Runsten

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 13.42 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Runstenarna var ofta ursprungligen målade.

En runsten är en sten, monolit, försedd med runor, inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet

Innehåll

Runstenarnas tid och sammanhang

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 200 och år 1130. Runor användes även senare i isolerade områden i Sverige och Norge, men runstenar slutade man i princip helt att resa före år 1100. Runstenarna restes i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark och de områden som hade betydande nordiskt inflytande.

Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med den äldre runradens runor. Ofta saknar de ornamentering. Under denna period är också antalet stenar som reses i de södra runstensområdena (Danmark, Götaland och även Norge) lika stort eller större än antalet som reses i norr (framförallt Svealand). Dessa är ofta mer litterära än de senare, och flera av de mer kända stenarna är från denna tid, som Rökstenen, Sparlösastenen och Björketorpsstenen.

Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresningen, med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig, och rest Jellingestenen.

Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna

— Jellingestenen

Seden spred sig sedan norrut, och man reste runstenar i någon generation i varje område innan man tröttnade, med ett undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.[1] Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort det och det, och dog så och så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.[2]

Stilar och datering

Huvudartikel: Runstensstilar

Runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper, baserat på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader. Stilgrupperna används för att datera stenarna. Stenarna från omkring år 1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har komplicerade och eleganta mönster. Stenarnas orm- eller drakslinga är ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan utsmyckning förekom på allt från silverbroscher till träsnideri på vikingaskepp liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.[3] Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige:

  • Rak = ca 980 till ca 1015
  • Fp = ca 1015 till ca 1050
  • Pr1 = ca 1010 till ca 1050
  • Pr2 = ca 1020 till ca 1050
  • Pr3 = ca 1050 till ca 1080
  • Pr4 = ca 1060 till ca 1100
  • Pr5 = ca 1080 till ca 1130 e. Kr.

Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som Pr1-Pr2.[3]

Runstenarnas utbredning

Järsbergsstenen (Vr 1), en typisk tidig runsten

Runstenarna restes företrädesvis i Sverige, dessutom i Danmark och Norge och områden under danskt eller norskt inflytande, speciellt de Brittiska öarna.

Område Antal inskrifter Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument
Uppland 1468 1328
Södermanland 452 437
Östergötland 446 414
Västergötland 313 160
Småland 190 139
Öland 182 157
Närke 39 31
Västmanland 36 29
Gästrikland 23 22
Hälsingland 20 18
Medelpad 18 18
Bohuslän 15 7
Värmland 8 4
Dalarna 5 2
Jämtland 4 1
Lappland 1 0
Gotland 408 68
Summa Sverige 3628 2835
Norge 1649 133
Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland) 962 267
Brittiska öarna 124 56
Grönland 102 0
Island 49 19
Irland 15 1
Färöarna 9 0
Övriga områden 39 3
Summa övriga världen 2950 479
Summa totalt 6578 3314


Siffrorna tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I Övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, som de gotiska runorna.

Teknik

Kors på äldre svensk runsten

Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.

Ornamentik

Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.[4]

På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.[5]

Mer avancerad ornamentik förekommer, såsom i Ramsundsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av de som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.

Budskap

Vaksalastenen, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland

Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - den stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.

På en berghäll vid Oklunda gård, Östra Husby sn Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt hit undan förföljare efter att han dödat en annan man, berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.

Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.

Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till - främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

De ihågkomna

Gripsholmsstenen, med bland annat typisk tidig ormslinga.

De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder.[6] Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt, den bästa från svenskt område[7]

<poem>De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda de dogo söderut i Särkland</poem>

Syfte

Runhäll med texten "..(och) Gunna läta resa denna sten, och (göra) denna bro.... Ett exempel på att markera revir och bygga äreminne

Det finns tre huvudteser som brukar användas som förklaringar till resandet av runstenar. Dessa glider dock delvis in i varandra:

  1. Som en del av konverteringen från hedendom till kristendom
  2. Som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten
  3. Som ett sätt att markera revir och hölja ätten i ära för att på så sätt vinna egen makt

Att runstenarna skulle hänga samman med konverteringen till kristendom har vunnit stöd då den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Runstenen skulle då vara en markering att på denna gård var man minsann kristna. 70 procent av de uppländska stenarna har också kors eller en bön[8]. I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfältet, vilket tidigare varit en viktig manifestation av makt och hemmahörighet. Det är möjligt att runstenen i en övergångsperiod tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i vigd jord. Det har därför till och med föreslagits att runristarna Öpir och Asmund Karason skulle vara kristna missionärer, som för att sockra erbjudandet om evig salighet också slängde in en runsten[9].

Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilket skulle ha kunnat förts över till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.[10]

För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.[11] De tidigaste stenarna i södra norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.[12]

Bevarandet av runstenar

Johannes Bureus, som bland annat var först med att trycka ett verk om runor.

Runstenarna i Sverige började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worm, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationernas (Sveriges resp. Danmarks) påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få skydd i lag, vilket dock ofta inte hjälpte.

Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att användas som lättåtkomligt byggmaterial. Byggandet av kyrkor och dessas kringbyggnader brukar ofta pekas ut som huvudorsaken till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha sökts ut som led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.

Runstenar skyddas idag i lag såsom fornminnen. Vården av de svenska runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.

Runinskrifter i andra medier

Runhäll Sö 311 i Södertälje

Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus) och liknande. Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.

Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om inristningen gjorts på en berghäll kallas det runhäll (absolut inte hällristning).

De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.

Se även

Runforskning

Se huvudartikeln runologi.

Källor

Noter

  1. Harrison & Svensson (2007), s. 192
  2. Harrison & Svensson (2007), s. 196
  3. 3,0 3,1 Edberg, Rune et al (2007). Runriket - en handledning Noia 64 mimetypes pdf.png PDF. Nacka: Stockholms läns museum. ISBN 91-8700640-5
  4. Harrison & Svensson (2007), s. 210
  5. Larsson (1999), s. 176
  6. Harrison & Svensson (2007), s. 196
  7. Hägg (1996), s. 26
  8. Harrison & Svensson (2007), s. 192
  9. Larsson (1999), s. 178
  10. Larsson (2000), s. 200
  11. Harrison & Svensson (2007), sid 195
  12. Larsson (2000), s. 180-181

Externa länkar

Personliga verktyg