Regeringen Persson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Regeringen Persson var en svensk regering som tillträdde den 22 mars 1996 som Sveriges regering och avgick fredagen den 6 oktober 2006 klockan 12.00, då den efterträddes av Regeringen Reinfeldt.

Förutom statsministern själv var det endast Ulrica Messing, Leif Pagrotsky och Thomas Östros som fanns med i regeringen Persson hela tiden mellan 1996 och 2006. Från Perssons ursprungliga ministerlista fanns vid regeringens avgång 2006 även Ylva Johansson med i regeringen, men Johansson stod utanför regeringen mellan 1998 och 2004.

Innehåll

Samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Efter riksdagsvalet 1998 kom regeringen överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att samarbeta. Den 5 oktober 1998 meddelade partierna i ett pressmeddelande att de skulle samarbeta på fem områden: ekonomi, sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och miljö. Samarbetet skulle komma att manifesteras såväl i riksdagen som genom gemensamma arbetsgrupper mellan partierna. Partierna hade enats om att tillsätta särskilda arbetsgrupper för att lägga konkreta förslag på sysselsättningsområdet.

Efter riksdagsvalet 2002 kom partierna överens om att fortsätta samarbetet ytterligare en mandatperiod.

Misstroendeomröstning 1998

Efter statsministerns regeringsförklaring tisdagen den 6 oktober 1998 begärde Carl Bildt (m) ordet och framställde ett yrkande om misstroendeförklaring. Carl Bildt anförde följande:

Låt mig därefter mera formellt säga att efter ett val, som innebär ett mycket betydande nederlag för regeringspartiet, bör statsministern avgå och bereda utrymme för en regeringsbildningsprocess under talmannens ledning. Så har icke skett.

Carl Bildt överlämnade också en skrivelse till talmannen av vilken det framgick att yrkandet biträddes av 35 moderata riksdagsledamöter.

Efter två bordläggningar företogs ärendet till avgörande torsdagen den 8 oktober 1998. Före omröstningen gjordes ett inlägg från vartdera av de sju riksdagspartierna.

  • Sven Hulterström (s) menade att yrkandet inte skulle betraktas som någonting annat än en politisk demonstration. Vidare uttalade han: "Som alla vet tog statsministern redan på valnatten kontakt med ledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet i syfte att bana väg för en handlingskraftig majoritet i riksdagen. De förhandlingar som därefter inleddes har resulterat i en uppgörelse om den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken, fördelningspolitiken, jämställdhetspolitiken och miljöpolitiken."
  • Gudrun Schyman (v) uttalade att det parlamentariska läget var klargjort genom den gemensamma kommuniké som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade lämnat. Den visade med all önskvärd tydlighet att de tre partierna hade gått in i ett långsiktigt politiskt samarbete som skulle sträcka sig över hela mandatperioden på de angivna områdena.
  • Göran Hägglund (kd) menade med hänvisning till den socialdemokratiska valförlusten att det rimliga hade varit att regeringspartiet låtit talmannen pröva förutsättningarna för ett regeringsunderlag med största möjliga bredd. "Respekten för parlamentarismens principer borde därför ha lett till en avskedsansökan från statsministern, även om konstitutionen inte uttryckligen kräver det." Emellertid hade det genom trepartiuppgörelsen visats att det fanns goda förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan de tre partierna. Kristdemokraterna konstaterade således att det för närvarande förelåg majoritetsstöd för den sittande regeringen, varför partiet skulle avstå i omröstningen.
  • Agne Hansson (c) framhöll att det inte fanns något formellt hinder för en regering att sitta kvar efter en valförlust. Vidare menade han att förhållandet liknande en omröstning om ett förslag från talmannen till regeringsbildare. Centerpartiets förhållningssätt var, liksom i tidigare liknande situationer, att avstå i omröstningen då regeringsbildningen bedömts vara i överensstämmelse med den parlamentariska situationen.
  • Lars Leijonborg (fp) uttalade att det hade varit mest korrekt av statsministern att efter valet agera som Ola Ullsten 1979, alltså lämna in sin avskedsansökan och låta en ny regeringsbildning ske under talmannens ledning. Vidare menade Leijonborg att omröstningen kunde ses som ett slags omvänd statsministeromröstning. Folkpartiet skulle i enlighet med partiets praxis lägga ned sina röster med hänsyn till den uppgörelse som träffats mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hållfastheten och trovärdigheten i uppgörelsen kunde visserligen ifrågasättas, men om de tre partierna själva ansåg sig utgöra en regeringsduglig majoritet, fick det tills vidare godtas.
  • Marianne Samuelsson (mp) anförde att Miljöpartiet skulle rösta nej. Miljöpartiet hade tagit sitt parlamentariska ansvar efter valet genom att tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet diskutera fram ett budgetförslag. Enligt Samuelsson var inriktningen ett långsiktigt samarbete som förhoppningsvis skulle kunna räcka över mandatperioden.

I omröstningen röstade 82 ledamöter (m) för bifall till yrkandet om misstroendeförklaring, medan 186 ledamöter (s, v och mp) röstade för avslag. Avstod från att rösta gjorde 74 ledamöter (kd, c och fp).

Misstroendeomröstning 2002

Den 30 september 2002 yrkade Moderaternas partiledare Bo Lundgren på misstroendeförklaring mot regeringen. Innan omröstningen den 2 oktober hävdade Lundgren att:

Förra mandatperioden regerade Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i enlighet med ett skriftligt upprättat avtal. Detta samarbete förklarades för avslutat i en gemensam debattartikel i december förra året. De uttalanden som efter valet gjordes av företrädare för Vänsterpartiet och Miljöpartiet visade att dessa partier inte var beredda att ovillkorligt stödja Socialdemokraterna. Tvärtom ställdes, och ställs, nya krav för ett fortsatt samarbete. I denna oklara situation borde Socialdemokraterna ha avgått och låtit grundlagens bestämmelser tillämpas.
  • Bo Könberg (fp) förklarade att: "Låt mig tillägga att det alltmer befästa systemet med stödpartier utgör ett konstitutionellt problem. När partier som i riksdagen formellt behandlas som oppositionspartier, formellt helt saknar ansvar och heller inte är underkastade riksdagens kontrollmakt i praktiken ges ett stort inflytande på det löpande regeringsarbetet är detta inte problemfritt." Folkpartiet skulle därför rösta i enlighet med yrkandet.
  • Göran Hägglund (kd) menade att dagens situation skilde sig från 1998, då Kristdemokraterna hade lagt ned rösterna: "På samma sätt som 1998 saknas i dag ett majoritetsparti. Det pågår förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men eventuella resultat är i dag höljda i dunkel för riksdagen och dess ledamöter. Förhandlingarna är inte slutförda. Det finns någon form av uppgörelse, med för oss oklart innehåll, mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det finns i dag ingen uppgörelse mellan de tre partierna som presenterats för allmänheten eller för riksdagen av den art som fanns 1998 vare sig när det gäller formerna för samarbete eller dess tänkta innehåll." Kristdemokraterna skulle därför rösta för yrkandet.
  • Agne Hansson (c) menade att en regering med automatik skulle avgå efter riksdagsval. Förtroendeomröstning var därför ett sätt att visa om regeringen hade stöd av en majoritet i riksdagen. Centerpartiet skulle därför rösta för yrkandet.
  • Peter Eriksson (mp) menade att det bästa vore om regeringen bestod av partier som tillsammans hade en majoritet i riksdagen men att detta i nuvarande läge inte varit möjligt. Miljöpartiet hade nu ett avtal om samarbete med regeringen vad gäller den ekonomiska politiken och några sakområden och partiet skulle därför avstå från att delta i omröstningen.

Vid omröstningen yrkade 158 ledamöter för bifall (m, fp, kd, c) medan 174 ledamöter röstade för avslag (s, v).

Statsråd

Departementschefer är markerade i fet stil. I de fall där ett statsråd innehaft samma post även i den föregående Regeringen Carlsson III anges hela den sammanhängande tiden på posten i spalten "Ämbetsperiod".

Departement / portfölj Statsråd Ämbetsperiod

Statsrådsberedningen

Statsminister Göran Persson 22 mars 19966 oktober 2006
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén 7 oktober 199821 oktober 2002[1]
Vice statsminister Margareta Winberg 21 oktober 2002[1]31 oktober 2003[2]
Vice statsminister och socialminister Lars Engqvist 1 juni 20041 oktober 2004[3]
Vice statsminister och idrottsminister, från 1 januari 2005 även samordningsminister för EU-frågor Bosse Ringholm 1 november 20046 oktober 2006
Minister för vapenexportfrågor m.m. Leif Pagrotsky 19961997
Samordningsminister Thage G. Peterson 19971998
Samordningsminister Pär Nuder 21 oktober 2002[1]21 oktober 2004[4]

Justitiedepartementet

Justitieminister Laila Freivalds 7 oktober 199421 september 2000
Justitieminister (tillförordnad) Lena Hjelm-Wallén 21 september16 oktober 2000
Justitieminister Thomas Bodström 16 oktober 2000[5]6 oktober 2006
Demokrati- och förvaltningsminister Britta Lejon 199815 oktober 2002[6][7]
Demokrati-, integrations-, jämställdhets-[2] och idrottsminister Mona Sahlin 21 oktober 2002[1]21 oktober 2004[4]
Demokrati-, storstads-, integrations-, och jämställdhetsminister Jens Orback 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006

Utrikesdepartementet

Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén 7 oktober 19947 oktober 1998
Utrikesminister Anna Lindh 7 oktober 199811 september 2003
Utrikesminister (tillförordnad) Jan O. Karlsson 11 september[8]10 oktober 2003[2]
Utrikesminister Laila Freivalds 10 oktober 2003[2]21 mars 2006
Utrikesminister (tillförordnad) Bo Ringholm 21 mars 2006[9]27 mars 2006
Utrikesminister (tillförordnad) Carin Jämtin 27 mars24 april 2006[9]
Utrikesminister Jan Eliasson 24 april 2006[9]6 oktober 2006
Biståndsminister och minister för östeuropafrågor Pierre Schori 7 oktober 199414 september 1999
Utrikeshandelsminister Leif Pagrotsky 199821 oktober 2002[1]
Bistånds- och migrationsminister Maj-Inger Klingvall 14 september 199916 november 2001
Bistånds- och migrationsminister Jan O. Karlsson[10] 7 januari 2002[11]10 oktober 2003[2]
Migrationsminister Barbro Holmberg 10 oktober 2003[2]6 oktober 2006
Biståndsminister Carin Jämtin 10 oktober 2003[2]6 oktober 2006

Försvarsdepartementet

Försvarsminister Thage G. Peterson 7 oktober 19941 februari 1997
Försvarsminister Björn von Sydow 1 februari 199730 september 2002
Försvarsminister Lena Hjelm-Wallén 30 september 200221 oktober 2002[1]
Försvarsminister Pär Nuder 21 oktober 20023 november 2002
Försvarsminister Leni Björklund 4 november 2002[12]6 oktober 2006

Socialdepartementet

Socialminister Margot Wallström 19961998
Socialminister Anders Sundström 1998
Socialminister (tillförordnad) Maj-Inger Klingvall 1998
Socialminister Lars Engqvist 19981 oktober 2004
Socialminister Berit Andnor 20046 oktober 2006
Socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall 199614 september 1999
Socialförsäkringsminister Ingela Thalén 14 september 199910 oktober 2002[13]
Barn- och familjeminister Berit Andnor 21 oktober 2002[1]2004
Folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson 21 oktober 2002[1]6 oktober 2006
Vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson 20046 oktober 2006

Kommunikationsdepartementet[14]

Kommunikationsminister Ines Uusmann 7 oktober 1994 - 6 oktober 1998
Kommunikationsminister (tillförordnad) Björn Rosengren 7 oktober 1998 - 31 december 1998

Finansdepartementet

Finansminister Erik Åsbrink 199612 april 1999
Finansminister Bosse Ringholm 12 april 199921 oktober 2004[4]
Finansminister Pär Nuder 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006
Skatteminister Thomas Östros 19961998
Kommun- och bostadsminister Lars Engqvist 1998
Kommun- och bostadsminister Lars-Erik Lövdén 199921 oktober 2004[4]
Minister för internationellt valutasamarbete Gunnar Lund 21 oktober 2002[1]2004
Kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006

Utbildnings- och kulturdepartementet[15]

Utbildningsminister Carl Tham 7 oktober 19941998
Utbildningsminister Thomas Östros 199821 oktober 2004[4]
Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006
Skolminister Ylva Johansson 7 oktober 19941998
Skolminister Ingegerd Wärnersson 19982002
Skolminister Ibrahim Baylan 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006
Förskole- och ungdomsminister, minister för vuxnas lärande Lena Hallengren 21 oktober 2002[1]6 oktober 2006

Jordbruksdepartementet

Jordbruksminister Annika Åhnberg 19961998
Jordbruks- och jämställdhetsminister Margareta Winberg 199821 oktober 2002[1]
Jordbruks- och konsumentminister Ann-Christin Nykvist 21 oktober 2002[1]6 oktober 2006

Arbetsmarknadsdepartementet[16]

Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg 19961998
Arbetsmarknadsminister (tillförordnad) Björn Rosengren 1998
Jämställdhets- och arbetsrättsminister Ulrica Messing 19961998

Inrikesdepartementet[17]

Inrikesminister[17] Jörgen Andersson 19961998
Inrikesminister (tillförordnad) Lars Engqvist 1998
Inrikesminister Lars-Erik Lövdén 1998
Integrations-, idrotts-, ungdoms- och konsumentminister Leif Blomberg 19962 mars 1998
Integrations-, idrotts-, ungdoms- och konsumentminister Lars Engqvist 1998

Kulturdepartementet[18]

Kulturminister Marita Ulvskog 199613 september 2004[19]
Kulturminister (tillförordnad) Pär Nuder 13 september21 oktober 2004[19]
Utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006[20]
Minister för integrations-, idrotts- och ungdomsfrågor Ulrica Messing 19982000

Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet[21]

Miljöminister Anna Lindh 7 oktober 19941998
Miljöminister Kjell Larsson 199815 oktober 2002[6]
Miljöminister Lena Sommestad[22] 21 oktober 2002[1]6 oktober 2006
Biträdande miljöminister Lena Sommestad 2002
Samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006

Näringsdepartementet

Näringsminister Anders Sundström 19961998
Näringsminister Björn Rosengren 199815 oktober 2002[6][23]
Näringsminister Leif Pagrotsky 21 oktober 2002[1]21 oktober 2004[4]
Näringsminister Thomas Östros 21 oktober 2004[4]6 oktober 2006
Handelsminister Björn von Sydow 19961997
Handelsminister Leif Pagrotsky 19971998
Biträdande näringsminister med ansvar bl.a. för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik, samt från 2000 även för integrationsfrågor Mona Sahlin 199821 oktober 2002[1]
Infrastrukturminister Ulrica Messing 20006 oktober 2006
Arbetslivsminister Hans Karlsson 21 oktober 2002[1]6 oktober 2006

Kritik

Regeringen Persson har mottagit mycket kritik från framför allt de borgerliga ungdomsförbundens sida, både för bristande kompetens och för att Göran Persson skulle ha brukat en "svågerpolitik", d.v.s. att han tillsatt ministrar efter sina egna personliga kontakter snarare än att ha tillsatt dem efter kompetens. Även Göran Perssons personliga ledarstil har fått ta emot mycket kritik, både från oppositionen, massmedia och, efter valförlusten 2006, inifrån Socialdemokraterna.

Regeringen Persson fick också utstå mycket kritik för sitt agerande under Tsunamikatastrofen 2004.

Referenser

  1. 1,00 1,01 1,02 1,03 1,04 1,05 1,06 1,07 1,08 1,09 1,10 1,11 1,12 1,13 1,14 1,15 http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7073
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/10191
  3. http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/24589
  4. 4,00 4,01 4,02 4,03 4,04 4,05 4,06 4,07 4,08 4,09 4,10 4,11 4,12 4,13 http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/32158
  5. Statsrådsberedningen, Thomas Bodström blir ny justitieminister, pressmeddelande, 11 oktober 2000.
  6. 6,0 6,1 6,2 Wiklander, Daniel (15 oktober 2002). ”Björn Rosengren avgår”. Sveriges Radio P1 - Dagens Eko. http://www.sr.se/ekot/arkiv.asp?DagensDatum=2002-10-15&Artikel=134253. 
  7. http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7033
  8. http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/9967
  9. 9,0 9,1 9,2 http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/61039
  10. I och med regeringsombildningen den 21 oktober 2002, då Leif Pagrotsky lämnade utrikesdepartementet, övertog Jan O. Karlsson även samarbetet med Central- och Östeuropa. [1]
  11. http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/4621
  12. Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet nov2002
  13. http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/7003
  14. Kommunikationsdepartementet upphörde 31 december 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till det nyinrättade näringsdepartementet.
  15. Utbildnings- och kulturdepartementet hette fram till 31 december 2004 Utbildningsdepartementet, men bytte namn 1 januari 2005 i och med att även Kulturdepartementets tidigare ansvarsområde överfördes till departementet.
  16. Arbetsmarknadsdepartementet upphörde 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till näringsdepartementet.
  17. 17,0 17,1 Inrikesdepartementet hette till 1996 civildepartementet och chefen för departementet hade då beteckningen civilminister.
    Inrikesdepartementet upphörde 1998 och departementets tidigare skötta ärenden överflyttades då till flera olika departement.
  18. Kulturdepartementet upphörde 31 december 2004 och departementets ärenden överflyttades till Utbildnings- och kulturdepartementet.
  19. 19,0 19,1 http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/29558
  20. Efter nedläggningen av Kulturdepartementet 1 januari 2005 som chef för Utbildnings- och kulturdepartementet
  21. Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet hette till 1 november 2004 miljödepartementet.
  22. Fram till regeringsombildningen 21 oktober 2004 var miljöministern departementschef, men efter ombildningen övertogs denna roll av samhällsbyggnadsministern.
  23. www.regeringen.se/sb/d/119/a/7036

Se även


Företrädare:
Regeringen Carlsson III
Sveriges regering
1996–2006
Efterträdare:
Regeringen Reinfeldt
Personliga verktyg
På andra språk