Socialism med kinesiska särdrag
Från Rilpedia
 Om den politiska ideologin: |
|
| Socialism |
|
| Riktningar | |
|
Anarkism |
|
| Vetenskap | |
| Influenser | |
|
Arbetarrörelsen |
|
| Idéer | |
|
Egalitarism |
|
| Huvudartiklar | |
|
Socialismens historia |
|
| Geografiska grenar | |
|
Afrikansk socialism |
|
| redigera |
Socialism med kinesiska särdrag (traditionell kinesiska: 具有中國特色的社會主義; förenklad kinesiska: 具有中国特色的社会主义 [ lyssna ]; pinyin: Jùyǒu Zhōngguó tèsè de shèhuìzhǔyì) är beteckningen på den officiella ideologin i dagens Kina. Socialism med kinesiska särdrag är en typ av socialistisk marknadsekonomi och skiljer sig från blandekonomi och marknadssocialism i det att staten visserligen behåller ägandet av stora företag, men inte använder sig av denna ägandemakt för att intervenera på marknaden och påverka de priser som satts av marknaden.
Innehåll |
Historia och huvuddrag
Kinas kommunistiska parti anslöt sig inledningsvis till marxismen som man fann den i det unga Sovjetunionen, men sedan Mao Zedong under Den långa marschen tagit ledningen över partiet från de mer renlärigt Moskvatrogna kom han att utveckla en egen variant av den, senare i Väst kallad maoism, som han såg som anpassad efter den kinesiska verkligheten med en nyss genomförd (1911) borgerlig revolution men utan ett stort stadsproletariat. Revolutionen skulle därför istället bygga på bondeklassen, som Mao såg som den sant revolutionära i Kina.
I maoismen som den kom att tillämpas fanns ett stort mått av avståndstagande från vad som sågs som västerländska/kapitalistiska tekniker, och två år efter Maos död, 1978, slog Kinas nye ledare Deng Xiaoping (som både under 1960- och 1970-talet råkat illa ut till följd av sin pragmatiska hållning) in på en radikalt annorlunda väg mot den kommunistiska utopin.
Med de 1979 formulerade Fyra kardinalprinciperna ville Deng, inte minst för de reformkritiska inom partiet, visa att hans politik var en vidareutveckling av den kinesiska kommunismen och ingen form av kapitalism eller ett steg i riktning mot en liberal demokrati. Enligt de fyra kardinalprinciperna ska Kina hålla fast vid:
- Den socialistiska vägen
- Folkets demokratiska diktatur
- Kommunistpartiets ledande roll, och
- Marxism-leninism och Mao Zedongs tänkande (Maoism).
Den socialistiska vägen
Den marxistiska historiesynen bibehålls. Historien ses som en ständig kamp mellan olika klasser, där den ledande klassen under varje epok upprättar ett samhällssystem som gynnar den egna klassen på de andra klassernas bekostnad. Skiften mellan olika epoker, dvs olika klassers herravälde, sker genom revolutioner. Det sista och högsta stadiet i denna utveckling är proletariatets diktatur och innebär upplösandet av alla klasser.
Folkets demokratiska diktatur
Begreppet formulerades av Mao Zedong och ansluter nära till Lenins idéer. Folkmajoriteten utövar en diktatur över mindre grupper i samhället med avvikande åsikter. Folkmajoritetens vilja representeras av Kommunistpartiet.
Kommunistpartiets ledande roll
Leninismens mest grundläggande teorem. Kommunistpartiet utgörs av en liten elit utbildad i marxistisk teoribildning. Deras uppgift är att styra samhället och dess utveckling för att på snabbast och mest harmoniska sätt uppnå målet: att realisera övergången från socialism till kommunism.
Marxism-Leninism och Mao Zedongs tänkande (Maoism)
Delvis en upprepning av ovan nämnda kardinalprinciper. Marxismen innebär en marxistisk historiesyn, Leninismen innebär Kommunistpartiets roll som katalysator i revolutionen och dess ledande roll i samhället därefter. Maoismen är en samlingsbeteckning på Mao Zedongs bidrag till den kommunistiska teoribildningen, bl a innefattande Maos teori om bondeklassen istället för industri-proletariatet som revolutionens primära agent och hans teorier om gerillakrigföring, Det långvariga folkkriget.
Deng Xiaoping-teori
Deng Xiaoping-teori är en sammanfattningsbeteckning på Deng Xiaopings eknomisk-politiska teoribildning. Enligt denna befinner sig Kina sedan 1949 fortfarande i "det första stadiet av socialism" enligt Marxs historieteori. Detta är ett övergångsstadium mellan bourgeois kapitalism och fullständig kommunism. Det är därför inte ideologiskt fel att exempelvis återinföra ett mot Väst öppet marknadsekonomiskt system om ett sådant gynnar ekonomisk utveckling och därigenom framåtskridandet mot det slutliga historiska stadiet kommunism. Även i Sovjetunionens tidiga historia gjordes experiment med marknadsekonomi (1920-talets NEP - Ny ekonomisk politik)
Mao Zedongs ekonomiska politik hade kännetecknats av att den nära följde Stalins modell av statskapitalistisk centralstyrd planekonomi. Dengs ekonomiska politik kännetecknades i motsats till denna av en pragmatisk flexibilitet, vars kärna fångas av några välkända Deng-citat: "Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt", "korsa floden kännades efter stenarna" och "sök sanning från fakta".
Deng Xiaopings reformpolitik, och partiets roll som representant inte bara för det i det gamla klassamhället utsugna folket har vidare befästs genom Jiang Zemins "viktiga tanke om De tre representationerna".
Utländsk debatt
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Den politiska utvecklingen i Kina efter Mao Zedongs död år 1976, gör att många utländska bedömare, inte minst i Väst, frågar sig vad som är kommunistiskt med dagens Kina bortsett från kommunistpartiets maktmonopol, vilket också har inneburit en omvärdering av tidigare förkastade delar av den kinesiska kulturtraditionen och ett uppsving för kulturnationalism.
Anledningen till denna debatt är att termen kommunism i västerländska länder oftast förknippas med statskapitalism. Statskapitalism, till skillnad från västerländsk privatkapitalism, innebär att staten ackumulerar stora ekonomiska resurser som sedan investeras för att bygga upp industrier och produktionsmedel. Sovjetunionen och dess satellitstater i Östeuropa använde sig av statskapitalism som ett medel för att åstadkomma den nödvändiga ekonomiska utveckling som skulle leda fram till verklig kommunism, dvs det tillstånd då alla människors grundläggande materiella behov är tillfredsställda och de kan uppnå självförverkligande. Det är dock viktigt att förstå att statskapitalism inte är liktydigt med kommunism, utan endast ett medel ett kommunistparti i regeringsställning tar till för att snabbare nå det historiska stadiet kommunism.
Det finns dock inget i marxistisk teoribildning som stipulerar att statskapitalism är ett nödvändigt stadium på vägen mot kommunism. Enligt marxistisk teoribildning är bourgeois kapitalism och socialism historiska stadier som föregår verklig kommunism. Under dessa stadier kan olika kapitalistiska metoder användas för att nå närmare det historiska slutmålet kommunism, inkluderande både privatkapitalistism och statskapitalism. Varken Sovjetunionen och dess satellitstaters eller Kinas ledare har någonsin hävdat att deras respektive länder uppnått det slutliga stadiet kommunism. De har hävdat att de varit 'socialistiska länder' styrda av kommunistpartier, dvs partier som arbetat för målet att realisera det slutliga historiska utvecklingsstadiet: kommunism.
Det finns därmed ingen teoretisk inkonsekvens i att Folkrepubliken Kina styrs av ett Kommunistparti och refererars till som en 'socialistisk stat', trots att landet valt att arbeta efter en privatkapitalistisk modell.
