsade allt på ett sista kort med sina 300 riddare och försökte ta Murad II till fånga. Han dödades av Murad själv och hans riddare dödades av 50 stycken av sultanens privata livvakter kallade aykan. Kungens huvud blev avhugget och fört till det osmanska hovet. De återstående flyende riddarna dödades av osmanerna.

När Hunyadi återvände försökte han desperat att rädda kungens kropp, men det enda han kunde åstadkomma var flykt med sin återstående armé. De resterande kristna krigarna blev så panikslagna av bakslaget att de ägnade hela sin energi åt att fly norrut till Centraleuropa.[källa behövs] Många kristna avrättades eller såldes som slavar.

Efterdyningar

Det var ett förkrossande nederlag för de kristna, som förlorade fler än 50 000 krigare (inklusive alla som lämnades att dö på slagfältet). På den osmanska sidan finns inga säkra källor, men forskare tror att ungefär 15 000 man dödades (flest araber på grund av deras flykt). Denna stora seger var ett av de mest lyckade slagen i osmansk historia.

Nederlaget för de kristna medförde stora problem för européerna och skräcken för turkarna började växa och spridas genom Europa.[källa behövs] Slaget inledde också utvecklingen som ledde fram till Konstantinopels fall. Władysławs död ledde till att tronen gavs till Ladislaus V av Böhmen och Ungern.

I Bulgarien byggdes år 1960 ett museum, där vapen och rustningar av olika slag och från olika europeiska länder kan beses. En boulevard blev även uppkallad efter Władysław och en annan gata intill har fått namnet Hunyadi.

Władysław har en grav i katedralen vid Wawelslottet i Krakow i Polen, men graven är bara symbolisk. Władysławs huvudlösa kropp hittades aldrig. Det finns dock en legend som talar om att hans kropp låg begravd i en ortodox kyrka i Varna, som revs år 1902.

Källor

Personliga verktyg