Madness

Från Rilpedia

(Skillnad mellan versioner)
Hoppa till: navigering, sök
m (robot Ändrar: nl:Madness)
m (1 version: Replacing erroneous auto imports)
 

Nuvarande version från 25 augusti 2010 kl. 13.02

Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Madness
Madness-19-07-2005.jpg
Madness uppträder som The Dangermen på Melkweg i Amsterdam 2005
Ursprung Mall:Landsdata Storbritannien London, England, Storbritannien
Aktiva 1976-1986, 1992-
Genre ska, reggae, new wave, pop
Skivbolag 2 Tone, Stiff, Zarjazz, Virgin, V2
Medlemmar Graham McPherson, Michael Barson, Lee Thompson, Mark Bedford, Daniel Woodgate, Chas Smash
Tidigare medlemmar John Hasler, Gavin Rogers, Gary Dovey, Lucinda Garland
Relaterade band The Madness, Feargal Sharkey, The Fink Brothers[1]
Hemsida www.madness.co.uk
För andra betydelser, se Madness (olika betydelser).

Madness är en brittisk ska revival/popgrupp som bildades 1976 i Camden Town, London, England[2]. 2007 turnerar bandet fortfarande med dess mest välkända lineup på sju medlemmar, även om medlemmarna har varierat kraftigt under åren. De är ett av de mest kända banden från det sena 1970-talets 2 Tone ska-pånyttfödelse.[3] Deras musikstil övergick dock mer och mer från ska till mer traditionell popmusik.[3]

Madness hade sina största framgångar under 1980-talet. Madness delar tillsammans med UB40 rekordet för flest veckor på englandslistan under 1980-talet: 214.[4][5][6]

I Sverige är Madness mest kända för sången Our House och albumet The Rise and Fall från 1982, som båda intog förstaplatsen på listorna.

Innehåll

Karriär

1976-1978: Bildandet

Det som senare skulle komma att bli Madness startade 1976, då de tre vännerna Michael Barson (sång och piano), Christopher Foreman (gitarr) och Lee Thompson (sång och saxofon) bildade bandet The North London Invaders (ofta bara kallat The Invaders).[2] Senare fick de med vännen John Hasler på trummor och Carl Smyth (mer känd som Chas Smash) på basgitarr. Senare under året kom en av Barsons systrars expojkvänner, "Dikron", med som sångare.[2]

Detta sexmannaband gjorde några mer eller mindre lyckade spelningar 1977, när Graham McPherson (Suggs) tog över mikrofonen efter att ha sett bandet spela i en väns trädgård.[7] Smyth, som inte var speciellt bra på bas, ersattes av Gavin Rogers, en bekant till Barson.[7] McPherson fick sparken efter att han uteblivit från repetitionerna för att istället se på fotboll.[8] Thompson hoppade av efter att Barson kritiserat hans saxofonspelande.[8]

1978 lät bandet McPherson få en andra chans, efter att Hasler (som tagit på sig rollen som sångare när McPherson blev utsparkad) istället blivit bandets manager.[8] Thompson återvände efter att ha blivit vän med Barson igen, och Daniel Woodgate (Woody) och Mark Bedford (Bedders) kommit med, som trummis respektive basist.[8] Efter att en kort tid ha kallat sig för Morris and the Minors bytte de namn till Madness: en hyllning till en av deras favoritsånger av ska/reggaeartisten Prince Buster.[9] Bandet förblev en sextett fram till hösten 1979, när Chas Smash återkom som andresångare och trumpetare och officiellt blev Madness sjunde medlem.[9]

1979-1981: Tidiga framgångar

1979 spelade Madness in The Prince, skriven av Thompson.[9] Sången, liksom bandets namn, var en hyllning till Prince Buster: låtens första mening lyder "Buster, he sold the heat...". The Prince släpptes av 2 Tone Records, musikbolaget som ägdes av Jerry Dammers i Madness "broderband" The Specials.[9] Låten blev en hit, vilket överraskade många, och nådde en sextonde placering på den engelska singellistan.[9] En bidragande orsak till framgången var Madness framförande av The Prince i det populära musikprogrammet Top of the Pops. Madness gav sig sedan ut på en stor turné tillsammans med de andra 2 Tone-banden The Specials och The Selecter, innan de spelade in sitt första album, One Step Beyond..., som släpptes på Stiff Records.[9] Albumet innehöll en nyinspelning av The Prince samt bandets andra och tredje singel: One Step Beyond respektive My Girl. Singeln One Step Beyond var en cover på en b-sida från Prince Busters 1960-talshit Al Capone. Albumet One Step Beyond... stannade på den engelska albumlistan i 78 veckor och nådde som bäst en andra plats.[10][9] Efter att My Girl släppts tyckte Madness att det inte fanns mer att hämta från One Step Beyond... och ville inte släppa fler singlar från det.[11] Stiffs chef, Dave Robinson, höll inte med[11] och en kompromiss gjordes som innebar att Madness gick med på att släppa en EP innehållande ett albumspår och tre nya låtar.[11] Resultatet blev Work, Rest and Play, vars förstaspår var Night Boat to Cairo från One Step Beyond....[11] EP:n nådde en sjätteplats på den engelska singellistan.[11] (Enligt Chas Smash, på kommentatorspåret till DVD-skivan Divine Madness, sålde den guld i Sverige.)

1980 var det så dags för gruppens andra album, Absolutely, som blev nummer 2 på den engelska albumlistan.[11] Absolutely innehöll två av Madness största hitar, Baggy Trousers (nummer 3 i Storbritannien och deras hittills mest sålda singel där)[11] och Embarrassment (nummer 4 i Storbritannien). Från Absolutely släpptes också den instrumentala låten Return of the Los Palmas 7 som singel, som nådde en 7:e plats.[11] Även om kritiken mot Absolutely inte var lika positiv som den varit mot One Step Beyond..., var den ändå till största delen positiv. Robert Christgau gav albumet ett hedervärt B-betyg,[12] men Rolling Stone Magazine gav albumet bara en av fem stjärnor.[13] Rolling Stone var inte särskilt positivt inställd till 2 Tone över huvud taget, bland annat skrev de att "The Specials inte var särskilt bra" och att Madness bara var "Blues Brothers med engelsk brytning".[13]

1982-1984: Ändrad stil

1981 kom Madness tredje album, 7, som nådde en femte plats i Storbritannien. Från den släpptes tre hitsinglar.[14] I en tidningsartikel 1979 hade Foreman förklarat att allt eftersom tiden gick skulle bandets musikstil ändras.[15] Detta bekräftades i och med lanseringen av 7, för medan de två första albumen var mer ska-inspirerade, var 7 mer poppig. McPhersons sång ändrades från lätt Cockneybrytning till mer "riksbrittisk". I slutet av 1981 kom en av Madness mest kända sånger, en cover på Labi Siffre's It Must Be Love.[14] Den blev fyra i Storbritannien och 33:a på Billboardlistan i USA.[14][16] 1982 kom Madness (hittills) enda englandsetta, House of Fun, samt deras fjärde album, The Rise and Fall[17] (etta i Sverige, tionde plats i Storbritannien). Albumet innehöll Madness' internationellt största hit, Our House, som blev etta i Sverige, femma i Storbritannien och sjua i USA.[17][18] Många jämförde The Rise & Fall med The Kinks The Village Green Preservation Society,[19] och ur ett retroperspektiv kan det ses som ett konceptalbum. På albumet finns låten Primrose Hill, som mer liknade The Beatles sång Strawberry Fields Forever, med liknande psykedeliskt musikaliska föreställning och lager av arrangemang.[20] 1983 nådde singeln Wings of a Dove en andra plats i Storbritannien.[21] Madness femte album, Keep Moving från 1984 blev sexa i Storbritannien, men albumets singlar, Michael Caine och One Better Day kom inte in på topp-tio-listan, utan nådde platserna 11 respektive 17.[22] Albumet fick en del bra kritik, till exempel gav Rolling Stone Magazine det fyra av fem stjärnor, och prisade bandets ändrade stil.[23] Denna recension var en stor förbättring mot tidningens senaste recension av gruppens album, Absolutely, som fått stor kritik.[13]

1985-1988: Motgångar och avhopp

I oktober 1983 beslutade sig bandets grundare och flitigaste låtskrivare, Barson, för att lämna Madness. Han ville tillbringa mer tid med sin familj i Amsterdam.[21] Officiellt lämnade han bandet i juni 1984, efter att musikvideon till One Better Day spelats in.[22] De sex kvarvarande medlemmarna lämnade Stiff Records och startade sitt eget skivbolag, Zarjazz, som blev ett dotterbolag till Virgin Records.[22] 1985 släppte de sitt sjätte album, Mad Not Mad. Barsons keyboard ersattes med synthesizers, och senare beskrev McPherson albumet som "kultiverad skit" (eng. "polished turd").[24] Albumet nådde en sextonde plats på albumlistan (plats 41 i Sverige), deras dittills sämsta placering. En ljuspunkt var när tidningen NME utsåg albumet till det femtiofemte bästa albumet genom tiderna i listan All Time 100 Albums.[25] Säljmässigt gick det ännu sämre för singlarna: Yesterday's Men nådde plats 18, och både Uncle Sam och Sweetest Girl föll utanför topp-tjugo (platserna 21 respektive 35), vilket var första gången för Madness.

Gruppen försökte sig på att göra ett nytt album och 11 demolåtar spelades in,[24] men medlemmarna kom inte överens om vilken musikgenre de skulle tillhöra och i september 1986 kom det för många väntade beskedet att gruppen skulle splittras.[24][26] Barson återförenades med resten av Madness på deras sista singel, (Waiting For the) Ghost Train, men utan att medverkade musikvideon.[26] Gruppen splittrades officiellt efter lanseringen av singeln, som endst nådde en 18:e plats på grund av konkurrensen med julskivorna. 1988 startade McPherson, Chas Smash, Thompson och Foreman ett nytt band, med det inte så nyskapande namnet The Madness.[27] Bandet splittrade efter ett självbetitlat album och två singlar som inte nådde topp 40.

1992-2003: Återföreningar

I samband med Alla hjärtans dag 1992 återutgavs It Must Be Love i Storbritannien, och nådde en oväntad sjätte plats på singellistan.[28] Strax efter kom singelsamlingen Divine Madness som snabbt blev listetta. Framgångarna ledde till att Madness annonserade för en återföreningskoncert, Madstock!, som hölls i Finsbury Park i London den 8 och 9 augusti samma år.[29] Originalmedlemmarna samlades och uppträdde tillsammans för första gången sedan Barsons avhopp 1984. Över 75,000 fans såg showen, och under One Step Beyond ledde publikens hoppande till en markskakning som visade 4 på richterskalan.[30][6] Ett livealbum släpptes, som nådde en 22:a plats, liksom en nyinspelad singel, The Harder They Come (en cover på Jimmy Cliffs låt från 1973), som nådde en 44:e plats.[31]

Gruppen fortsatte med tillfälliga återföreningar under julturneringar och arrangerade ytterligare tre Madstock!-festivaler åren 1994, 1996 och 1998. 1999 kom deras första gemensamma studioalbum sedan 1984, Wonderful. Albumet nådde en 17:e plats i Storbritannien, och singeln Lovestruck blev deras första nyskrivna topp-tio singel sedan 1983.[32] Dock klarade de två följande singlarna, Johnny The Horse och Drip Fed Fred (tillsammans med Ian Dury, hans sista inspelning) inte att ta sig in på topp 40, utan slutade på platserna 44 respektive 56.[33][34]

Från 28 oktober 2002 till 16 augusti 2003 uppfördes musikalen Our House, vars handling baserades på Madness musik, på Cambridge Theatre i London. Madness stod som exekutiva producenter till musikalen, och McPherson spelade en kort period huvudpersonens pappa.[35] Den vann en Olivier Award för bästa nya musikal för 2003[36] och gavs också ut på DVD den 1 november 2004.[36]

2004-2006: The Dangermen och framåt

2004 hade Madness några mindre spelningar under namnet The Dangermen, som spelade covers på gamla reggae- och skasånger. Madness hade spelat många av sångerna under de tidiga åren,[37] och nu spelades de som ett sätt att fira bandets 25-årsjubileum.[37] Senare släpptes några av låtarna på albumet The Dangermen Sessions Vol. 1 i augusti 2005.[38] Under inspelningen av skivan meddelade Foreman att han skulle lämna bandet. Han angav "det struntiga, tidsslösande skitpratet som pågår i bandet" som orsak.[38] De övriga sex gjorde klart albumet utan honom, och under sin första vecka nådde det en 11:e plats i Storbritannien,[39] deras högsta placering för ett nyinspelat studioalbum på 21 år. Det gick mindre bra för de två följande singlarna, Shame & Scandal nådde bara plats 38 och Girl Why Don't You nådde plats 77. De fick dock en liten revansch när Shame & Scandal nådde tolfte platsen i Frankrike.[40] Madness lämnade V2 Records kort efter. Under den här tiden var Kevin Burdette med i gruppen som gitarrist under deras livespelningar, samt i musikvideorna till Sorry och NW5.

Under hösten 2006 fortsatte samtliga sju ur Madness att turnera.

På hösten 2006 började de sex kvarvarande medlemmarna arbeta på sitt första album med nyskrivet material på sju år. Foreman kom tillbaka lagom till julturnén samma år.

2007-idag: The Liberty of Norton Folgate

I mars 2007 släpptes singeln Sorry, från gruppens kommande album, och den nådde upp till 23:e plats. På singeln fanns det med en hiphop-version med Sway DaSafo och Baby Blue. Båda medverkade på musikvideon som gjordes till hiphop-låten, men inte den till originallåten.

I september 2007 meddelade Madness att de under hösten skulle ge sig ut på en sjudagarsturné med spelningar på brittiska arenor, i vilka även ingick The O2 i London. De två spelningarna i London (på The Astoria och på The O2, 3 respektive 14 december 2007) spelades in för utgivning.

Den nya Madnessången NW5 (I Would Give You Everything) och en nyinspelad version av It Must Be Love togs med i den tyska filmen Neues vom Wixxer. De två sångerna släpptes i Tyskland som en dubbel A-sida, och båda fick varsin musikvideo. Olika bandmedlemmar har sagt att det nya albumet skulle bli ett konceptalbum, med namnet The Liberty of Norton Folgate. En nyinspelad version av NW5 släpptes som singel i Storbritannien den 14 januari 2008 som en förberedelse för det nya albumet. NW5 nådde en 24:e plats på den brittiska singellistan.

I juni 2008 premiärspelade Madness de flesta låtarna från det nya albumet på Hackney Empire i London. I december samma år hade Madness två spelningar, i Manchester den artonde och, återigen på O2 i London, den nittonde. The Liberty of Norton Folgate är planerat att släppas i maj och bandet lät även meddela att de under sitt 30-årsjubileum 2009 kommer göra en femte Madstock!-festival i Victoria Park i London, elva år efter den senaste. Det har också ryktats om att det återförenade The Specials mycket väl kan komma att göra ett gästinhopp. I januari 2009 blev det känt att Madness ska göra tre utomhuskonserter i England i juni och juli. Madness ska uppträda på årets Glastonburyfestival. De kommer även att spela på olika festivaler runt om i Europa, som Roskildefestivalen i Danmark och svenska Hultsfredsfestivalen.

Under slutet av mars och i början av april 2009 spelade Madness på V-festivaler i Australien. Den första singeln från det nya albumet, Dust Devil, släpptes 11 maj på Lucky 7 Records. Alfie Allen och Jaime Winstone medverkade i musikvideon. Singeln kom in på 64:e plats på UK Singles Chart och på första plats på UK Independent Chart 17 maj. Albumet, som släpptes en vecka senare, hamnade på 5:e plats på den brittiska albumlistan.

Madness i Sverige

En av Madness första bekantskaper med Sverige var när de hade en spelning på Rock Garden i Covent Garden den 15 augusti 1979. Förbandet var det svenska punkbandet Rude Kids som saknade ett trumset. Madness tjänade 60 pund på att låna ut Woodgates set. Madness tredje singel, My Girl, var den första som släpptes i Sverige i början av 1980. Singeln är idag ett eftertraktat samlarobjekt för främst brittiska Madnessfans, eftersom skivomslaget var det som i Storbritannien användes till den tidigare singeln One Step Beyond. Sverige var det enda landet där detta hade gjorts. EP:n Work, Rest and Play sålde guld i Sverige. Albumet One Step Beyond... låg fjorton veckor på albumlistan och nådde där en 12:e placering. Antal sålda exemplar okänt.

Madness första spelning på svensk mark ägde rum på Göta Lejon i Stockholm den 5 juni 1980. Senare samma år spelade de på Scandinavium i Göteborg (1 november), Olympen i Lund (2 november) och ytterligare en gång på Göta Lejon (3 november). Madness andra album, Absolutely, som släpptes under hösten 1980, låg sex veckor på albumlistan och nådde en 15:e placering.

1981 sändes filmen om Madness, Take It or Leave It, till ett svenskt filmlaboratorium (okänt vilket) som skulle framkalla scenerna som var filmade i svartvitt. När filmen kom tillbaka var allt utblekt så alla scenerna fick tas om. Den 6 november samma år släpptes albumet 7 som nådde en 41:a plats och som låg på listan i två veckor. På grund av det uppenbart låga intresset för Madness i Sverige gjorde de inga turneringar där under hela nästföljande år.

1983 hade Madness sina största framgångar i Sverige. Den 11 januari släpptes singeln Our House, och den 8 februari hade den kommit upp på förstaplatsen på singellistan, där den stannade i fyra veckor. Totalt låg den på listan i sexton veckor. Albumet The Rise & Fall, som släppts den 21 december 1982, nådde förstaplatsen på albumlistan den 22 februari 1983, där den låg i sex veckor. Den stannade på listan i 22 veckor. Den 7 februari uppträdde Madness i en svensk tv-show, okänt vilken. Intresset höll dock inte i sig, nästa singel, Tomorrow's Just Another Day, kom inte in på listan.

Albumet Keep Moving (1984) låg på albumlistan i sex veckor och nådde en 29:e placering. Madness sjätte och sista album, Mad Not Mad (1985), nådde en 42:a placering och låg på listan i två veckor.

I slutet av 1990-talet sändes en bilreklam och en tvättmedelsreklam i svensk TV. Båda hade It Must Be Love som bakgrundssång.

Madness comebackalbum Wonderful (1999) fick, förutom ett antal huvudsakligen positiva recensioner, knappt någon uppmärksamhet i svenska medier, och kom inte in på försäljningslistan. Senare samma år gjorde Madness en cover på ABBAs sång Money Money Money, som blev första spåret på Abbamania, ett hyllningsalbum till den svenska popgruppen av en rad brittiska artister.

Premiären av musikalen Our House (2002) fick en hörnnotis i några tidningar, bland annat Expressen. Coveralbumet The Dangermen Sessions Vol. 1 (2005) fick ungefär lika mycket uppmärksamhet.

Idag räknas Madness som ett one hit wonder i Sverige. Många känner till Our House, men betydligt färre vet vilka som ligger bakom den. Our House brukar spelas på radiostationer som riktar sig till lite äldre publik, till exempel Mix Megapol. Den har även sjungits i till exempel TV-programmet Doobidoo och i reklam för en del husbyggarprogram. Vid enstaka tillfällen har andra Madnesslåtar spelats i Sveriges Radio.

Samarbeten

1983 samarbetade Madness med Elvis Costello på en version av sången Tomorrow's (Just Another Day). Sången togs med som B-sida till singeln. På senare tid påstod Michael Barson att sången My Girl var starkt influerad av Costellos Watching the Detectives. 1999 medverkade Ian Dury på sången Drip Fed Fred från albumet Wonderful. Sången släpptes även som singel. Det skulle komma att bli Durys sista musikarbete innan hans död. På live-scenen har Madness samarbetat med bland andra UB40 och Prince Buster, den sistnämnda på den första Madstock!-konserten.

Det gjordes en musikal baserad på Madness låtar redan 1993, One Step Beyond!, skriven av Alan Gilbey,[41][42] som uppfördes på Theatre Royal Stratford East.[41][42]

Texterna

Även om Madness av många uppfattades som ett humoristiskt band med klatschig, sprudlande musik,[43] gav de sig ibland in på kontroversiella områden. Embarrassment, som skrevs av Thompson, handlar till exempel om allt ståhej kring att hans tonåriga syster hade blivit gravid och gick och bar på en svart mans barn.[44] (Det "pinsamma" var, enligt Thompson, att många av hans släktingar tyckte det var hemskt att det var med en svart man, och inte att hon fortfarande var tonåring.) De kritiserade djurtester i Tomorrow's Dream,[45] sjukvården i Mrs. Hutchinson,[46] apartheid i (Waiting For the) Ghost Train[26] med mera

Skinheadproblem

Under Madness tidigaste år sågs de som ett skinheadband, från början en subkultur inom brittisk arbetarklass, som ofta anklagades av medierna för att vara rasister.[9][47] Madness, och många andra 2 Tone-band, var populära bland skinheads, vilket spädde på misstänksamheterna ytterligare. Madness relation med skinheadkulturen varierade mycket under åren. Barson var till exempel mycket upprörd över att bandet följdes av skinheads, som oftast var i majoritet i publiken. Chas Smash hade varit inblandad i slagsmål med skinheads under spelningar. Den värsta händelsen ägde rum 18 november 1979. Då hade Madness förbandet Red Beans and Rice med en svart sångare. De fick avbryta spelningen på grund av allt bråk från några rasistiska skinheads i publiken. McPherson, som själv hade snaggat hår vid den här tiden, kom upp på scenen för att visa sitt missnöje, men det hindrade inte från fortsatta hitlerhälsningar fram till slutet av showen.[9]

I en intervju i NME 1979, förklarade Chas Smash att "We don't care if people are in the NF [National Front] as long as they're having a good time." Detta ledde såklart till spekulationer om att Madness var ett rasistband som stödde National Front, trots att alla bandmedlemmarna starkt nekade till de idéerna. Chas Smash skrev till och med en sång, Don't Quote Me On That, som ett svar på anklagelserna från NME.[9] Medlemmarna förnekade också sina rötter i skinheadrörelserna, vilket upprörde många av deras skinheadfans.[48]

Priser

Madness första större musikpris kom 1983 när de vann en Ivor Novello Award för Our House som bästa sång.[6][21] 17 år senare fick de ytterligare en Ivor Novello Award för en "enastående sångsamling".[6][49] 2005 fick de MOJO Magazines pris Hall Of Fame, för att ha varit "artisternas artister".[50] 2007 drogs en kampanj igång av Madnessfans för att de skulle få en Brit Award.[51] Många fans och kritiker känner att de har blivit förbisedda under deras 30 år i musikbranschen.

Medlemmar

Diskografi

Studioalbum

Samlingsalbum

Livealbum

Singlar

Filmografi

Referenser

  1. ↑ "The Fink Brothers" var en alter ego skapad av bandmedlemmarna Suggs och Chas Smash. De släppte en singel i februari 1985. Se ”The Madness Timeline: 1985”. http://www.madness.co.uk/1985.html. 
  2. ↑ 2,0 2,1 2,2 ”The Madness Timeline: 1976”. http://www.madness.co.uk/1976.html. 
  3. ↑ 3,0 3,1 Erlewine, Stephen Thomas. ”"Allmusic.com 'Madness' biography"”. http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=11:wifqxqe5ldfe~T1. 
  4. ↑ Rice 1990. p286
  5. ↑ För Madness, räknas inte de fyra veckor de tillbringade på listan med The Madness, och för UB40 räknas inte de åtta veckor de tillbrngade på listan med Reckless, som gjordes av gruppen Afrika Bambaata and Family with UB40.
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 6,3 ”IMDB profile for Graham McPherson”. http://www.imdb.com/name/nm0574227/bio. 
  7. ↑ 7,0 7,1 ”The Madness Timeline: 1977”. http://www.madness.co.uk/1977.html. 
  8. ↑ 8,0 8,1 8,2 8,3 ”The Madness Timeline: 1978”. http://www.madness.co.uk/1978.html. 
  9. ↑ 9,0 9,1 9,2 9,3 9,4 9,5 9,6 9,7 9,8 9,9 ”The Madness Timeline: 1979”. http://www.madness.co.uk/1979.html. 
  10. ↑ ”One Step Beyond chart information”. http://www.chartstats.com/albuminfo.php?id=4786.  6 oktober, 2007.
  11. ↑ 11,0 11,1 11,2 11,3 11,4 11,5 11,6 11,7 ”The Madness Timeline: 1980”. http://www.madness.co.uk/1980.html. 
  12. ↑ Christgau, Robert. ”Robert Christgau Madness album reviews”. http://www.robertchristgau.com/get_artist.php?id=861&name=Madness. 
  13. ↑ 13,0 13,1 13,2 Marcus, Greil. ”Rolling Stone "Absolutely" review”. http://www.rollingstone.com/artists/madness/albums/album/205337/review/5946271/absolutely. 
  14. ↑ 14,0 14,1 14,2 ”The Madness Timeline: 1981”. http://www.madness.co.uk/1981.html. 
  15. ↑ Robbi Millar (September 1979). ”??”. Sounds Magazine.  (Hela artikeln finns också med på baksidan till albumet Absolutely.)
  16. ↑ ”2 Tone Records - Artists”. http://2-tone.info/artists/madness.html. 
  17. ↑ 17,0 17,1 ”The Madness Timeline: 1982”. http://www.madness.co.uk/1982.html. 
  18. ↑ ”The Madness Story: Chapter 5”. http://www.hilltop61.freeserve.co.uk/2tone/madness5.html. 
  19. ↑ Woodstra, Chris. ”"Allmusic.com The Rise & Fall overview"”. http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&token=&sql=10:gxfwxqw5ldfe. 
  20. ↑ Mason, Stewart. ”"Allmusic.com Primrose Hill review"”. http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=33:0cfpxqrsldje. 
  21. ↑ 21,0 21,1 21,2 ”The Madness Timeline: 1983”. http://www.madness.co.uk/1983.html. 
  22. ↑ 22,0 22,1 22,2 ”The Madness Timeline: 1984”. http://www.madness.co.uk/1984.html. 
  23. ↑ Puterbraugh, Parke.”Rolling Stone "Keep Moving" review”. http://www.rollingstone.com/artists/madness/albums/album/87156/review/5940827/keep_moving. 
  24. ↑ 24,0 24,1 24,2 Clayden, Andy. "The Madness Story: Chapter 6"
  25. ↑ ”NME Writers All Time Albums”. http://www.rocklistmusic.co.uk/nme_writers.htm#albums. 
  26. ↑ 26,0 26,1 26,2 ”The Madness Timeline: 1986”. http://www.madness.co.uk/1986.html. 
  27. ↑ Cater, Darryl. ”"Allmusic.com 'The Madness' biography"”. http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=11:kifyxqwhldae. 
  28. ↑ ”Chart information for "It Must Be Love (1992)”. http://www.chartstats.com/songinfo.php?id=19560. 
  29. ↑ ”BBC Top of the Pops 2 Top 5”. http://www.bbc.co.uk/totp2/features/top5/madness.shtml. 
  30. ↑ Radford, Tim. ”"Guardian article mentioning Finsbury Park tremor"”. http://www.guardian.co.uk/naturaldisasters/story/0,7369,816938,00.html. 
  31. ↑ ”"The Harder They Come" chart information”. http://www.chartstats.com/songinfo.php?id=20395. 
  32. ↑ ”"Lovestruck" chart information”. http://www.chartstats.com/songinfo.php?id=27510. 
  33. ↑ ”"Johnny The Horse" chart information”. http://www.chartstats.com/songinfo.php?id=27780. 
  34. ↑ ”"Drip Fed Fred" chart information”. http://www.chartstats.com/songinfo.php?id=28055. 
  35. ↑ Shenton, Mark. ”"Our House with Suggs, a first night review"”. http://www.bbc.co.uk/london/entertainment/theatre/ourhouse_180303.shtml. 
  36. ↑ 36,0 36,1 ”"Laurence Olivier Awards - Chronological list of winning musicals"”. http://www.officiallondontheatre.co.uk/awards/winners#Musical. 
  37. ↑ 37,0 37,1 Long, Chris. ”"Interview with Suggs of Madness (June 2004)"”. http://www.bbc.co.uk/manchester/music/2004/06/17/suggs_interview.shtml. 
  38. ↑ 38,0 38,1 Cohen, Jonathan. ”"Madness Inks With V2, New Album In Works"”. http://www.billboard.com/bbcom/news/article_display.jsp?vnu_content_id=1000929465. 
  39. ↑ ”"The Dangermen Sessions - Vol 1" chart information”. http://www.chartstats.com/albuminfo.php?id=357. 
  40. ↑ ”"Madness - Shame & Scandal: Charts"”. http://www.musicsquare.net/charts/song/2187. 
  41. ↑ 41,0 41,1 "Theatre Review", The Guardian, 13 april, 1993.
  42. ↑ 42,0 42,1 ”"Alan Gilbey C.V."”. http://www.alangilbey.com/page5.htm. 
  43. ↑ Woodstra, Chris. ”"Allmusic.com Absolutely overview"”. http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:a9fixqq5ldhe. 
  44. ↑ Duffy, Jonathan. ”"An embarrassment no more"”. http://news.bbc.co.uk/1/hi/magazine/4465666.stm. 
  45. ↑ Thompson, Lee. ”"Tomorrow's Dream": What's it all about?”. http://www.madness.co.uk/seven/one_6c.htm. 
  46. ↑ Barson, Mike. ”"Mrs. Hutchinson": What's it all about?”. http://www.madness.co.uk/seven/one_5c.htm. 
  47. ↑ ”"SHARP Skinheads"”. http://www.skinheadnation.co.uk/sharpskinheads.htm. 
  48. ↑ Pateman, John. ”"This Was England: a Skinhead exhibition from the 1980s"”. http://libr.org/isc/occasional_papers/gallery2.html. 
  49. ↑ ”Ivor Novello awards: The winners”. http://newsvote.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/764027.stm. 
  50. ↑ ”Mojo honours list for 2005”. http://promo.emapnetwork.com/mojo/honours2005/. 
  51. ↑ ”Madness Brit Award campaign”. http://www.madnessbritaward.co.uk. 

Externa länkar

(engelska)

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Madness"
Personliga verktyg