Tibet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Den här artikeln behandlar den autonoma regionen Tibet i Kina. För det historiska landet Tibet, se Tibet (land).
Autonoma regionen Tibet
tibetanska : བོད་རང་སྐྱོང་ལྗོངས་
Bod-rang-skyong-ljongs
kinesiska : 西藏自治区?
(pinyin: Xīzàng zìzhìqū)
Staden Tingri i Tibet.Staden Tingri i Tibet.
Förkortning: 藏   (pinyin: zàng)
Typ av område: Autonomt område
(provinsnivå)
Huvudstad: Lhasa
29°39′11″N 91°07′53″O / 29.65306, 91.13139
Yta: 1 200 000 km2
Näst störst i Kina
Folkmängd: 2 740 000 (2004)
31:e folkrikast i Kina
Befolknings-
täthet:
2,2 inv./km2
Officiella språk: kinesiska
tibetanska
Ordförande: Jampa Phuntsok
Parti-
sekreterare
:
Zhang Qingli [uppdatering behövs]
Officiell webbplats
Tibets läge i Kina.
Tibets läge i Kina.

Tibet, eller formellt Autonoma regionen Tibet är en autonom region i Folkrepubliken Kina som grundades 1965. Tibets gamla statsledning, ledd av Dalai Lama, befinner sig numera i exil i Dharamsala i norra Indien. Kinas regering bestrider att Tibet var en suverän stat före år 1950.

Innehåll

Geografi

Engelskspråkig karta över tibetanska områden.

Tibet omfattar främst den tibetanska högplatån vilken är världens största och högsta platå med en medelhöjd på cirka 4 000 meter över havet. Det landområde där majoriteten av befolkningen före 1950 var tibetaner är väsentligt större än den autonoma regionen Tibet, kanske så stort som 2,2 miljoner kvadratkilometer. Detta beroende på att kineserna delade upp Tibet i tre administrativa områden efter ockupationen: TAR (Tibets autonoma region), Qinghai och Östra Tibet (Kham), som blev en del av Sichuan. Qinghai är före detta Norra Tibet, på tibetanska Amdo. Se även Baigong-rören.

Administrativ indelning

Den autonoma regionen Tibet motsvarar i stort sett den gamla tibetanska regionerna Ü-Tsang och Ngari samt delar av Kham. Regionen är numera indelad i en stadsprefektur och sex prefekturer (tibetanska: Sa-khul; ས་ཁུལ་):

Stadsprefektur

Prefekturer

Politik

Enligt Folkrepubliken Kinas konstitution från 1982 är Tibet en autonom region i vilken den tibetanska folkgruppen åtnjuter långtgående autonomi även om konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet.[1] I regel hämtas den autonoma regionens överhuvud, "ordföranden", alltid ur den tibetanska folkgruppen, liksom andra viktiga civila ämbeten i regionen. Regionens ordförande är sedan 2003 Jampa Phuntsok.

I praktiken utövar dock partisekreteraren i den regionala avdelningen av Kinas kommunistiska parti ett stort inflytande över politiken i regionen och denne har med ett undantag varit hankines. Sedan 2005 innehas den posten av Zhang Qingli. Dessutom utformas Tibetpolitiken centralt i Peking av en samordningsgrupp som lyder under enhetsfrontsavdelningen i partet och som utgörs uteslutande av hankineser. För närvarande består den av Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangzhan.[2]

Religion

Huvudartikel: Tibetansk buddhism

Före buddhismens införande dominerade en schamanistisk religion kallad bön. Den tibetanska buddhismen är till övervägande del en exakt kopia av den nordindiska mahayanabuddhismen som infördes i Tibet mellan åren 700 och 1150. Det har även funnits influenser från kinesiska buddhistiska skolor. Den tibetanska buddhismen har ofta missvisande kallats lamaism eftersom ordet Lama hänvisar till det tibetanska ordet för andlig lärare. Dalai Lama är den andlige ledaren för den största av skolorna inom tibetansk buddhism.

Historia

Tidig historia

Vista-xmag.png Detta avsnitt är en sammanfattning av Tibets historia

Landet Tibet formades under 600-talet och enades för första gången under kung Songtsen Gampo. Songtsen Gampo gifte sig med två prinsessor, Brikuti från Nepal och Wen Cheng från Kina. De båda prinsessorna var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.

Tibet har alltid haft komplicerade relationer till omkringliggande länder. Många krig har utkämpats med de olika folken i Kina, Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. De många krigen har avlösts av en stor mängd vänskapliga förbindelser och fredsfördrag. Det var bland annat genom ett sådant fördrag under 1200-talet som Djingis Khans son, Atlan Khan grundade Dalai Lama-traditionen.

Tibet under kinesiskt styre

De första åren

17-punktsöverenskommelsen.

Den 7 oktober 1950 omringade trupper ur Folkets befrielsearmé Tibet för att införliva regionen med den nyupprättade Folkrepubliken Kina. Den tibetanska regeringen försökte förgäves vädja till FN om intervention, men då detta misslyckades sände Dalai Lama en delegation till Peking, som leddes av Ngabö Ngawang Jigme och bestod av Dzasak Khemey Sonam Wangdi, Khentrung Thuptan, Tenthar, Khenchung Thuptan Lekmuun Rimshi och Samposey Tenzin Thondup. Den kinesiska delegationen bestod av Li Weihan, Zhang Jingwu, Zhang Guohua och Sun Zhiyuan. Den båda delegationerna undertecknade en överenskommelse på 17 punkter den 23 maj 1951 gav Tibet långtgående inre autonomi inom Folkrepubliken Kina.[3]

De första åren förflöt ganska väl och Dalai Lama upprätthöll goda förbindelser med Kinas centralregering och Mao Zedong, men 1955-1959 försämrades relationerna avsevärt. Kollektiviseringen av jordbruket i övriga Kina drabbade de tibetanska minoriteterna i Sichuan, Gansu och Qinghai hårt. Det stora språnget försämrade situationen ytterligare och flyktingar från dessa regioner strömmade in i Tibet och destabiliserade regionen. Relationerna mellan den lokala tibetanska regeringen och de kinesiska myndigheterna försämrades därmed avsevärt. Även USA börjar blanda sig i Tibets angelägenher och hjälpte CIA till att utrusta tibetanska upprorsmakare, vilket frös relationerna mellan USA och Kina ytterligare.

Upproret 1959

Vista-xmag.png Detta avsnitt är en sammanfattning av Tibetanska upproret 1959

I mars 1959 spreds ett rykte i Lhasa om att kineserna tänkte kidnappa Dalai Lama. Tibetanerna försökte skydda Dalai Lama genom att under flera dagar ockupera Norbulingka, Dalai Lamas sommarpalats, som då låg strax utanför Lhasas centrum. De vilda protester utanför Norbulinka ledde till att samarbetet mellan Dalai Lama och ockupationsmakten rasade helt. Dalai Lama flydde från Lhasa till fots natten 10 mars 1959. Han tog sin tillflykt till Indien och grundade i Dharamsala en exilregering och ett exilsamhälle. Enligt den kinesiska regeringen låg missnöje bland de före detta stora jordägarna i Tibet som förlorat jord och makt bakom försöket till uppror 1959.[4] Några dagar efter flykten påbörjas strider mellan kommunisterna och tibetanerna vilket resulterar i att 10 000 – 15 000 tibetaner stupar.[5] Dalai Lama börjar från Indien arbeta för ett självständigt Tibet. Panchen Lama stannade kvar i Kina men fängslades efter att ha skrivit en protestbrev till den kinesiska regeringen. 1965 omskapades Tibet som en autonom region i Folkrepubliken Kina.

Kulturrevolutionen

I augusti 1966 bröt kulturrevolutionen ut i det egentliga Kina och Röda garden bildades även i Tibet, där det snart bildades olika lokala fraktioner. "Rebellerna" organiserade sig i en fraktion som kallades "Gyenlog" efter det tibetanska ordet för "revolt" (གྱེན་ལོག་; wylie: gyen-log), medan representanter från den lokala partieliten skapade "Nyamdrel"-fraktionen efter det tibetanska ordet för "allians" (མཉམ་སྦྲེལ་; wylie: mnyam-sbrel). Gyenlog fick stöd av den regionale befälhavaren för den fjärde fältarmén, Zeng Yongya, som hade starka band till Lin Biao, medan Nyamdrel backades upp av Ren Rong som var politisk kommissarie i regionen. Hankineser och tibetaner fanns representerade i båda fraktionerna, men hankineser hade monopol på alla ledande ställningar.[6]

Hårda stridigheter bröt ut mellan de två fraktionerna, som båda gjorde anspråk på att företräda Mao Zedong, och kring 1968 rådde det i praktiken inbördeskrig i Tibet och den regionala partiavdelningen hade upphört att fungera. 1968 utgick Zeng Yongya som tillfällig segrare i maktkampen och utropade sig till ordförande i den revolutionära kommittén i Tibet, som nu ersatt både den civila regeringen och kommunistpartiet. Striderna mellan de två fraktionerna fortsatte dock, vilket bland annat gav upphov till en blodig incident i Nyemo i juni 1969, då anhängare till Gyenlog-fraktionen slaktade verkliga och föregivna anhängare till Nyamdrel under religiösa former.[7] I samband med Lin Biaos försvagade ställning avsattes Zeng av sin rival Ren Rong, som nu blev utnämnd både till partisekreterare i det återupprättade regionala kommunistpartiet och till ordförande i den autonoma regionen. Ren lyckades behålla sin ställning även efter Maos död 1976, vilket bidrog till att fördröja reformpolitikens införande i Tibet med flera år.[8]

Under hela kulturrevolutionen utsattes den tibetanska kulturen utsattes också för svår förstörelse och under åren 1966-1976 skall mer än 6 000 kloster ha förstörts i Tibet.[9] Ett stort antal sekulära och religiösa ledare utsattes för thamzing (འཐབ་འཛིང་; wylie: ʼthab-ʼdzing), ett slags politiska kampsessioner som ibland urartade i våldsamheter. En annan konsekvens av kulturrevolutionen i Tibet är att en grupp politisk radikala etniskt tibetanska partikadrer, som Ragdi och Pasang, lyckades skapa sig en relativ maktställning under kulturrevolution. Till skillnad från många andra grupper som tjänade på kulturrevolutionen lyckades dessa kadrer behålla sin ställning i partiapparaten efter de Fyras gängs fall och de framträdde sedan som en viktig opposition mot reformpolitiken[10]

Tibet under reformåren

1976 avled Mao Zedong och det förtrycket av den tibetanska kulturen lindras. På 1980-talet Den nye ledaren Hu Yaobang lovade att samtliga lamor i exil skulle kunna återvända till Tibet, varpå Dalai Lama sände en utvärderingsgrupp till Tibet, som mottogs entusiastiskt av lokalbefolkningen. Panchen Lama släpptes ut från fängelset och 1980 fick Tibet ökad religionsfrihet. I maj 1984 skedde dock en kursändring och partisekreteraren Yin Fatang förklarade att Dalai Lamas eventuella återkomst inte var önskvärd så länge som denne inte "medgav sina misstag".[11]

Åren 1984-85 ökade den hankinesiska invandringen till Tibet markant sedan den kinesiska regeringen slagit in på den "öppna dörrens" politik.[12] Den 27 september 1987 gick munkar och nunnor ut i öppen protest mot regeringen i Peking och flera öppna protester följde de närmaste åren, vilket åter väckte omvärldens intresse för regionen. Upploppen ledde till att den dåvarande partisekreteraren Wu Jinghua avskedades och ersattes med den mer hårdföre Hu Jintao, som införde undantagstillstånd under oroligheterna 1989.

1989 fick också Dalai Lama Nobels fredspris för sin förespråkande av en icke-våldslösning på Tibet-konflikten, men de tibetansk-kinesiska lider ett hårt bakslag då den tionde Panchen Lama avlider samma år.

1995 erkände Dalai Lama en 6-årig pojke som den nye Panchen Lama kort efter fängslas pojken och hans familj på okänd ort. samtidigt erkände den kinesiska regeringen en annan pojke erkänns som Panchen Lama av [13]

2006 öppnades Qingzang-järnvägen mellan Golmud och Lhasa, vilket skapade bättre kommunikationer mellan Tibet och det egentliga Kina. 2007 fick Dalai Lama USA:s högsta utmärkelse, vilket Kinas regering protesterade emot.

En till synes spontan kampanj mot centralregeringen inkluderande uppvigling och kravaller dras i gång av okända element i mars 2008. Våldsamheterna resulterar i flera oskyldiga skadade, och vandalisering mot lokal kommers, ambulanser, brandbilar och skolor. [14] Kinesiska polisiära insatser har i bemötandet av upploppen gått lugnt fram då de kinesiska ledarna "betonat behovet av att lyssna på klagomål, medla i tvistemål, undvika totalkonfrontation och undvika behovet av att sätta in militär, men när trupp inkallas tenderar de hellre att arrestera än att skjuta ner demonstranter".[15] Kinas representanter anser att det rör sig om upplopp organiserade av Dalai Lama och hans "klick"[16]. Se vidare Oroligheterna i Tibet 2008.

April 2008 Vid en presskonferens i Japan säger Dalai Lama att Kina "förtjänar verkligen" att hålla OS. - Trots de olyckliga händelserna i Tibet har min inställning inte förändrats.[17]

Kinas president Hu Jintao hävdadar att Kina är redo att tala med Dalai lama - förutsatt att denne avstår från att försöka splittra fäderneslandet, uppvigla till våld och sabotera Pekings olympiska spel.[18]

Utvärdering av det kinesiska styret

Ockupationen av Tibet har kostat hundratusentals tibetaners liv. Antalet offer i Tibet är svåra att skatta. Den tibetanska exilregeringen uppgav 1984 1 200 000 döda, det vill säga 25 procent av landets befolkning, vilket kan vara överskattat.[19] Å andra sidan visar de officiella folkräkningarna från 1953 och 1964 att folkmängden minskade från 2,8 till 2,4 miljoner, korrigerat för de som gick i exil, föddes och dog naturligt. Detta ger en svårtolkad ”överdödlighet” på 800 000.[20] Bevisvärdet i denna siffra är dock låg eftersom åtminstone folkräkningen 1953 torde ha skett under mycket osäkra förhållanden. Enligt statistik för senare perioder skall tibetaner ha haft en snabbare folkökning än hankineser och medellivslängden ökat mycket kraftigt.

Tibetfrågan och stödet till exilregeringen och tibetanska befrielseorganisationer sågs av CIA att ingå i den antikommunistiska verksamheten[21][22] På grund av Tibets geografiska isolering och att Tibet-frågan blev en del av det kalla kriget så finns det på väldigt många områden många helt motstridiga uppgifter om vad som egentligen hände i Tibet under 1950-talet. Troligen sände CIA fram till Nixons besök i Kina o början av 1970-talet systematiskt in agenter med uppdrag att stödja ett tibetanskt motstånd mot kommunismen.

Dalai Lama själv ställer sig numera utanför den politiska skalan: ”I'm not anti-communist or anti-Chinese, I want to develop peaceful relations with the Chinese. We should get over the unpleasant past.”[23], men har lovat på den tibetanska exilregeringens sida att aldrig återfödas på ett territorium kontrollerat av Folkrepubliken Kina[24].

Den kinesiska regeringens kontroll över regionen ses av tibetanerna som sammanvävd med kränkningarna av de mänskliga och demokratiska rättigheterna och uppmärksammades internationellt. Rasistisk diskriminering av tibetaner avhandlades vid FN:s Världskonferensen mot rasism 2001 [25]. Amnesty International har kontinuerlig bevakning av situationen i landet. Till exempel i årsrapporten från 2005 redovisar organisationen att i den autonoma regionen Tibet under Kinas styre har fängslats över 100 personer som Amnesty kvalificerat som samvetsfångar [26]. Likaså Human Rights Watch regelbundet följer upp och rapporterar om situationen i Tibet med övergreppen mot den tibetanska befolkningen [27]. Årsrapporten från 2006 tar upp situationen i Tibet.[28]

Tibet i populärkulturen

Det har kommit en rad böcker och filmer om Tibet.

Källor

  1. CONSTITUTION OF THE PEOPLE'S REPUBLIC OF CHINA
  2. "Tibet at a turning point"
  3. 17 Point Agreement
  4. Shakya (1999)
  5. Taylor (1995), s. 23.
  6. Shakya(1999), ss. 329, 343.
  7. Shakya (1999), ss. 343-47.
  8. Shakya(1999), s. 369.
  9. Taylor (1995), s. 24.
  10. Shakya (1999), s. 389.
  11. Shakya (1999), s. 398f.
  12. Goldstein (1997), s. 94.
  13. Shakya (1999), s. 440-7f.
  14. Dokumentär: "Tibet riot documentary" CCTV 14 mars 2008
  15. International Herald Tribune 15 mars
  16. Dokumentär: "Tibet riot documentary" CCTV 14 mars 2008
  17. Expressen 2008-04-11
  18. Svd 2008-04-12
  19. Uppgifterna från Kommunismens svarta bok som återger Pierre-Antoine Donnet Tibet mort ou vif (1990), Jasper Becker Hungry Ghosts: China's Secret Famine (1996), Vanya Kewley Tibet: Behind the Ice Curtain (1990)
  20. Räkneresonemanget enligt Kommunismens svarta bok
  21. World Tibet Network News, September 16, 1998: CIA Gave Aid to Tibetan Exiles in '60s, Files Show (LAT)
  22. http://www.etext.org/Politics/MIM/faq/tibet.html Maoist Internationalist Movement: "What about Tibet?"]
  23. Dalai Lama på ett möte arrangerat av den antikommunistiska World League for Freedom and Democracy
  24. den tibetanska exilregeringens sida
  25. Jampa: The Story of Racism in Tibet
  26. Amnestys Rapport 2005 (summering)
  27. Human Rights Watch Kina och Tibet sida
  28. http://hrw.org/wr2k6/
  • Goldstein, Melvyn: The Snow Lion and the Dragon: China, Tibet, and the Dalai Lama, University of California Press, Berkeley 1997. ISBN 0520212541. 
  • Shakya, Tsering: The dragon in the land of snows : a history of modern Tibet since 1947, Columbia University press, New York 1999. ISBN 0231118147. 
  • Taylor, Chris: Tibet, Lonely Planet, Hawthorn 1995. ISBN 086442289x. 

Se även

  • Vanya Kewley om rapporterna från Tibet:
    • Dokumentärfilm Tibet: A Case to Answer (1988)
    • Bok Tibet: Behind the Ice Curtain (1990)
  • Pierre-Antoine Donnet med rapportböckerna:
    • Tibet mort ou vif (1990)
    • Tibet: Survival in Question (1994)
  • Nordisk familjebok (utgiven år 1892): [1]
  • Tibets historia enligt officiell kinesisk version: [2]
  • Tibetinfor (kinesisk hemsida på engelska) [3]

Koordinater: 31°42′20″N 86°56′25″O / 31.70556, 86.94028

Personliga verktyg