Från Rilpedia

Riksskattmästaren var under 1600-talet i Sverige den femte till rangen av de höga riksämbetsmännen. Han kallades förut kammarmästare och hade inseende över rikets ekonomi. Kammarmästaren omnämnes redan i början av 1300-talet och sedermera flera gånger under medeltiden. Under Gustav Vasa kallades han även överste räknemästaren och var då chef för "kammaren", Sveriges första centrala ämbetsverk. I en förteckning på rikets råd från början av 1570-talet omtalas rikets överste skattmästare. Ämbetet var under senare delen av Johan III:s tid obesatt. Vid rådets ombildning 1602 fick dess innhavare titeln riksskattmästare. Han var fortfarande chef för Kammaren i Kammarkollegium och bekräftades som sådan i regeringsformerna av 1634 och 1660. Enligt samma lagar var han också en av medlemmarna i regeringen under konungens omyndiga år eller under hans oförmåga att regera.

Då riksskattmästarämbetet upprättades 1602 utnämndes Seved Ribbing till innehavare av detsamma. Efter hans död, 1613, stod det ledigt till 1615, då Jesper Mattsson Krus utnämndes till dess innehavare (till 1622). Under den följande tiden sköttes det av Gustav II Adolfs svåger, pfalzgrefven Johan Kasimir, utan att han dock innehade titeln. Riksskattmästare därefter blev Gabriel Bengtsson (1634-52), Magnus Gabriel De la Gardie (1652-60), Gustav Bonde (1660-67), Seved Bååth (1668-69) och Sten Bielke (1672-84). Efter den sistnämndes död lämnades ämbetet obesatt, och dess åligganden övertogs av presidenten i Kammarkollegium.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Riksskattmästaren, 1904–1926 ^(Not).