Liberia

Från Rilpedia

Version från den 23 maj 2009 kl. 22.03 av Xqbot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Republic of Liberia
Liberias flagga
Flagga Statsvapen
Valspråk: The love of liberty brought us here
(Kärleken till frihet förde oss hit)
Nationalsång: 'All Hail, Liberia Hail'
Liberias läge
Huvudstad Monrovia
Största stad Monrovia
Officiellt språk engelska
Statsskick
President
Regeringschef
republik
Ellen Johnson-Sirleaf
Ellen Johnson-Sirleaf
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd


26 juli 1847
Yta
 • Totalt
 • Vatten

97 078[1] km² (101:a)
1%
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

3 489 072 (2008)[1] (132:a)
35,9 inv/km² (137:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2003)
$442 milj (166:e)
$17,34 (2006)
Valuta Liberiansk dollar (LRD)
Tidszon UTC
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Mount Wuteve
1 380 m ö.h.

km²

km
Nationaldag 26 juli
Landskod LR, LBR
Landsnummer 231

Liberia är en stat i Västafrika vid Atlanten, gränsande till Guinea, Sierra Leone och Elfenbenskusten.

Innehåll

Historia

American Colonization Society tilltvingade sig 1821 ett landområde från en lokal hövding och inom närmaste åren skeppades sex tusen frigivna slavar från huvudsakligen bomullsplantagerna i amerikanska sydstaterna Virginia, Georgia och Maryland. American Colonization Society hade som avsikt att gottgöra de forna slavar genom att återföra dem till Afrika. ACS hade visst stöd av den amerikanska regeringen och sydstatsguvernörer, huvudstaden Monrovia är därför kallad efter den amerikanske presidenten James Monroe. ACS ledde den nya kolonien fram tills den blev självständig republik 1847. Namnet Liberia kommer av det latinska ordet liber, som betyder 'fri', och de nya invånarna kallade sig americo-liberians. I det nya landet försökte de leva ett liv som påminde om godsägarna i Amerika, med motsvarande klädsel - peruker, frack, handskar och stärkta krinoliner. Få amerikoliberianer var läs- och skrivkunniga, eller hade yrkeskunskaper. Snart blev de olika ursprungsstammarna i landet paradoxalt nog förslavade och till och med sålda som slavar till andra kolonier som Guayana och Fernando Póo (numera ingår i Ekvatorialguinea) fram till slutet på 1920-talet då Nationernas förbund intervenerade. Långt innan det vita sydafrikanska apartheidsystemet skapades, tillämpades det i Liberia mellan svarta och svarta, med otillåtna kontakter och framför allt förbjudna äktenskap. Amerikoliberianerna som var 10-procentig minoritet lyckades således att regera över resten av landets befolkning som betraktades som lågstående vildar.[2]

Amerikoliberianerna och deras ättlingar styrde landet genom ett enpartisystem under True Whig Party och dess "politbyrå" The National Executive ända till 1980-talet. De sista amerikoliberianska presidenterna var William Tubman som styrde landet mellan 1944 och sin död 1971, och William R. Tolbert jr mellan 1971 och 1980 (mördad). Tolbert blev känd för omfattande korruption och förtryck, med hundratals dödade demonstranter för bröd och vatten.[3]

Under 60-talet bodde många svenskar i Liberia där det svensk-amerikanska-liberianska företaget LAMCO bröt järnmalm. I staden Yekepa bröts malmen som forslades till kusten med järnväg och skeppades ut från Buchanan. Under 80-talet avstannade verksamheten men nya försök görs nu.

1980 ledde sergeant Samuel Doe, som tillhörde inhemska stammen Krahn, en militärkupp och avrättade (styckade med machete) den sittande presidenten William R. Tolbert jr samt lät döda tretton av hans ministrar. Doe utropade sig som president (även om han hade mycket oklar bild vad en sådan förväntades att göra). Att han klarade sig vid makten till 1990 tolkades av voodoo-påverkade allmänheten att han besatt magiska krafter och skyddades av starka besvärjelser. Doe omgav sig med krahn-folket som var till stor del analfabeter och levde utan kontakt med moderniteter (som bilar, städer och skor), och klamrade sig fast vid makten genom att mörda alla potentiella utmanare.[4]

Doe styrde landet som en militärdiktatur. USA stödde Does regim med stora ekonomiska bidrag (upp till 80 miljoner US-dollar per år, vilket under åren 1980-85 var en tredje del av Liberias BNP). 1987 försökte USA hjälpa till att reda ut landets finanser med hjälp av 17 ekonomiexperter, vilket förutom att omfattande förskingring påvisades, misslyckades. Efter att totalt bidragit med en halv miljard dollar beslutades 1989 att sluta stödja Doe ekonomiskt.[5]

USA fick i gengäld för sitt bistånd exklusiv tillgång till landets hamnar (vilket naturligtvis uteslöt Sovjetunionen). För CIA utgjorde Liberia ännu en viktig bas, med bland annat Voice of Americas propagandasändare för Europa, Afrika och Mellanöstern under kalla kriget.


1984 krävde Reagan-administrationen att Doe skulle tillåta politisk verksamhet i landet och ordna fria val. Valet 1984 blev en fars när två av oppositionsorganisationer bannlystes med hjälp av "Dekret 88A" då de påstods förespråka socialism - en kriminell handling "att skapa disharmoni, sprida rykten, lögner och desinformation". Oppositionstidningen Daily Observer stängdes, och oppositionsledarna Amos Sawyer och Ellen Johnson-Sirleaf fängslades. Arresteringarna fick USA att reagera och 25 miljoner dollar hölls inne tills Doe frigav ledarna. I valet förlorade Doe, men efter en "omräkning" med flera uppmärksammade konstigheter med hittade brända röstsedlar annonserades att Doe vann med 50,9 procent. Observatörerna från Lavyers Committee for Human Rights uttryckte: "one of the most brazen electoral frouds in recent African history".

Doe hade som vana att förebygga potentiella uppror genom att preventivt avrätta de eventuella "misstänkta". Den 12 november 1985 försökte hans tidigare överbefälhavare Thomas Quiwonkpa från Grio-stammen att iscensätta ett statskupp. Han hackades i bitar och bland annat hans hjärta förtärdes i en kannibalistisk ritualmåltid. Ytterligare ett hundratal anhängare blev avrättade.[6]

Charles Taylor, som var tidigare minister hos Doe och flydde landet efter en korruptionsskandal 1984, med hjälp av Libyen och Burkina Faso startade han på julafton 1989 ett inbördeskrig mot Doe genom National Patriotic Front of Liberia (NPFL) från Elfenbenskusten, samtidigt med en annan tidigare Doe-anhängare Prince Yormie Johnson, från Gio-stammen, och hans rebeller.[7] Doe dödades under videofilmad tortyr av Johnson medan han avkrävdes sitt kontonummer (videon såldes därefter på marknaderna).[8]

Västafrikanska länder, bland annat Ghana försökte återställa stabilitet och fred i landet genom militär intervention (av ECOWAS, Economic Community of West African States och ECMOG, Monitoring Group). 1997 avslutades inbördeskrig och val genomfördes, där Charles Taylor blev vald till president och hans parti National Patriotic Party, NPP, fick 49 av 64 platser i House of Representatives och 21 av 26 platser i senaten. Taylor höll inte avtalet om fred och snart blev Liberia inblandat i oroligheterna i Sierra Leone genom stöd till RUF-rebellerna och sin vilja att få kontroll över diamantgruvorna i Sierra Leone. FN och EU krävde att Liberia skulle bryta med RUF och lämna konflikten, och även efter att Taylor bröt med RUF implementerades 12-månades sanktioner mot landet. 2002 startade en landsomfattande kampanj och inbördeskrig mot Taylor som sågs som en kriminell av stora grupper av befolkningen. Rebellerna, Liberians United for Reconciliation and Democracy (LURD), ledda av Charles Julu, tidigare kabinettchef hos Doe, samt Movement for Democracy in Liberia (MODEL) fick vissa framgångar. Rebellerna stöddes av grannländerna Elfenbenskusten, Sierra Leone och Guinea.[9] 2003 slöts fred och Taylor avgick som president och förvisades/flydde till Nigeria. I presidentvalet 2005 vann Ellen Johnson-Sirleaf. Efter valet greps Taylor och fördes först till Freetown och sedan till Haag där han anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna.

I inbördeskriget mördades 200 000 liberianer.[10] Övergreppen på civilbefolkningen var grova och över halva befolkningen flydde till angränsande länder. Man beräknar att ca. 15 000 barnsoldater deltog i kriget. 2003 slöts en bräcklig fred.

Politik

President Taylor hade det mesta av makten i landet, och någon egentlig politisk opposition saknades. Under våren 2003 togs ett initiativ till fred av länderna i regionen, men processen avbröts när Taylor tillsatte en speciell domstol som skulle åtala krigsförbrytare, det vill säga rebellerna som man tidigare varit i inbördeskrig med. Domstolens tillkomst utgjorde startskottet till nya och mer intensiva strider. I augusti 2003 avgick Charles Taylor och ersattes av en interimspresident. Taylor satt två år i en slags husarrest i Nigeria innan han greps och fördes till Haag via Freetown där han står åtalad för krigsbrott. I november 2005 vann den förre finansministern Ellen Johnson-Sirleaf presidentvalet över fotbollslegenden George Weah. Hon tillträdde som president den 16 januari 2006.


Geografi

Karta över Liberia

Naturtillgångar

Klimat och miljö

Klimatet i Liberia är tropiskt. Vintrarna är torra med varma dagar och kyligare nätter. Från december till mars kan den torra och sandmättade harmattan-vinden blåsa från Sahara. Somrarna är regniga och mulna. Under perioden maj-oktober pågår regnperioden. Vid kustslätten kan det regna upptill 5000 millimeter per år.

Några av Liberias miljöproblem är avverkning av den tropiska regnskogen med åtföljande jorderosion och minskad biodiversitet samt förorening av vattnet genom oljeutsläpp och utsläpp av orenat avlopp. Liberia har skrivit under, men inte ratificerat, flera internationella miljöavtal. All elektricitet produceras av fossila bränslen.

Administrativ indelning

Liberia är indelat i 15 regioner (counties): Bomi, Bong, Gbarpolu, Grand Bassa, Grand Cape Mount, Grand Gedeh, Grand Kru, Lofa, Margibi, Maryland, Montserrado, Nimba, River Cess, River Gee och Sinoe.

Ekonomi

En ung pojke arbetar med socker

Inbördeskrig och dålig inrikespolitik har förstört mycket av Liberias ekonomi, speciellt infrastrukturen i och omkring Monrovia. Många affärsmän har flytt från landet, och tagit kapital och teknisk expertis med sig. Några har återvänt, men många kommer inte att göra det. De liberianer som återvänder efter inbördeskriget kommer tillbaka till ett land som saknar infrastruktur, hälsovård, vatten, chans till utbildning och arbete.

Tidigare har Liberia producerat och exporterat timmer, gummi, järnmalm och diamanter samt varit ett land med stor handelsflotta då man kunde registrera sina skepp till ett lågt pris där, s.k bekvämlighetsflagg. 2001 belade FN diamanterna med handelssanktioner. (Samtidigt lades ett vapenembargo.) Minst 80% av befolkningen är mycket fattig.

Hur framtiden ser ut för Liberia beror på om inbördeskriget kan få ett varaktigt slut och om landet kan få igång sin ekonomi igen. För tillfället finns FN-sanktioner mot timmerexport men nyligen har man börjat tillåta diamant- och malmexport.

Demografi

  • Befolkning: ättlingar till befriade amerikanska och västindiska slavar 5%, övrig befolkning tillhör en mängd olika afrikanska stammar (bland annat kpelle, bassa, gio, kru, grebo, mano, krahn, gola, gbandi, loma, kissi, vai, dei, bella, mandingo, mende)
  • Befolkningens medelålder: 18,1 år (2002)
  • Spädbarnsdödlighet: 13,2% (2003)
  • Befolkningens medellivslängd: 48,2 år (2003)
  • Religiös tillhörighet: inhemska religioner 40%, kristna 40%, muslimer 20%
  • Språk: Engelska talas av 20% av befolkningen. Övriga talar något av ungefär 20 lokala språk.
  • Analfabetism: 2003 var drygt 40% av den vuxna befolkningen analfabeter

Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var 9% av den vuxna befolkningen smittad.

Källor

  1. 1,0 1,1 Government of The Republic of Liberia, 2008 National Population and Housing Census, Preliminary Results (pdf-fil)
  2. Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s,204-206
  3. Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s,208
  4. Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.208-210
  5. Martin Meredith The State of Africa, s.551, 556
  6. Martin Meredith The State of Africa, s.551-554
  7. Guy Arnold Africa. A modern History. s.880
  8. Ryszard Kapuscinski Ebenholts, s.211-212
  9. Guy Arnold Africa. A modern History. s.880-883
  10. Guy Arnold Africa. A modern History. s.882


Personliga verktyg
På andra språk