Ormar

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 19.25 av Law (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Ormar
Vanlig snok (Natrix natrix)
Vanlig snok (Natrix natrix)
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Kräldjur
Reptilia
Ordning: Fjällbärande kräldjur
Squamata
Underordning: Ormar
Serpentes
Vetenskapligt namn
§Serpentes
Auktor: Linné, 1758
Ormarnas utbredningsområde på jorden, svart – landlevande arter, blå – havslevande arter
Ormarnas utbredningsområde på jorden, svart – landlevande arter, blå – havslevande arter
Familjer
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Ormar (Serpentes) är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur med smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och sägs under sin evolution under en period ha levt nere i jorden, där de förlorat sina ben, som mest var i vägen, och sina ögonlock, vilka ersattes av ett permanent skyddande hudskikt. En tydlig indikation på detta är att de fortfarande söker skydd i håligheter och gropar, när de känner sig hotade av rovdjur eller väder. Märkligt nog är det bara ett fåtal arter som lever i havet.

Alla ormar är köttätare, och vissa arter kannibaler, det vill säga de äter andra ormar av samma art. Några arter har utbildat ett värmekänsligt organ i nosen, med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur.

De allra flesta ormar lever på land, men det finns också 62 arter som lever i haven.[1] Havsormarna anses ha det starkaste giftet, men de är inte aggressiva.

Innehåll

Utbredning

Ormar förekommer nästan på hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. Den nordligaste arten är huggormen som förekommer i Skandinavien och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. I nämnda utbredningsområde finns några öar och ögrupper som saknar ormar. Dessa är Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii.

Under evolutionens lopp har ormar anpassad sig till olika habitat. Det finns arter som lever på land eller under jorden, arter som lever i vatten (i både salt- och sötvatten) och arter som lever på träd. En del arter förekommer i flera av de nämnda ställen. Dessa områden som erbjuder flera olika resurser och ett flertal av ekologiska nischer har det största antalet ormarter. Därför finns i tropikerna den största artrikedomen men även i skenbart lönlösa regioner som öknar och bergskedjor lever olika ormar.

Ormar i Sverige

I Sverige förekommer följande arter:

Sveriges ormar är alla fridlysta. Om man finner ormar på sin tomt, och inte önskar ha dem där, skall man inte döda dem, den lokala herpetologiska föreningen hjälper gärna till med att flytta dem till ett bättre ställe. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men är sällan livshotande för en vuxen människa.

Kännetecken

Allmänt

Angående kroppslängden finns mellan de olika ormarna stora differenser. Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa. Störst bland ormarna är grön anakonda som kan nå en kroppslängd på nära 10 meter. Även för tvärsnittet finns skillnader. Det kan vara rund, oval, nästan trekantig eller i formen av ett toastbröd.

Ormarnas mun är så formad att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett helt vildsvin. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Till exempel är honor av huggormen (Vipera berus) mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig.

Angående kroppsfärgen finns ett stort antal av variationer. Några ogiftiga arter har i evolutionens lopp skaffat liknande färg som giftiga arter för att skydda sig mot fiender.

Huden

Ormarnas hud består av tre skikt: överhuden (epidermis), läderhuden (dermis) och underhuden (subcutis). Alla skikt har olika funktioner. Cellerna i överhuden innehåller keratin för att bilda ett tät och flexibel hornskikt i form av fjäll. Överhuden skyddar djuret mot skadlig inverkan från omvärlden. I läderhuden finns flera nervände, bindvävnad, blodkärl och pigmentceller. I underhuden sparar ormen fett som energireserv.

Ben

Ormar har bara tre sorter ben: ben i kranium, ryggkotor och revben. De saknar bäcken, skuldergördel och bröstben. På grund av att käken och ben i gommen bara är sammanlänkad med band kan de öppna munnen särskild vid. Ryggkotornas antal är vanligtvis 200 (maximalt 435). Alla revben sitter med en led på ryggkotorna.

Levnadssätt

Ormar lever vanligen ensam och har bara ett mindre bra utvecklad socialt beteende. De träffas bara vid ett fåtal situationer. Några av dessa nämns i följande lista:

  • vid parningen (se rubrik fortplantning)
  • vid platser med särskild bra tillgång till föda (till exempel uppsöker individer av arten strumpebandssnok (Thamnophis sirtalis) vattenansamlingar där tusentals grodor som just avslutad metamorfosen kommer på land)
  • vid platser som är särskild lämplig för att lägga ägg (ofta finns brist på dessa platser och därför samlas flera honor på ett ställe)
  • för att skapa ett gynnande mikroklimat (dräktiga honor skapar på så sätt goda förutsättningar för sina ungdjur, i tempererade regioner samlas några ormar när de övervintrar)

Ormar har sällan ett revir, ett känt undantag är mambor (Dendroaspis) under parningstiden. Flera arter stannar hela livet i samma region men det finns även arter som vandrar. Vandringar kan stå i sammanhang med årstiderna eller ormarna förflyttar sig när antalet individer i ett område blev för stor. En del arter som vanligen lever i öknar (till exempel den amerikanske sidvindaren, Crotalus cerastes) utför ibland längre vandringar där syftet är okänt.

Rörelse

Beroende på levnadsområdet har ormar olika rörelsesätt. Ormar som lever terrestrisk kan oftast kravla och simma. Undantaget är ormar som lever under jorden. Dessa måste gräva för att komma framåt. Havsormar (Hydrophiinae) har särskild bra förmåga att dyka. De stänger sina näsöppningar och stannar upp till en timme under vattenytan. Dessutom kan några arter klättra och hoppa och en del trädlevande arter kan till och med glida en bit genom luften. De plattar ut sin kropp och svävar till nästa träd. Som det nämnts i början använder sig de flesta ormar av ett kravlande rörelsesätt men de har olika tekniker:

Skiss som visar en orm som vindar sig åt sidan.
  • Att ormen slingrar sig är den vanligaste metoden. Ormen pressar sina starka muskler mot olika föremål på marken (stenar, kvistar) och trycker sig snett framåt. Då olika delar av kroppen pressar djuret till vänster och andra delar till höger är den resulterande riktningen rakt fram. I djungeln når några arter på så sätt en hastighet upp till 6 kilometer per timme.
  • Med periodiska vågar genom kroppen som åstadkoms med hjälp av muskelkontraktioner kravlar några arter på linjen rakt fram. Denna metod används till exempel i trånga bergssprickor men hastigheten är lågt.
  • Att vinda sig åt sidan (se bilden) används ofta av ormar som lever i öknar.
  • Några arter rör sig på ett sätt som påminner om ett dragspel. De drar sin bakre kropp fram och lägger den i flera veck och sedan sträcks den främre delen framåt.

Ormen och människan

Människor har hållit ormar som husdjur. Idag används terrarier för ormhållning. Ormtjusare använder ormar till underhållning.

Se även ormen (Bibeln).

Kuriosa

  • Det finns totalt cirka 3000 ormarter.
  • Omkring 30 % av dessa är giftiga för människor och 1–2 % är mycket giftiga.
  • Den längsta ormen är en nätpyton som var upp till 9,68 meter lång
  • En del ormarter lägger ägg medan andra föder levande ungar.
  • Irland och Island saknar ormar helt.
  • som även nämnts tidigare finns det dessutom ytterligare fyra länder/öar som saknar ormar

Familjer och släkten

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
  1. ITIS – Standard Report Page: Elapidae

Referenser

  • Lista: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_snakes
  • Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G., 1995, Sveriges grodor, ödlor och ormar.(Uppsala/Stockholm)
  • Arnold, E. N. & Burton, J. A., 1978, Reptiler och amfibier i Europa. (Stockholm)
  • Curry-Lindahl, Kaj, 1988, Däggdjur, groddjur & kräldjur. (Stockholm)
  • Edström, A., 1988, Djurens gifter. (Lund)
  • Ursing, B., 1956, Fiskar: kräldjur/ groddjur / fiskar. (Stockholm)
  • Mattison, C., 2001, Bonniers stora bok om ormar.
Personliga verktyg