Smalspår

Från Rilpedia

Version från den 17 maj 2009 kl. 08.13 av TXiKiBoT (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Ett smalspårigt tåg vid Stockholms östra station på Roslagsbanan

Smalspår är en järnvägsterm som betyder att spårvidden är mindre än 1 435 mm. Det vanligaste smalspåret i Sverige var (och är) 3 svenska fot eller 891 mm och kallas ibland för "smalspårets normalspår" eller "trefotabanor".

Den näst vanligaste smalspåriga spårvidden i Sverige var 1067 mm, eller sk kapspår. Den fanns bland annat på merparten av järnvägarna i Blekinge och vidare på linjer till Halmstad och Växjö. Spårvidden är dock väldigt vanlig utomlands, t ex i Japan, Sydafrika och Australien.

Andra relativt vanliga smalspår är 802 mm, som till exempel Hällefors-Fredriksbergs Järnväg, och 600 mm, som till exempel Kosta-Lessebo Järnväg.

Smalspåriga järnvägar byggdes av privata företag (ofta med kommunalt stöd) därför att de var billigare i anläggning och drift. Omfattande nät byggdes i Västergötland och Småland-Östergötland, därutöver ett antal mindre nät och isolerade sträckor. Statens Järnvägar byggde inte smalspår, men övertog en mängd sådana linjer under järnvägsförstatligandet, vilka moderniserades fram till 1950-talet parallellt med ombyggnad till normalspår eller avveckling.

Speciella lok och vagnar måste byggas för varje spårvidd, även om vissa fordon har byggts om. För att utväxla gods mellan smalspår och normalspår måste det lastas om, men efter hand infördes smalspåriga överföringsvagnar, på vilka man lastade normalspåriga godsvagnar och därmed slapp omlastning. Mot slutet gick nästan all godstrafik på detta sätt; SJ drog godsvagnar från smalspårsnätet till närmaste station med normalspår även om det fanns en närmare smalspårig förbindelse. De sträckor som hade mest trafik byggdes också om till normalspår. Vad gäller persontrafiken fick passagerarna alltid byta tåg själva i Sverige. Det finns dock personvagnar som kan byta spårvidd. Så sker för tåg till Spanien och Ryssland från övriga Europa, då dessa länder har bredspår.

Den sista smalspåriga järnvägen i Sverige med reguljär persontrafik är Roslagsbanan. Den sista banan med godstrafik var den 63 km långa och 891 mm breda sträckan Deje-Hagfors på den privatägda NKlJ (Nordmark-Klarälvens Järnvägar) som lades ned 1990. SJ:s sista sträcka med persontrafik var Växjö-Hultsfred-Västervik, nedlagd 1984; sista sträckan med godstrafik var Finspång-Hjortkvarn, nedlagd 1987, båda med spårvidd 891 mm. Den sista sträckan med 1 067 mm spårvidd var Karlshamn-Ryd som hade godstrafik till 1979, då den inställdes på grund av banans dåliga skick, med formell nedläggning 1981. I övrigt återstår ett antal museijärnvägar med spårvidd 891 eller 600 mm.

Delstaten Sachsen har det största smalspårnätet i Tyskland och har spårvidden 750 mm. Mellan Radebeul och Radeberg finns än idag en smalspårsträcka, "Der Lössnitzdackel", "DR Schmalspur-Kursbuchstrecke 509" från 1883. Den är 17 km och trafikeras med gamla ånglok.

Lite kuriosa

  • Växjö har haft tre olika spårvidder på bangården. Dels normalspår, 1 435 mm, dels vanligt smalspår, 891 mm, för trafiken norrut mot Västervik och "blekingespårvidden", 1 067 mm, som gällde på banorna i Blekinge med utstickare till Växjö och Halmstad.
  • Treskensspår, dvs en kombination av normalspår och smalspår, finns på sträckan Västervik - Jenny. Treskenspår kan också vara en kombination av normalspår och bredspår eller smalspår och bredspår.
  • På sträckan Kimstad-Norsholm i Östergötland fanns en tid tre spår på samma banvall: Dels stambanans normalspåriga dubbelspår, dels ett smalspår som ingick i det östgötska smalspårsnätet.

Spårväg

Även spårvägar kan vara smalspåriga. En vanlig spårvidd för spårvägar är 1000 mm, dock inte i Sverige. I Sverige var det endast stadsspårvägen i Kiruna och Ulricehamn, som var meterspåriga elektriska spårvägar. I övriga svenska spårvägsstäder använde man normalspår 1435 mm.

Meterspårväg (spårvidd 1000 mm) har även Göteborg haft. Men det var under hästspårvägens tid. 1878-1902. 1902 löste dåvarande Göteborgs stad ut det engelska spårvägsbolaget som trafikerade stadens hästspårvägssystem, och breddade spåret till normalspår 1435 mm samt elektrifierade nätet med 600 volt likspänning. En del gamla hästspårvagnar sparades och byggdes om till normalspåriga släpvagnar eller senare till likvagnar som framförallt användes under pandemin "Spanska sjukan" som härjade ungefär samtidigt som första världskriget.

Göteborgs stadsmuseum har en hästspårvagn bevarad, denna deponeras hos Spårvägssällskapet Ringlinien dessvärre vet man inte så mycket om denna vagn, men den är sannolikt byggd i England på 1880-talet. Denna hästspårvagn är idag körklar och byggdes om till normalspår inför Göteborgs Spårvägars 50-årsjubileum 1929. Vagnen var senast ute på stan under GS 125-årsjubileum och drogs då av hästen "Sir John" inlånad från Nordhallänningarnas körsällskap, då hästar inte ingår i Ringliniens ordinarie dragkraft, ej heller som medlemmar i föreningen, ännu.

Se även

Personliga verktyg