Stockholmssyndromet
Från Rilpedia
Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja – fångar – utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna. Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Stockholmssyndromet kan beskrivas som en relation mellan förövare och offer i en gisslan- eller kidnappningssituation där offret tar parti för förövaren mot polisen. Syndromet har undersökts noga av olika forskare och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en som gisslan. Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.
Syndromet är uppkallat efter det berömda Norrmalmstorgsdramat, efter ett rån mot Kreditbanken på Norrmalmstorg, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973. I det fallet fortsatte offren att försvara kidnapparna även efter att deras sex dagars fysiska kvarhållande var över. De visade också ett tystlåtet uppträdande i de efterföljande rättsprocesserna. Uttrycket myntades av kriminologen och psykiatern Nils Bejerot, som assisterade polisen under rånet, och hänvisade till syndromet i en nyhetssändning.
Från början kallades syndromet för Norrmalmstorgssyndromet i Sverige, men utomlands blev det känt som The Stockholm Syndrome. Denna utländska term har sen lånats tillbaka till svenskan och blivit i stort sett allenarådande även i Sverige. Numera används den ursprungliga termen mycket sällan.
Begreppet har sedan det myntades använts av många psykologer världen över. Det har förekommit i många filmer och TV-serier, bl.a. i Bond-filmen Världen räcker inte till från 1999.
