Sarah Bernhardt

Från Rilpedia

Version från den 26 maj 2009 kl. 12.40 av JAnDbot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt (eg. Henriette-Rosine van Hard), född 23 oktober 1844 på ön Belle-ile, Frankrike, död 26 mars 1923 Paris, Frankrike, fransk skådespelerska.

Biografi

Bernhardt var dotter till en holländsk-judisk musiklärarinna, Judith, och en fransk adelsman vid namn Edouard Bernard. Bernhardt blev på faderns föranstaltande döpt och uppfostrad i ett kloster i Versailles. Hon genomgick Paris-konservatoriet 1858-62 och gjorde därefter en föga bemärkt debut på Théâtre français, med den påföljd att hon för några år försvann från scenen. Från 1867 gjorde hon med sin ungdomliga grace och sin berömda stämma lycka på Odéon-teatern såsom Cordelia i Lear, Zanetto i Coppées Le passant och drottningen i Hugos Ruy Blas. Sedan hon under det fransk-tyska kriget ägnat sig åt de sårades vård, anställdes hon 1871 vid Théâtre français, gällde där snart som den yppersta tragédienne sedan Rachels dagar och antogs till societär 1875. Hennes glansroller blev Phèdre, Zaïre, hjältinnan i La fille de Roland (av Bornier), Berthe de Savigny i Feuillets Le sphinx, Chérubin, Doña Sol i Hugos Hernani, Andromaque och Mrs. Clarkson i L’étrangère (av Dumas). Genom sina beryktade excentriciteter råkade hon 1879 i onåd hos teaterns styrelse, men medföljde ändå dess trupp på en turné till London samma år och vann där, efter hand, fullständig framgång. Våren 1880 bröt hon sitt kontrakt med Théâtre français och dömdes därför till höga böter men blev trots det ännu ryktbarare, uppträdde åter i England och skördade stora inkomster på en konstresa i Nordamerika. Hon utsträckte därefter sina triumffärder till södra Frankrike, Italien, Holland, Österrike, Ryssland, Danmark med flera länder. Den 24 maj 1883 kom hon till Stockholm, och tog med ett sällskap på 22 personer in på Grand Hotel. Hon uppträdde därefter den 29 och 30 maj på Kungliga Stora Teatern med "Fédora" i 4 akter. Sarah Bernhardt besökte även kung Oscar II och fick då motta medaljen Litteris et Artibus med kunglig krona i briljanter.[1]

1882 gifte Bernhardt sig med en aktör, J. Damala, men efter halvtannat år kom det till en uppseendeväckande brytning (han dog 1889). Bernhardt övertog 1882 med sin son Maurice Bernhardt Ambigu-teatern i Paris, kreerade samma år Sardous Fédora på Vaudeville-teatern och köpte 1883 Porte-Saint-Martin-teatern, vid vilken hon först bland annat spelade Froufrou och Marguerite Gautier. Sardou skrev för henne de historiska skådespelen Théodora (1884; mer än 300 representationer på rad) och La Tosca (1887). Färder till England och Amerika bragte henne nya rikedomar, som hon lika fort slösade bort. Till hennes triumfer lades Cléopatre (av Sardou och Moreau) och Jeanne d’Arc (av Barbier), bägge 1890. 1891-93 besökte hon Nord- och Sydamerika, Australien och flera av Europas huvudstäder. Hon blev 1893 direktris för Renaissance-teatern och öppnade 1899 Sarah-Bernhardt-teatern i gamla Théâtre lyrique vid Châtelet-torget, där hon själv gav gestalt åt de manliga huvudrollerna i Hamlet och Rostands "L’Aiglon". 1902 uppträdde hon åter i Stockholm och för första gången i Berlin, som hon dittills av ett visst tyskhat undvikit. Hon har haft stor ekonomisk framgång med sina teaterföretag. Sarah Bernhardt var på scen en magnetisk personlighet. Hennes spel hade enligt tidens kritiker en förvånande makt att väcka emotion; i dödsscener utvecklade hon en realism och ett patos av högst raffinerad art. Hennes "gyllene röst kan än kuttra som en turturdufva, än rasa som en tiger".

Bernhardts förhållande till filmen var en blandning av hat och kärlek. Hon gjorde filmdebut 1900 i Le Duel d'Hamlet och förklarade efter inspelningen att hon hatade detta medium; likväl spelade hon in ytterligare en film, La Tosca 1908. Det sägs att hon därefter krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Hon medverkade i ytterligare några filmer under 1910-talet. Hon fortsatte dock sin karriär på scen - bland annat spelade hon som 70-åring huvudrollen som den blott 15-åriga Jeanne d'Arc.

Driven av viljan att på alla sätt göra sig bemärkt sysslade hon även ganska flitigt med bildhuggarkonst och utställde byster i brons och marmor samt den patetiska gruppen "Efter stormen" (i gips) med mera. Hon sysslade även med målning, skrev ett par teaterpjäser och fantastiskt skildrat en uppstigning i ballon captif (Dans les nuages, 1878). I april 1904 började hon i den engelska tidskriften "The Strand magazine" offentliggöra sina memoarer.

När Bernhardt var 71 år gammal drabbades hon av svåra smärtor i sitt ena ben som hon skadat när hon ramlat ner från en balustrad; benet hade gipsats men ville aldrig läka ordentligt. Till sist angreps benet av kallbrand och läkarna tvingades amputera det. Hon klarade operationen med glans och fortsatte sin skådespelarkarriär haltandes på träben alternativt bärandes omkring i en specialbeställd handgjord bärstol. 1923 spelade hon in sin sista film, La Voyante - filmen spelades in i hennes hus, som mer eller mindre gjordes om till en filmstudio. Hennes hälsa blev allt svagare under inspelningen, och hon beställde en likkista i rosenträ, klädd med vitt siden, som stod på hedersplatsen i hennes hem. Hon provlåg den ofta, då hon draperade sig med vackra blommor, och sov till och med i den till och från.

När hon avled, nästan 79 år gammal, fördes hon genom Paris till Père-Lachaisekyrkogården, och gatorna kantades av hundratusentals gråtande människor som kastade blommor på kistan.

Filmografi

Noter

  1. Oscar II och hans tid 1872-1907, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13375-5 s.163


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg