Rotering
Från Rilpedia
Rotering eller det ständiga knektehållet uppkom som ett åtagande från allmogens sida, att ständigt hålla ett visst antal män under vapen. I gengäld åtnjöt man frihet från utskrivning.
Dalarna åtog sig redan 1621 att uppställa 1400 man och avtal om ständigt knektehåll ingicks även mellan kronan och allmogen i vissa socknar av Västmanland 1623, Jämtland 1645, Västerbotten 1649 och Hälsingland 1675.
Under Karl XI infördes det ständiga knektehållet i nästan hela riket. Det skedde genom ömsesidiga avtal mellan landskapen och kronan. Endast Österbotten vägrade till 1733 att delta i det ständiga knektehållet.
Undantagna från roteringen var adelns rå- och rörshemman, kungsgårdar, prästgårdar, civila och militära boställen, rusthåll, bergsmanshemman och bergsfrälse samt gästgivargårdar.
Ägarna av den roteringsskyldiga jorden indelades i rotar. Varje rote skulle anskaffa, utrusta och avlöna en soldat. Den största gården i roten, på vars mark soldattorpet vanligen byggdes kallades stamrote och ansvarade för att rotens skyldighet uppfylldes. Övriga gårdar kallades strörotar.
Litteratur
- Kumm, Elfred, Indelt soldat och rotebonde (Stockholm 1949/1989).
- Ericson, Lars, Svenska knektar (Lund 1995/2004).
