Från Rilpedia

Rejmyre linbana som byggdes under åren 1890-1898 och revs 1930, gick mellan Rejmyre och Simonstorp i Östergötlands län. När den byggdes var det den längsta linbanan i norra Europa.

Med linbanan transporterades färdigt glas från glasbruket i Rejmyre till järnvägsstationen i Simonstorp som ligger utmed Östra stambanan. I andra riktningen transporterades råvaror till glasbruket. Linbanan användes också till att transportera timmer, virke mm till och från de sågar som fanns i området.

Banan som var 14 km lång gick från Rejmyre öster ut via Bremyra såg till Lindalen över Myckelmossasjön. Därefter svängde den sydost mot Simonstorp. Stationer fanns utöver ändstationerna vid Bremyra och Lindalen. Namnet Lindalen existerade långt före linbanans tillkomst.

Man har hittat glasvaror på botten av sjön Hunn som kommer från bruket. Även en linbanevagn har återfunnits och finns idag att beskåda på det Glasmuseum som ligger i anslutning till Reijmyre glasbruk.

Historia

Disponenten Josua Hezekiel Kjellgren (1838–1901) som ägde och drev glasbruket i Rejmyre mellan åren 1870 och 1901 var den som drog igång bygget av linbanan. Anledningen var att behovet av säkra transporter av glasvaror var stort då vägarna på den tiden var dåliga samtidigt som han hade svårigheter med att få tillstånd av markägarna att dra en järnväg till bruket. Istället kom han på idén med att bygga en linbana eftersom den inte gör så stort intrång hos markägarna. Ingenjör Kjellgren konstruerade linbanan. (Om det innebär disponenten själv eller sonen Sten Erik Algot Kjellgren (1872 – )som från 1894 var ingenjör vid bruket, är osäkert) Eftersom den råvara som fanns lättillgänglig i Kolmårdsskogarna var trä, fick konstruktionen till största delen bestå av trä.

Ingenjör Nordström och förmannen Fredriksson utsågs att sköta bygget. Även vid bygget av kalklinbanan över Hjälmarsund blev familjenamnet Nordström känt.

Under 1900-talet kom ju bilarna att ta över transporterna mer och mer. Det innebar säkerligen att behovet av linbanan minskade i samma utsträckning. År 1926 lades glasbruket ned och som en följd av det så upphörde driften av linbanan. Den revs under åren 1927 - 1930 och idag kan endast ett fåtal lämningar hittas, bla delar av stödbockarna som sticker upp över vattenytan i Myckelmossasjön. Även vid Bremyra och Lindalen ska de stensatta brunnar där motvikterna i form av stenkistor kunde hänga fritt fortfarande vara synliga.

Tekniken

Linbanan var uppdelat på tre sektioner där varje sektion drevs med elkraft från en elmotor. Elmotorerna fanns vid följande stationer: Rejmyre, Bremyra och Lindalen. Det var trefasmotorer som var och en hade en förbrukningseffekt på ca 8 kVA (190 V, 50 Hz), dvs ca 11 hästkrafter. Dessa elmotorer drev den draglina som vagnarna var kopplade till och på så sätt drevs vagnarna framåt. Den bärlina som bar tyngden av vagnarna inklusive last, låg mer eller mindre fast över stödbockarna, dvs linan rörde sig inte med linbanan (idag är vi vana vid moderna linbanor där korgarna/vagnarna sitter fast i bärlinan som i sin tur rör sig utmed banan). Varje vagn hade istället hjul som rullade på bärlinan.

Hastigheten var ca 3 km/h vilket innebär att resan mellan ändstationerna tog ca 4 timmar och 40 minuter.

Referenser

1) Hembygdsföreningen Gamla Reijmyre "Linbanan mellan Rejmyre och Simonstorp"

2) Husförhörsbok AI:29 Skedevi 1887-94; AI:23 Skedevi 1872-79