Från Rilpedia

Frans Uuno Kailas, född 29 mars 1901 i Heinola landskommun, Finland, död 22 mars 1933 på ett sanatorium i Nice, Frankrike, begravd i Helsingfors på statens bekostnad, var en finskspråkig författare.

Författarskap

Uuno Kailas är mest känd för sina dikter. Fem diktsamlingar utkom under åren 1922-1931, samt postumt hans novellsamling som på svenska heter ”Rökskuggan”, utgiven 1941 med förord av Thomas Warburton, översättare och litteraturhistoriker. I den finns några dikter medtagna och i diverse litteraturbetraktelser samt på Internet kan man hitta ytterligare några. De är svåra att bedöma. Vissa är riktigt bra, andra inte, men det märks att han var en framtidens diktare, följde tidens strömningar och påverkades av författare som Edith Södergran, vars dikter han översatte till finska, med mera. Inte för inte var han en av de ledande gestalter bakom Fackelbärarna, även om han även publicerade sig i tidningsorgan som Helsingin Sanomat.

Novellerna är också delvis ojämna, men det märks att han blev intagen på sinnessjukhus år 1929 för tvångsföreställningar och självmordstankar. Nästan alla noveller berör sjuka människor som ser eller hör sådant medmänniskorna inte kan ta del av, schizofrena tendenser. Samtidigt är Kailas känslighet finstämd, som i novellen ”passar mig inte”. Den är aktuell för den handlar om lytt pojkes uppväxt och att han inte blir lycklig trots att han via ett kirurgiskt ingrepp blir så gott som botad från sin åkomma, för den yttre förändringen kan inte bli lyckad om man inte inombords först läks, så säger även läkarna även idag när det gäller plastikoperationer gällande bröstförstoringar, ansiktslyftningar eller penisförstoring. Projiceringen av känslor på ett fysiskt ting kan aldrig bli bra.

Döden är också ständigt närvarande i Kailas noveller, inte konstigt då han led av TBC och hade fått sin dödsdom av sin läkare. Tankar och känslor som uppkommer kring sin egen död får nog det uttryck som syns i varje novell. Dessa skulle kunna vara grogrund för korta skräckfilmer, nästan varje novell är i sin rekvisita så enkel med ett rum, sjukhuspersonal och en människa med galna tankar. Endast novellen ”Bruno är död” skulle kräva ett helt filmteam för att gestalta. Även hans ord kan citeras för sig själva, som visdomsord. Ett lysande exempel från sidan 160 är:

”Ty själen förmådde inte ta del i tankearbetet; den vilade orörlig som vattnet i bottnen av en djup brunn där stäven inte räcker ned.”

Myter

Det verkar finnas många myter kring Uuno Kailas författarskap, en handlar om att han tidigt blev föräldralös, men hans far Eevert Kailanen (senare Salonen och Salomaa) dog först 1952, dock är det sant att Uunos mor Olga (Honkapää) Salonen dog i barnsäng då Uuno var två år och det splittrade familjen för fadern gifte om sig och Uuno växte upp hos sina släktingar på moderns sida.

En annan var Aunus-expeditionen. Den var han tyst om tills de sista levnadsdagarna då han flackade omkring i Central- och Sydeuropa, då kom han tillbaka till minnena. År 1919 deltog han i en militär operation i Fjärrkarelen, målsättningen var att komma till Petroskoi och därmed säkra Aunus-området för Finlands räkning. Under kampanjen förlorade Kailas sin närmaste ungdomsvän Bruno Schildt under en av hans modiga expeditioner in i fiendeland. Kailas psyke var inte den starkaste och han valde att desertera slutligen, men infångades och straffades. Det spelade ingen roll för de finländska frikårerna var på reträtt efter att södra fronten hade fallit och trupperna drog sig tillbaka mot hemtrakterna. Den senare delen av berättelsen saknas i novellen ”Bruno är död”, men det gör inte den sämre för Kailas framställer sig inte som en hjälte, utan som den rädda och virriga artonåring som han var. Expeditionen var dömd att misslyckas från början då förnödenheter och manskap saknades för att kunna skapa framgång i stridigheterna, men dock var den inte vanvettig, för tjugo år senare kom stridigheterna att åter att skölja över den trakt och Finland lyckades under Fortsättningskriget att under ett par år hålla dessa trakter under sitt välde för att sedan år förlora både Fjärrkarelen och större delen av sitt eget kring sjön Ladoga och näset invid Sankt Petersburg. I Kailas sista brev 1933 till hans vän författarinnan Elsa Heporauta, hade han skrivit att han hade sett en dröm om Bruno. Den var nog orsaken till att novellen skrevs, och den känns också mer som en levnadsbetraktelse med geografiska namngivelser som Sordavala, Salmis, Aunus, Prääsä, Äänisjärvi, Syväri, Polovina, Ala-Viitana, Suojujoki, Petroskoi, Suolusmäki och Viitana, därtill beskrivningar av byarnas och landskapets utseende och människors levnadsvillkor.

Litteratur

• Uuno Kailas novellsamling: ”Rökskuggan, efterlämnade noveller” (”Novelleja”), Stockholm 1941. Översättning av Thomas Warburton.