Vänsterpartiet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Vänsterpartiet
Partiordförande Lars Ohly
Partisekreterare Anki Ahlsten
Gruppledare i riksdagen Alice Åström
Grundat 13 maj 1917
Huvudkontor Kungsgatan 84, Stockholm
Antal medlemmar 10 700 (7:e)
Politisk ideologi Feminism och Socialism
Nordiskt samarbetsorgan Nordic Green Left Alliance
Europeiskt samarbetsorgan New European Left Forum
Partigrupp i Europaparlamentet Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL)
Färg(er) Röd
Webbplats www.vansterpartiet.se
Lars Ohly i Almedalen 2006.

Vänsterpartiet, förkortat V, är ett svenskt politiskt parti, grundat 1917 som en utbrytning (till följd av uteslutning) ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Partiet har haft fyra olika partibeteckningar, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (19171921), Sveriges Kommunistiska Parti (19211967), Vänsterpartiet Kommunisterna (19671990) och nuvarande Vänsterpartiet sedan 1990. Partiet är det sjätte största i Sveriges riksdag och samtidigt det näst minsta, partiet är även det sjätte största medlemsmässigt i Sverige. Partiledare är Lars Ohly och sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Vänsterpartiet bildades av den revolutionära och kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna efter i praktiken en uteslutning 1917 och det nya partiet var med och grundade Komintern 1919. Partiet kantades inledningsvis av häftiga falangstridigheter och medlemmar uteslöts eller lämnade partiet, för att bilda nya socialistiska förbund. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och Vänsterpartiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Trots att Vänsterpartiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. Därefter kom partiet att reformeras av de så kallade "förnyarna" och kom att beteckna sig som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, snarare än kommunistiskt. I början av 2000-talet led "förnyarna" något av ett nederlag i maktkampen med de så kallade "traditionalisterna", vilket ledde till Vägval Vänsters bildande. Vänsterpartiet vill skapa ett socialistiskt samhälle med ekonomisk demokrati. Partiet menar att arbete är en rättighet och förespråkar en växande offentlig sektor, samt ett ökat skatteintag.

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vänsterpartiet har sitt starkaste stöd i Norrbottens läns och Göteborgs kommuns riksdagsvalkretsar.

Innehåll

Historia

Början

Huvudartikel: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1889–1917

De europeiska socialdemokratiska organisationerna var anslutna till den socialistiska andra internationalen som bildades 1889. Man bildade de första fackförbunden och kämpade för allmän och lika rösträtt. Internationella arbetarrörelsen splittrades när första världskriget bröt ut 1914 då de inte lyckades få en enad front mot kriget.

Arbetarrörelsen hade nu en skiljelinje mellan reformister som i flera länder ingick i nationella regeringar och förespråkade socialism med reformer, medan de revolutionära menade att man skulle fortsätta med den socialistiska revolutionen. De revolutionära falangerna började nu kalla sig kommunister.

1910-talet

I Sverige kom splittringen i Socialdemokraterna 1917. På den tionde partikongressen som hölls i februari inledde partiordföranden, Hjalmar Branting, med att det skulle bli ”en uppgörelsens dag”.[1] Vänsteroppositionen uteslöts och nästan samtliga medlemmar i ungdomsförbundet anslöt sig till organisationen. Den nya gruppen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) 13 maj 1917.[2] De ledande intitiativtagarna var bland annat Zeth Höglund, Ture Nerman,Fredrik Ström, Carl Lindhagen och Karl Kilbom.

1920-talet

Den första kommunistiska riksdagsgruppen i Andra kammaren 1922

SSV intog en antimilitaristisk och internationell hållning. Tillsammans med andra vänstersocialistiska partier var man med och grundade Tredje internationalen (Komintern) 1919. De ryska bolsjevikerna som i oktoberrevolutionen tagit makten och bildat Sovjetryssland blev ledande parti. År 1921 bytte SSV namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP) och anammade Kominterns 21 teser. År 1924 bröt sig en minoritet ut ur partiet tillsammans med ledargestalerna Zeth Höglund och Fredrik Ström efter en dispyt med kominterns ordförande Grigorij Zinovjev och den ökande centraliseringen i Komintern.

År 1926 organiserade SKP en fackföreningskonferens med ledamöter som representerade 80 000 arbetare.

År 1929 kom den största splittringen i partiets historia då Karl Kilbom och större delen av medlemmarna uteslöts av Komintern, och flera medlemmar lämnade partiet. Karl Kilbom bildade tillsammans med Nils Flyg ett eget SKP. Sverige hade nu ett SKP i Komintern och ett utanför. Det Kominterntrogna partiet leddes av Hugo Sillén och fick tre procent av rösterna i andrakammarvalet 1932 medan det kommunistiska partiet som leddes av Kilbom fick 5,32 procent.

1930-talet

De politiska förändringarna i Europa under början av 1930-talet föranledde en kursändring i Kominterns politiska linje. Kominterns sista kongress hölls 1935 och där fastslog man en enad front med samtliga partier som motsatte sig fascism, folkfront. Det främsta samarbetet var emellertid ”enhetsfronten” som enbart skulle bestå av arbetarklassen som representerades av socialistiska och kommunistiska organisationer. En del av dessa folkfronter deltog i val och bildade regering, till exempel i Frankrike och i Spanien.

Folkfronten segrade i valen som hölls 1936 till andra spanska republiken, i Frankrike satt en vänsterkoalition bestående av Frankrikes kommunistiska parti, socialistpartiet och ett radikalt socialistiskt i regeringsställning 19361938, likaledes i Chile 19321952.

Spanska inbördeskriget bröt ut 1936 när konservativa, fascistiska och nationalistiska krafter under militären Franco ledde en revolt för att krossa andra republiken med våld. Frivilliga internationella brigader åkte ned till Spanien för att försvara republiken, däribland uppemot 500 svenskar.

1940-talet

Andra världskriget var en svår period för partiet; SKP var den enda politiska kraften i Sverige som stödde den sovjetiska sidan i finska vinterkriget, och var enda riksdagspartiet som inte fick sitta med i Per-Albin Hanssons samlingsregering. Liksom resten av den kommunistiska rörelsen gjorde SKP 1939 analysen att kriget var ett imperialistiskt krig, en analys som i mångt och mycket präglades av Molotov-Ribbentroppakten som Sovjetunionen undertecknat med Tyskland.

Dessutom internerades många av partiets medlemmar under förevändningen att de kunde tänkas planera statsfientlig verksamhet. Den 2 mars 1940 utfördes ett attentat mot partiets tidning Norrskensflammans då redaktionen bombades. Fem människor dog.

SKP under ledning av Sven Linderot kom starkt tillbaka i andrakammarvalet 1944 där man fick rekordhöga 10,3 procent, delvis beroende på sovjetiska arméns militära framgångar och medverkande i att befria Europa från nazism. Partiet tillförskanskade sig nu en allt mer betydande roll i den svenska arbetarrörelsen.

År 1945 ledde kommunisterna metallarbetarstrejken som varade från februari fram till juli och omfattade 120 000 verkstadsarbetare.

Innan partikongressen 1944 växte nya linjer inom partiet fram, man antog det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och strök begreppet proletariatets diktatur från partiprogrammet.[3] Från och med nu skulle man inte vara lika distanserade till Socialdemokraterna och de ickekommunistiska fackliga representanter som valdes på arbetsplatserna. Man förespråkade istället en enad arbetarrörelse.

Medlemsantalet inför partikongressen 1946 ökade till runt 48 000 medlemmar från 21 234 medlemmar 1940.

År 1946 fick SKP 11,2 procent i de kommunala valen.[4]

1950-talet

Det stora inflytandet SKP fått i fackförbunden och genom metallarbetarstrejken 1945 minskade dock drastiskt när Tage Erlander på 1950-talet uttalade fackföreningarnas roll som slagfält mot kommunisterna. Årtionedet blev rent allmänt en nedgång för SKP. År 1951 blev Hilding Hagberg ny partiledare. Hagberg förde en utrikespolitik som präglades av lojalitiet mot Sovjetunionen, men ett närmande till Socialdemokratin på det inrikespolitiska planet.

Partiet startade flera frontorganisationer för att indirekt kunna verka för Sovjetunionen och dess satellitstater. På ordförandeposten brukade en socialdemokrat placeras, men organisationen drevs av kommunister. Nämnas kan Svenska Fredskommittén, Förbundet Sverige-DDR och Förbundet Sverige-Sovjetunionen.

1960–2000-talet

En förändringarnas tid för SKP blev 1960-talet. Sen det omvälvande året 1956 med Chrusjtjovs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar, bland andra C.H. Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johanson, började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

Under intryck av eurokommunismen bytte SKP den 16 maj[5] 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara tre procent av rösterna. Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den Sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

År 1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), den första ”ny-vänster”-organisationen i Sverige som inspirerats av maoismen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna ”gammelkommunistiska”-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Ironiskt nog kan detta ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979: utbrytarna kom inte in i Sveriges riksdag, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Lars Werner

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarposten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till det statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till Sovjetunionens fall.

Gudrun Schyman

Efter realsocialismens och kommunismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet 1991 kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti; vid riksdagsvalet 1998 erhöll det tolv procent av rösterna. Schyman uppmuntrade vidare de förnyare inom partiet som inte vill se sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna blev Vänsterpartiet allt i från 1998 ett mer aktivt stödparti, och slöt formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med socialdemokratiska regeringen.

I februari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken ”VägVal Vänster” i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan så kallade förnyare och traditionalister. Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén.

Lars Ohly

På kongressen i februari 2004 led ”förnyarna” dock ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, Plan B, som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av.[6] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.

Under partikongressen i januari 2006 led de så kallade förnyarna på nytt nederlag. I sitt öppningsanförande på kongressen uppmanade Lars Ohly ”fraktionsbildarna” till och med att lämna partiet. Kongressen ansågs som en slutpunkt för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil skärptes med antagandet av en valplattform med krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn (200 000 nya jobb med mera).

Partisymbol

En röd nejlika

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är dock symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. År 1889 beslöts att den 1 maj skulle vara arbetarrörelsens demonstrationsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge första maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), nuvarande Ung Vänster. När Vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

Valresultat

Valresultat i riksdasvalen sedan 1917.

I valet 2006 fick partiet 324 722 röster vilket var 5,85 procent av de avlagda rösterna.

Resultat i riksdagsval per kommun

Resultat i riksdagsvalet 2006 på kommunnivå

Landstingsval

  • 2002: 8,3 procent i genomsnitt för alla landsting; 438 136 röster i hela landet.

Kommunfullmäktige

  • Vänsterpartiet fick i valen till kommunfullmäktige 2002 sammanlagt 437 788 röster, vilket motsvarade 8,2 procent av de avlagda rösterna. Det var en minskning från 1998 med 2,0 procentenheter.

Europaparlamentet

År Andel av rösterna
1995 12,90 procent
1999 15,80 procent
2004 13,79 procent

Ideologi

Vänsterpartiet baserar sin politik på två teoretiska grundpelare – socialism och feminism. Man vill avskaffa kapitalismen och kämpar för ett socialistiskt samhälle utifrån marxistiska idéer. Feminism innebär att man anser att vi lever i ett patriarkat, alltså ett samhälle där män är överordnade kvinnor, och man arbetar för att avskaffa det.

Feminism är ett nytt begrepp i partiets partiprogram sedan 1997 – men man anser sig alltid ha arbetat för att stärka kvinnors rättigheter. Den feministiska teorin har växt in i partiet sedan 1960-talet, då kvinnokampen fick en teoretisk grund utöver marxismen.

Dagspolitiska frågor

  • 200 000 nya jobb i offentliga sektorn
  • Minskning av totalarbetstiden med sextimmarsdag som framtida mål
  • Allmän tandvårdsförsäkring
  • Utträde ur EU
  • Nej till EMU
  • Nej till EU:s grundlag
  • Stoppa företagsflytten
  • Försvar av den offentliga sektorn
  • Flyktingamnesti
  • Feministiskt självförsvar i gymnasieskolan
  • Nej till betyg och läxor, till förmån av läxläsning i skola och skriftliga omdömen i grundskolan.

Partiledare

Under de första åren (till 1924?) hade inte partiet någon formell partiordförande, endast ordförande för arbetsutskottet. Fram till och med kongressen 1964 utsågs partiordföranden av centralkommittén/partistyrelsen, därefter av kongressen.

Period Namn
1917 Carl Winberg och Zeth Höglund
1918 Ernst Åström och Karl Kilbom
1919–1920 Zeth Höglund
1921 Zeth Höglund och Karl Kilbom omväxlande
1923 Zeth Höglund
1924–1929 Nils Flyg
1929–1951 Sven Linderot
1951–1964 Hilding Hagberg
1964–1975 Carl-Henrik Hermansson
1975–1993 Lars Werner
1993–2003 Gudrun Schyman
2003–2004 Ulla Hoffmann (tillförordnad)
2004– Lars Ohly

Partisekreterare

Period Namn
1967–1982 Tore Forsberg
1982–1985 Bo Hammar
1985–1993 Kenneth Kvist
1993–1994 Maggi Mikaelsson
1994–2000 Lars Ohly
2000–2006 Pernilla Zethraeus
2006– Anki Ahlsten

Folkvalda

Riksdagsledamöter 2006–2010

Europaparlamentariker

Sidoorganisationer

Litteratur

Referenser

  1. Socialdemokraterna – Vår historia
  2. http://runeberg.org/nfco/0485.html
  3. Kommunism och Löfte – Arbetarrörelsen i skuggan av Sovjetunionen 1917–1991, sidan 141."
  4. Historisk statistik
  5. Panorama 67 - en bokfilm, red. Per-Erik Lindorm, utgiven av Bonniers Folkbibliotek, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1967 s. 109
  6. http://www.flamman.se/inrikes.php?id=1041
  7. Valresultat - Kommunfullmäktige

Yvonne Hirdman, Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945, avhandling i historia, Allmänna Förlaget 1974

Externa länkar


Personliga verktyg