Julius Caesar

Från Rilpedia

Version från den 29 maj 2009 kl. 14.05 av D'ohBot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Denna artikel handlar om statsmannen Julius Caesar, för andra betydelser av Caesar, se Caesar (olika betydelser).
Julius Caesar

Gaius Julius Caesar, född 13 juli 100 f.Kr. i stadsdelen Subura i Rom, död 15 mars 44 f.Kr. i Rom, var en romersk militär och statsman, som kom att spela en betydande roll då den romerska republiken omformades till det romerska kejsardömet. Han är även benämnd Julius, Gaius Julius, Gaius Caesar och Divus Julius. Hans namn har givit upphov till ordet kejsare och dess motsvarighet på många språk, liksom till månaden juli.

Julius Caesar gjorde en enastående karriär som romersk politiker. Han blev utnämnd till folktribun tidigt, men hans första betydande och allmänt erkända titel imperator tilldelades honom år 60 f.Kr. och innehade sedan en rad konsulskap. Därtill var han ståthållare i Sydgallien. Han adopterade släktingen Octavianus, den blivande Augustus som var Roms första kejsare. Idus martiae, det vill säga den 15 mars år 44 f.Kr., mördades Caesar vid Pompejus teater i Rom. Han fick motta 23 dolkstygn av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne Marcus Brutus befann sig.

Tillsammans med Kleopatra fick Caesar sonen Caesarion Ptolemaios. Namnet Caesarion fick pojken av sin far, och namnet Ptolemaios fick han från Cleopatras yngre bror som härskat i Egypten och dött under de stridigheter som uppstod då Cleopatra tog makten med hjälp av Julius.

Innehåll

Caesars liv

Tiden fram till makten

Julius Caesar, son till Gaius Julius Caesar och Aurelia Cotta, föddes i den gamla gens Julia, julianska ätten. Hans fasters make var fältherren Marius som sju gånger satt som romersk konsul, trots sin plebejiska bakgrund. Det betyder att han blev fältherre.

Caesar skall som ung varit "reslig till växten och ljuslagd. Hans lemmar var välformade, ansiktet ganska fylligt, ögonen mörka och livliga".[1] Plutarchos bekräftar detta när han skriver att Caesar hade spenslig kroppsbyggnad och blek hy. Vad antikens romare ansåg vara reslig vet vi dock ej. Caesar hade en mycket säregen klädstil. Han bar en okonventionell tunika med långa armar och fransar runt handlederna och gördeln löst hängande runt midjan. Sulla skall ha kommenterat Caesars klädstil inför övriga senatorer och uppmanat dem att "ta sig i akt för den illa gördlade gossen". [2]

85 f.Kr. gifte sig Caesar med sin första fru Cornelia (eller möjligen andra fru om man som Plutarchos räknar med Cossutia), dotter till Cinna. Någon gång mellan 83 f.Kr. och 76 f.Kr. fick paret en dotter; Julia, Caesars enda legitima barn, och senare hustru till Pompejus.

Mellan 91 f.Kr. och 86 f.Kr. var det praktiskt taget ständigt inbördeskrig mellan Marius och Sulla. Kriget slutade med att Sulla år 82 f.Kr. intog Rom och utsågs till diktator på livstid. Efter Sullas seger befann sig Caesar i knipa då han var gift med Cornelia, dotter till Marius vän Cinna. Sulla ville att de skulle skilja sig men Caesar vägrade. Sulla benådade till slut Caesar men Caesar ansåg det ändå säkrast att fly. Han reste därför år 81 f.Kr. med prokonsuln Minucius Thermus till Mindre Asien där Mytilene gjort uppror mot den romerska överhögheten. Caesar reste då till Nikomedes, kungen av Bithynien, som diplomat. Caesar dröjde kvar vid Nikomedes hov, vilket gjorde att rykten om en homosexuell relation mellan Caesar och Nikomedes uppstod, ett rykte som följde honom livet ut. [3]

När Sulla dog 78 f.Kr. återvände Caesar till Rom. De första åren efter Sullas död uträttade han inte mycket, det enda varaktiga han gjorde var att skuldsätta sig genom att anordna stora fester. Han försökte sig på advokat- och åklagaryrket och väckte åtal mot flera av Sullas gamla anhängare. Caesar begav sig därefter till Rhodos 75 f.Kr. för att få undervisning i retorik och filosofi av Apollonios Molon, som bland annat hade undervisat Cicero. Han tillfångatogs av pirater på Egeiska havet. Piraterna krävde 20 talenter för hans frisläppande, vilket enligt sägnen Caesar skall ha tyckt vara en för låg summa och utlovade att skaffa fram 50 talenter.[4] Efter 38 dagar släpptes han fri efter att ha betalat den sistnämnda summan. Efter frisläppandet rekryterade han egna trupper bland lokalbefolkningen och sökte upp, tillfångatog och korsfäste sjörövarna. För att bespara piraterna en alltför plågsam död skall han ha låtit skära upp strupen på dem innan de korsfästes. [5]

Därefter fick han höra att Mithridates än en gång var på krigsstigen. Caesar stred med de romerska styrkorna mot Mithridates, men han återvände till Rom innan Mithridates var besegrad. Hans morbror Cotta dog, och han själv tilldelades ett viktigt prästämbete i slutet av 74 f.Kr. eller början av 73 f.Kr.

Caesar var krigstribun antingen 72 f.Kr. eller 71 f.Kr., det är oklart vilket. Man vet inte om Caesar tjänstgjorde utomlands eller i Italien. Det är möjligt att han tjänstgjorde under Crassus vid Spartacusupproret och att detta är den första kända kopplingen mellan dem båda.

Caesar fick dock ingen egentlig möjlighet till att utmärka sig innan hans faster, Julia, dog 68 f.Kr. Vid begravningsprocessionen anspelade han på släktskapet till Marius och vann på så sätt folkmassans sympati. När hans fru Cornelia dog fick han ännu ett tillfälle att utmärka sig. Han valdes till quastor (skattmästare) och blev på så sätt medlem av romerska senaten. Han tilldelades också en provins i Spanien. Så småningom blev han edil där han hade hand om de offentliga festerna och spelen i Rom och han blev också Pontifex maximus (överstepräst) genom en kostsam kampanj som tvingade honom till att ta ännu större lån hos bland annat Crassus. I senaten stödde han det patriciska partiet.

Triumviratet

Vid den här tidpunkten var Roms mäktigaste män generalen Pompejus Magnus och den rike Crassus. Caesar behövde deras hjälp för att ta sig till makten och en hemlig allians bildades, det första triumviratet. Förbundet beseglades genom att Pompejus gifte sig med Caesars dotter Julia. Alla tre triumvirerna hade något att vinna med alliansen. Pompejus hade pensionerade soldater vilka av Pompejus hade tilldelats landlotter att försörja sig på. Dessa landlotter ville dock inte senaten, i motsats till Pompejus, godkänna såsom varande en provins. Crassus hade vänner som var kraftigt skuldsatta, dessa skulder ville Crassus få avskrivna. Caesar i sin tur ville bli konsul och därigenom få stor makt. År 59 f.Kr. valdes Caesar till konsul tillsammans med Bibulus. Caesar lyckades dock manövrera ut Bibulus ur maktens centrum och i praktiken blev Caesar således ensam konsul. Utifrån denna position och medelst övriga maktmedel kunde de tre triumvirerna åstadkomma vadhelst de önskade i den romerska politiken.

Krigen i Gallien

Vercingetorix överlämnar sig till Caesar

År 59 f.Kr. blev Caesar prokonsul på 5 års tid, en titel som medförde styret över en eller flera provinser. Titeln prokonsul följde alltid på en period som konsul och kan kanske ses som belöning för den avgångne konsuln. Caesar blev först tilldelad en fattig landsbygd på den italienska halvön, med sina allierades hjälp lyckades han dock ändra detta. Caesar blev istället tilldelad Gallia Cisalpina (ungefär: Gallien hitom Alperna) och Illyria (provins på Balkan). Till detta hörde rätten att rekrytera och underhålla fyra legioner. Caesar hade stor tur vid sitt tillträde, guvernören för Gallia Transalpina (ungefär: Gallien bortom Alperna) dog och Caesar var inte sen att ta kommandot över denna hans tredje provins. Han började värva soldater, inalles sex legioner, men reste inte själv till Gallien innan han fick underrättelser om att helvetiernas hela stam hade brutit upp och tänkte marschera över den romerska gränsen. Caesar stoppade helvetierna vid Rhône, varpå dessa marscherade genom romarnas allierades, aeduernas, område. Dessa begärde då hjälp och Caesar lyckades besegra helveternas här. Till sin hjälp hade han Marcus Antonius som var Caesars högra hand.

Han fortsatte invasionståget genom att besegra den germanske hövdingen Ariovistus som var på väg att invadera Gallien. Efter att ha gått i läger vintern 58-57 f.Kr. besegrade han belgierna som förberedde sig för krig mot Rom. Triumviratet samlades sedan i Lucca, Norditalien och man satte upp nya mål. Caesars befäl skulle förlängas med 5 år samtidigt som Pompejus och Crassus skulle bli konsuler. År 56 f.Kr. blev Caesar tvungen att krossa ett uppror bland veneterna i östra Gallien och 55 f.Kr. tvingades han möta nya germanska stammar som gått över Rhen. Han besegrade dem och gick även över Rhen för att härja germanernas egna länder. Denna övergång över Rhen är värd en notering. Caesar gick ej över med flottar då han (enligt De bello gallico) ansåg att detta var ovärdigt. Caesar ville inte endast gå över Rhen, han ville avskräcka från framtida germanska angrepp genom att injaga skräck i fienden, lösningen var att bygga en bro. På mycket begränsad tid byggdes en bro över den strida såväl som grusbottnade Rhen. Denna bro har länge varit ett mysterium och först relativt nyligen har historiker kunnat återskapa en metod som förmodligen skulle kunna ha använts av de romerska ingenjörerna. Bron revs dock sedan legionerna återvänt till Gallien, den hade då tjänat sitt syfte, att visa hur mäktiga de romerska härarna var. Detta poängteras då ingenjörsskap och fortifikationer kom att spela en avgörande roll i Caesars fälttåg.

Under fälttågen mot folken på den galliska nordkusten ansåg Caesar att gallerna fått stöd och uppmuntran från britterna, ett folk som levde på en stor ö i norr. År 55 f.Kr. seglade Caesar över till Britannien med 2 legioner. Han tvingades dock återvända utan några väsentliga framgångar efter att hans flotta skadats av en storm. Han återvände till Britannien året därpå med 5 legioner. Den här gången gick det bättre men han tvingades återvända eftersom ett uppror höll på att bryta ut i Gallien. Han lyckades för tillfället att kväsa upproret, men det blossade snart upp på nytt.

Den här gången var det averniern Vercingetorix som ledde upproret. Han lyckades få nästan alla galliska stammar med sig. Hans strategi var att hindra Caesar från att försörja armén genom att använda den brända jordens taktik. Efter att Caesar misslyckats med att inta staden Gergovia tågade Caesar söderut, mot aeduernas land som just avfallit från Roms sida. Vercingetorix skickade då sitt kavalleri efter Caesar. Caesar lyckade slå tillbaka dem med hjälp av sitt eget germanska kavalleri. Kavalleriet med Vercingetorix flydde till staden Alesia. Caesar slog då en dubbel mur runt staden, en för att hålla inne försvararna, en för att hålla ute undsättningsarmén som han visste var på väg. Sedan Caesar hade besegrat undsättningsarmén kapitulerade Vercingetorix, och ett år senare var hela Gallien säkert under romerskt styre. Efter Caesars fyrdubbla triumf 46 f.Kr., avrättades Vercingetorix genom strypning, som var brukligt enligt romersk sed.

Triumviratets fall och inbördeskriget

Huvudartikel: Romerska inbördeskriget (49 f.Kr. - 45 f.Kr.)

Senaten blev alltmer oroad över Caesars stora framgångar, och de motarbetade Caesar i allt högre grad. Triumviratet höll också på att falla sönder efter Julias död 54 f.Kr. och Crassus död vid Carrhae 53 f.Kr. Caesar försökte bli konsul för att kunna återvända till Rom utan risk för att ställas inför rätta. Vintern 50 f.Kr. flyttade Caesar sitt läger till Gallia cisalpina. Patricierpartiet blev än mer oroat och lyckades till slut övertala Pompejus att stödja dem helhjärtat. Man gav Caesar ett ultimatum, senaten krävde att Caesar skulle upplösa sina legioner och återvända till Rom ensam. Caesar vägrade och tågade den 11 januari över floden Rubicon som utgjorde gränsen mellan Gallia cisalpina och själva Italien, med 1500 man.

Han intog snabbt flera städer eftersom garnisonerna antingen flydde eller gick över till honom. Pompejus och många senatorer, bland annat Cato och Scipio samt Catos systerson Brutus flydde då söderut och sedan österut till Grekland. Rom intogs av Caesar och skattkammaren som i all hast hade lämnats kvar övertogs av honom. I Rom såg Caesar till att få Antonius vald till folktribun i senaten, en senator med vetorätt över senaten. Efter att ha ombesörjt de allra viktigaste ärendena reste Caesar till Spanien och besegrade de Pompejus-trogna soldaterna där. Han drabbades samtidigt av ett bakslag i Afrika där hans styrkor förintades av kung Juba I av Numidien.

Han återvände sedan till Rom för en kort tid innan han seglade mot Grekland. Trots Pompejus överlägsna flotta lyckades Caesar skeppa över sin armé. Caesar lyckades inta flera städer, dock inte den viktiga staden Dyrrhachion. Caesar dödades nästan i ett bakhåll nära staden och i slaget som följde tvingades Caesar att retirera. Han lyckades dock besegra Pompejus vid Farsalos. Efter detta slag gick Brutus och Cicero självmant över till Caesar och bad om nåd vilket de båda fick. Pompejus försökte istället fly till Egypten men dödades där vid ankomsten, beordrat av kungen över det ptolemaiska riket, Ptolemaios XIII Filopator Filadelfos, eftersom han ville försäkra sig om Caesars gunst.

Sju veckor efter slaget vid Pharsalos anlände Caesar till Egypten. Det ptolemaiska riket skakades då av inre stridigheter mellan syskonen, Ptolemaios, Kleopatra och Arsinoë. Efter att Caesar träffat Kleopatra försökte han säkra hennes plats vid tronen. Han hade endast med sig en mindre styrka till Alexandria och i väntan på förstärkningar kom det till många hårda strider mellan hans soldater och de som stödde Ptolemaios. När förstärkningar kom lyckades han snart besegra Ptolemaios som dränktes i Nilen, Kleopatra blev då obestridd härskarinna.

Caesar tillbringade sedan en tid med Kleopatra (hon födde senare sonen Caesarion) innan han reste till Mindre Asien där han omorganiserade styrelsen av provinserna. Han besegrade också Pharnaces, Mithridates son, efter en kort strid. Efter slaget vid Zela skickade han ett brev till Rom med orden Veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade).

Fyrdubbel triumf

Caesar avbildad på en denarius från 44 f.Kr.

År 47 f.Kr. återvände Caesar till Rom efter ett och ett halvt års frånvaro. Han återställde ordningen och tvingades också kväsa en revolt bland sina veteranlegioner. Han tvingades resa till Afrika där Caesars fiender samlats, däribland Pompejus två söner och Cato. Pompejanerna hade också kung Juba av Numidien som allierad. Caesar besegrade dem i slaget vid Thapsus och lyckades eliminera flera av sina motståndare, Cato och Scipio begick självmord vid Utica nära Thapsus, de överlevande flydde till Spanien. Efter segern i Afrika anordnade Caesar ett fyrdubbelt triumftåg där man firade erövringen av Gallien, Egypten, Pharnaces rike samt det numidiska riket. Han delade samtidigt ut stora penninggåvor till folket och anordnade flera offentliga spel, och hans gamle nemesis Vercingetorix avrättades i slutet av triumftåget.

År 46 f.Kr. tvingades Caesar åta sig ett fälttåg till Spanien där de sista pompejanerna hade samlats. Han lyckades besegra dem i slaget vid Munda, det var den sista resningen under hans styre. Efter att ha återvänt hem fick han titeln imperator ("överbefälhavare"), samtidigt som han blev diktator på livstid med rätt att utse olika viktiga ämbeten. Titeln imperator hade han också blivit tilldelad en gång tidigare, år 60 f.Kr. Man uppkallade även månaden Quintilis efter Julius, och som än idag heter juli. Han stiftade flera lagar för att hjälpa de fattiga, vilket förargade aristokratin. Han planerade även en expedition mot partherna. Detta år adopterade han dessutom sin systerdotters son Octavianus som sin egen son.

Idus martiae

Caesars död (målning av Vincenzo Camuccini 1798)

Flera i senaten ogillade Caesar och till slut skapades en sammansvärjning med avsikt att döda honom. Den 15 mars 44 f.Kr. (Idus Martiae, även mindre korrekt Idus Martii; latin ungefär ’mitten av mars’), alldeles innan Caesar skulle påbörja fälttåget mot partherna, väntade de sammansvurna med dolkar dolda under sina togor i Pompejus teater (ruinerna ligger strax öster om Piazza Campo dei Fiori). När Caesar anlände stoppades han av Tillius Cimber som slet av hans toga och stack honom med sin dolk. De övriga sammansvurna följde Tillius exempel, till dessa hörde Cassius och Caesars gamle vän Brutus. När Caesar segnade ner vid foten av en staty av Pompejus efter att ha tagit emot 23 dolkstygn, skall han enligt en allmän uppfattning på latin ha yttrat Et tu, Brute? (”Även du, min Brutus?”). Detta stammar dock från Shakespeare, som låter honom säga det i en av sina pjäser, och är troligen inget Caesar själv sade. Det är möjligt att han istället uttalade sina sista ord på grekiska: και συ, τεκνον? (Kai sy, teknon? ”Även du, mitt barn?”). Detta är dock omdiskuterat, och det kan inte fastslås om han överhuvudtaget yttrade någonting. Enligt den grekiske historikern Plutarkos skall Caesar istället ha dragit sin toga över ansiktet när han såg att Brutus var med i gruppen av lönnmördare.

Noter

Caesar uttalas kajsar/kaisar i klassisk latin och sesar i nylatin. Ordet kejsare (som på tyska heter Kaiser) kommer från latin och även den ryska titeln Tsar kommer från namnet Caesar. Detta eftersom de ryska kungarna såg sig som efterträdare till de bysantinska kejsarna.

Memoarer

Caesar ansågs av sin samtid vara en av de främsta oratorerna och författarna i Rom. Till och med Cicero talade väl om Caesars alster och retoriska färdigheter. Tyvärr har de flesta av hans verk gått förlorade, men hans memoarer och anteckningar från diverse kampanjer har bevarats för eftervärlden. De är skrivna i tredje person.

Andra verk som har tillskrivits Caesar men vars författarskap har ifrågasatts

Caesar i litteraturen

Shakespeares Julius Caesar

William Shakespeares pjäs Julius Caesar, som spelats första gången 1599 återger intriger som leder till mordet på kejsaren. Det är högst troligt att Shakespeare hade tillgång till Plutarkos verk Liv om Caesar, Brutus och Antonius som publicerats 1579 på engelska. I Shakespeares drama är Caesar en mystisk figur som man inte får lära känna särskilt väl. Dramat kretsar istället kring hur andra personer uppfattar Caesar, deras spekulationer kring hans framtidsplaner och hur mördarna motiverar mordet på honom.

Asterix

Julius Caesar är också en viktig figur i de tecknade serierna om Asterix av René Goscinny och Albert Uderzo. I denna serie har Caesar ockuperat hela Gallien utom den lilla by som Asterix och Obelix bor i, vilket retar Caesar till vansinne.

Inte nog med detta brukar Asterix och Obelix vid lämpliga tillfällen träffa Caesar och reta honom lite extra. Caesar brukar ibland försöka gillra fällor åt Asterix och Obelix men dessa misslyckas alltid vilket retar upp honom ännu mer, ja man säger att detta retar Caesar till "gallfeber".

Caesar i musiken

Händels Giulio Cesare in Egitto

Georg Friedrich Händels opera Giulio Cesare in Egitto (Julius Caesar i Egypten), med librettot av Nicola F. Haym, uppfördes första gången 1724 och handlar om Caesars möte med den vackra drottningen Kleopatra och konspirationer och maktspel om Egyptens tron.

Referenser

Noter

  1. Suetonius, Caesar
  2. Suetonius, Caesar
  3. Goldsworthy, Adrian, Caesar — en biografi. Historiska Media 2007.
  4. Goldsworthy, Adrian, Caesar — en biografi. Historiska Media 2007.
  5. Suetonius, Caesar

Källor

  • Isenberg, Irwin, Caesar.

Litteratur

  • Cawthorne, Nigel, Julius Caesar. London: Haus 2005.
  • Le Bohec, Yann, Caesar. Furulund: Alhambra 1997.
  • Iggulden, Conn, Kejsaren. Albert Bonniers förlag 2003-2006. (Skönlitterär bok på historiska grunder)
  • Adrian Goldsworthy, Caesar: Life of a Colossus. Yale University Press, 2006

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg